Årskrönika del tre: Hatet mot Neil Lennon, Rekordmånga Old Firm, pistolkulor, Världens bästa fotbollsstämning, bomber, en förlorad ligatitel, Skandalen på Tynecastle, Cupvinnare
I tre delar presenterar Celticredaktionen säsongens årskrönika, först ut genom en betygsättning av Celtics spelare det gångna året och sedan med två delar av redogörande text om vad som faktiskt har skett denna dramatiska säsong.
En känd svensk politiker ville jämföra politiken med fotbollen och sade en gång, “man är aldrig bättre än sin senaste match”. Celtic vann sin senaste match. 3-0 mot Motherwell vilket innebar att titellösa Celtic nu hade en titel, den Skotska cuptiteln. Ki öppnade målskyttet, Wilson fortsatte och Mulgrews sista frispark satte spiken i kistan.
Våren 2011 blev dock något alldeles extra, det handlade till viss del om fotboll, men även om något annat. Det är tveklöst mitt livs sjukaste fotbollssäsong, och den började i en härlig, grönvit glädjeyra.
Old Firm- marathon
Måstematch. Old Firm. Nytt år. När Celtic klev in i årets första Old Firm, var det inte många som trodde på att det var en av 6 Old Firmmatcher som skulle spelas mellan januari och april. Celtics påökning av Fredrik Ljungberg hade förmått svensk tv att åter uppmärksamma Skotsk fotboll, tv4sport visade matchen och kommentatorn Jarelind talade upp matchen som ett unikt fenomen utan dess like. Det var en tämligen jämn match vill jag minnas, med ett Celtic som avvaktade med en 4-5-1 uppställning, med Samaras som ensam anfallare. Samaras hade haft en tuff säsong: 0 mål i ligan, svårt att platsa, men han hade även fått fansen mot sig. I diverse forumomröstningar ville över 80 procent se honom lämna klubben. Celtic hade ännu inte valt att förnya Grekens kontrakt. ”man är aldrig bättre än sin senaste match” kunde inte vara mer applicerbar på Samaras. För när Big Sammy rundade McGregor i andra halvlek och sköt in ett-noll, var detta ett styrkebesked från en grek som de flesta tappat förtroendet för. När han dessutom på egen hand ordnade straffen, och satte dit den visste inte Celticfansen på Bromloan Stand, vart de skulle ta vägen. En enorm glädje, och Samaras var återigen en i laget. Bara några dagar senare skrev Samaras på ett treårskontrakt. Men vinden vänder snabbt, och inte minst för Samaras. Mer om det lite senare. Målen när Samaras sänker Rangers!
Ljungberg debuterade mot Engelska Berwick Rangers, där han fick några minuter. Eftersom Ljungberg blev en riktig besvikelse, och troligen kommer pekas fram som en av Celtics sämsta värvningar genom tiderna lägger jag inte ner någon större tid på honom. Han fick möjligtvis inte chansen, men i mitt tycke platsade han helt enkelt inte. Värvningen av Commons var mycket bra för Celtic, men inte för Ljungberg. Enligt supportern Mr Terje Celtic (som lyssnat på skotsk radio) tjänade Ljungberg 2500 pund för varje minut han spelade i klubben. En fasansfull förlustaffär av Celtic.
Efter besvikelsen mot Hamilton (1-1), besegrades Hearts, Hibernian, Aberdeen (ggr 3). Det var mot Aberdeen som han presenterade sig. Kris Commons från Derby. Vårens bästa spelar i SPL. Med ett chippmål på Hamden Park fick man se glimtar av Commons kvalité, och det skulle komma mera.
Den 6 februari var det åter dags. Rangers borta på Ibrox Stadium i Skotska cupen. Lagen hade oväntat nog lottats i ett tidigt skede av cupen.
Så här ställde Celtic upp: Forster, Wilson, Mulgrew, Majstorovic, Izaguirre, Brown, Ledley, Kayal, Ki, Commons, Hooper.
Riktigt starkt lag och Lennon valde återigen att bänka Stokes och Samaras för att spela 4-5-1 mot Rangers. I Rangers hade Diouf anslutits, spelaren som spottade ett Celticfan när han med sitt Liverpool tog sig an Celtic i Uefa-cupen. Fruktansvärt impopulär hos Celticfansen. Matchen tog fart redan i den andra matchminuten, när Jamie Ness dunkar dit ett fantastiskt mål, i mitt tycke säsongens snyggaste mål. Celtic kommer dock tillbaka, och kvitterade genom Kris Commons. I den 37 minuten kommer det som jag trodde skulle avgöra matchen, Naismith fälls som sista gubbe av målvakten Forster. Rangers tilldelas straff och Forster visas ut. Whittaker gjorde inga misstag och satte dit 2-1 till Rangers, som nu mer än en halvlek fick spela med en man mer. Det hände dock något i halvtid. Celtic flyttade upp sin positioner och Rangers flyttade oväntat hem. Under resterande del av matchen dominerade Celtic, något som verkligen inte är vanligt på bortaplan mot Rangers, och definitivt inte med en man mindre. Celtic fick även utdelning, Scott Brown använde vänsterfoten för att skruva in bollen i vänstra kryss. Brown firade med att hålla ut händerna, ståendes en meter från Diouff och stirra in i Senegalesens ögon. Derbyt slutade 2-2, och omspel väntade på Celtic Park. Klipp från matchen
Veckan senare är det återigen dags, Old Firm, den här gången på Celtic Park. Och det kommer bli något av det mäktigaste jag upplevt som supporter. Dundee Utd besegrades dessförinnan, och nu riktades blickarna återigen på Skottlands giganter. Även Sverige var med på noterna, flera införrapporter fanns att tillgå, svensk tv visade matchen och Erik Niva gjorde ett stort reportage. Niva var även på plats, vilket vi återkommer lite senare till. Det började som de flesta Old Firm matcher, med spel på mittplan, men i den 17 minuten fick Celticfansen något att jubla åt. Kris Commons till Gary Hooper, som med en briljant touch tog sig förbi Weir och sedan placerade in bollen elegant bakom McGregor. Bosse Pettersson från visat kommenterade matchen och hävdade att Hoopers styrka är hans snabbhet. Visst är han snabb, men det är inte hans främsta styrka, det är nämligen Engelsmannens spelintelligens, att vara på plats vid rätt tillfälle. Vilket han var på Celtic andra mål, som var en riktig pärla. Samaras öppnade upp spelet med en klockren passning ut på vänsterkanten till Izaguirre som spelade in bollen mot Hooper, vilken glidandes stötte bollen i nät. Commons tredje mål fick Celtic Park att gunga. Fansen var helt lyriska, och det hoppades, sjöngs.
Erik Niva var tagen av matchen: I ett utdrag ur Erik Nivas artikel: ”Celtic slår Rangers med 3–0, och det är alla fyra läktare som hoppar jämfota. Det är 60 000 grönvita vettvillingar som gallskriker sig igenom sin egen version av den gamla Depeche Mode-slingan.
Det är en stämning som definitivt saknar motstycke i norra Europa, kanske till och med i hela världen. ”
Klipp på målen
Det är något sjukt i Glasgow – Pistolkulor, bomber, dödshot.
Erik Niva hade inte gått miste om de senaste tidens händelser, och skrev så här:
”Sedan Lennon flyttade till Celtic har han misshandlats på öppen gata, fått bilen bränd och bostaden vandaliserad. Numera har de där hoten näst intill blivit en del av en smått omänsklig vardag. Det senaste kom i torsdags, ringdes in med den speciella kod som används av de nordirländska paramilitärerna i UDA.- Lennon ska straffas. Den här helgen går vi till handling. Tidningen Daily Record citerade en källa som hävdade att några av UDA:s professionella mördare fått uppdraget att likvidera Lennon.
Polisskyddet förstärktes, men Celtic-managern hade ingen möjlighet att gömma sig. I lördags skulle 19-årige Reamonn Gormley begravas, och Lennon hade lovat att vara där. Gormley var en grönvit supporter som knivhöggs i halsen när han var på väg hem efter att ha sett Celtic-Aberdeen för ett par veckor sedan. ”
Att Rangers eller Celticsupportrar blir mördade på grund av deras lagtillhörighet, har skett under väldigt lång tid. Det är verkligen ingen vedertagen acceptans, det är något omänskligt, som inte hör hemma någonstans i denna värld. När supportrar till något av lagen mördas, brukar samtliga, oavsett lagtillhörighet hylla denna, genom att lägga halsdukar, blommor vid platsen där det hände. Men det finns idioter, och tydligen väldigt många i just Glasgow.
Neil Lennon, katolsk nordirländare, tillhörande Celtic har alltid skapat problem. För några år sedan blev han nära misshandlad till döds. Han har blivit nedslagen flera gånger. Hans före detta flickvänner har även, de utsatts för trakasserier. Men våren 2011 hände något ytterligare. Först adresserades Neil Lennon och de nordirländska spelarna, McCourt och McGinn pistolkulor. Detta togs mycket allvarligt, och Lennon fick utökat polisskydd. Bara några veckor senare hände det fler sjuklikheter. Bomber skickades till Lennon. Det hela hade nått andra nivåer, och Lennon fick ett stort poliskydd. Neil Lennon verkade själv måttligt berörd av händelserna, han uttryckte självfallet negativa kommentarer om detta men ville fokusera på fotbollen. När Celtic fick med sig 2-2 i februari i år, torde Lennon ha hållit en låg profil – men det gjorde han inte. Vid slutsignalen gick Lennon runt på Ibrox, och höll händerna bakom öronen, i en kaxig gest att uppröra. Ensam mot 50 000. Neil Lennon har alltid varit en provokatör, men en mycket ärlig människa. Det är kanske varför han är så älskad bland Celticfansen och så hatad av Rangers dito. Det sista av en rad sjuka händelser, var på Lennoxton – Celtics träninganläggning – där 7 individer varav 5 kvinnor viftade med Union Jack, sjöng anti-irlandsånger, och samtidigt skymtades en av individerna med ett vapen. Polisen tillkallades, men inte mycket mer om detta fick jag reda på.
Omspel mot Rangers - återigen problem utanför plan
Hätskheten kom att fortgå i omspelet av Skotska cupen. Diouf var i blåsväder, men även Rangers numera manager Ally McCoist och Celtics Neil Lennon. Vid första halvlek drabbade Johan Mjällby samman med en Rangersspelare. Vid andra halvlek hade Lennon och McCoist sina tvister, och flera spelare hamnade i smågräl i spelartunneln. Det fungerade som uppvigling bland supportrarna. Ett stort antal människor greps inne på arenan, och problematiken fortgick även utanför, så mycket så att matchen och Old Firm, blev en fråga på den politiska dagordningen. Polisen hade lagt fram ett förslag att matchen skulle spelas utanför Glasgow, men det blev inte så mycket av det. Celtic vann matchen med 1-0 genom mål av högerbacken, Mark Wilson. Vidare i cupen, på bekostnad av Rangers. Kunde inte vara bättre, rent sportsligt.
Celtic hade dessförinnan cupspelet förlorat mot Motherwell, som var extremt taggade. Ett helt annat lag än de som förlorade mot Rangers med 5-0 matchen innan. Efter segrar mot Hamilton och Inverness var det återigen dags för match mot Rangers. Ligacupen, även kallad Kalle Ankacupen. Ingen speciell cup egentligen, men en final mot ärkerivalen är alltid en hårdför, intressant och viktig match. Dessvärre förlorade Celtic denna, efter att Rangers Jelavic, med lite tur, placerat in 2-1 målet i förlängning. Jelavic är en riktigt vass anfallare, och kommer vara ett stort problem för oss nästa säsong känner jag.
Hibernian, St Mirren, St Johnstone, Aberdeen och Kilmarnock besegrades. Matchen mot St Mirren var riktigt svårspelad vill jag minnas, men i övrigt besegrades motståndet relativt enkelt. Fram för allt hade kuggarna, Kayal, Commons, Ledley och Izaguirre utvecklats rejält. De var även tillgängliga för spel till säsongens sista Old Firm, den som skulle avgöra allt. Det gjorde den dock inte, i en ganska händelsefattig match kom dock Samaras att återigen spela en avgörande roll. Vid en felaktigt dömd straff, efter att Stokes slängt sig, stod Samaras återigen på straffpunkten mot McGregor – denna gång en mycket tafatt straff och en klar räddning av McGregor. Nu vill de flesta att Samras skall lämna, vinden vänder snabbt som sagt. Tillställningen slutade 0-0, och Celtic hade trots detta, allt i sina egna händer. Dundee Utd besegrades komfortabelt med 4-1 och jag var på plats på Celtic Park. Jag hade bestämt mig senast jag var i Glasgow att jag skulle tillbaka på vårkanten, nu blev det hemma mot Dundee och en målglad match. Jag kommer ihåg att jag fick ett sms från min vän, och redaktionskollega Robert Wahlström: ”Rangers vann mot Motherwell med 5-0”. Jag tänkte att vi inte hade råd att tappa en poäng, för Rangers kommer inte göra det. Rangers är ett mer samspelt lag, och fram för allt har de en mer rutinerad manager. Stämningen var på topp, men det kändes även i luften att ligan snart skulle avgöras. Det var nog när jag, och mina resvänner, Filip, Joel och Carl Fredrik rände runt kring Gallowgate och på pubarna Bar 67, Tolbooth som jag kände att det inte var samma harmoni som förra året (då förvisso Celtic var usla, men ligan avgjord). Celtic måste verkligen vinna ligan sa de vi träffade på. Det fanns inget annat.
Det skulle bli Terry Butchers Inverness som sänkte oss. Bollarna bara trillade in bakom Forster. En usel insats av Celtic, som dock gjorde 2 mål genom Maloney och Commons, men det räckte inte. Inverness hade gjort tre och Celtic hade slarvat bort sitt guldläge. Och min känsla att Rangers inte skulle tappa poäng var kanske inte helt otippat. För visst tappade de inga poäng. De besegrade enkelt sina motståndare. Dessutom hade vi kvar Hearts på bortaplan. På Tynecastle, där vi redan hade förlorat poäng denna säsong. Jag har verkligen svårt för Hearts, och inte blev det bättre denna match. Celtic vann, med mål av Hooper och Commons, men det är något annat man minns. Det är den här attacken mot Neil Lennon som man minns. En Heartssupporter springer in på plan och nitar Lennon. Neil Lennon såg skakad ut tyckte jag, och flera källor hävdade att han inte skulle fortsätta som manager. Jag trodde aldrig på dem. Vid årets sista old firm träffade jag på en irländare på Dubliners i Göteborg, vi diskuterade Neil Lennon, och jag frågade huruvida han klarar av allt detta. Irländaren svarade ”The thing is, he does'nt care”. Det är mycket möjligt att det är så. Jag tror dock att han inte vill låta idioterna få honom att sluta. Det är en annan sak om resultaten går mot, men nu handlar det om något helt annat. Och Neil Lennon, han som har hela Ibrox mot sig, men ändå väljer att göra kaxiga gester, han som blivit nedslagen otaligt många gånger men ändå fortsätter resa sig upp och vara den han är. En kaxig, katolsk nordirländare som älskar Celtic.
Sista matchen var förvisso avgörande, men det kändes mer som en formell grej. Celtic skulle inte förlora mot Motherwell och Rangers skulle inte förlora mot Kilmarnock. Alltså skulle Rangers vinna ligan. Rangers vinner också ligan, inte för att de har bättre spelare, utan för att de är bättre samspelta. Man är aldrig bättre än vad tabellen visar. Rangers vann ligan, och det skall man inte ta ifrån dem. Celtics prestation i Motherwellmatchen, och publiken som slöt upp var något mycket speciellt. När fansen gjorde Let's all do the huddle, har Celtic precis förlorat ligan men trots detta sjöng och hoppade 60 000 människor som aldrig förr. Det var ett minnsevärt ögonblick. Neil Lennon fick oerhört mycket applåder, och när han höll sitt tal, såg han mer ut som en omåttligt populär politisk ledare än en manager för ett fotbollslag. Han sade att vissa lag bör se sig själva i spegeln (riktade skarp kritik till hur vissa lag agerat, och att de inte spelat sitt främsta spel), och avslutade med det framtida klassiska (?!) citatet ”This Is not the End, This is just the beginning”.
Slutord
Man är aldrig bättre än sin senaste match. För Neil Lennon handlar det om flera matcher, när han efter en tuff arbetsdag lämnar arbetet, börjar en ny match. En med poliser inblandat, och där han bör kolla extra många gånger bakom ryggen, och kontrollera bilen. Neil Lennon kommer fortsätta, det har han själv sagt. Frågan är vad som sker till nästa säsong, förhoppningsvis kan vi då fokusera på det fotbollsmässiga och slippa fler bisarra händelser som fortlöpt denna säsong.
