Historien om Ernest Willimowski - Från hjälte till förrädare
Ernest Willimowski blev redan som ung en av de bästa spelarna i Polen. Men hans tyska etnicitet skapade problem när andra världskriget drog igång. Trots landsförvisning kom Ernest aldrig att sluta drömma om att få återvända till sin hemstad, Katowice.
De första åren
Året 1916, mitt under brinnande världskrig föds i den då tyska staden Kattowitz (idag Katowice) en rödhårig pojke med elva tår (sex på högerfoten) vid namn Ernst Otto Prandella. Ernst hade tyska föräldrar men fick aldrig träffa sin far då han stupade under kriget kämpandes för det Tyska kejsardömet. Två år efter Ernst födelse var vapenstilleståndet ett faktum. Tyskland var besegrat och staden Kattowitz tillföll den återskapade andra polska republiken, namnet på staden blev då Katowice. Många av tyskarna som bodde i staden valde dock att inte lämna för Tyskland. Istället fortsatte mycket av livet som tidigare för invånarna, då de levde i relativt fredlig samexistens med staden polska befolkning. Ernsts mor satte tidigt pojken i en tyskspråkig skola och de tillhörde en tyskspråkig församling av katolska kyrkan i Polen. Religion och fotboll 
blev en viktig del av Ernests liv (han kom att under senare år att ofta berätta om att han träffat Karol Wojtyla eller Påve Johannes Paulus II innan han blev utsedd till påve i de polska Tatrabergen under 1930-talet).
När Ernst blev 13 år gammal gifte modern om sig med en lokal polsk invånare från Katowice. Ernst nya svärfar adopterade pojken och hela familjen fick efternamnet ”Willimowski”. Denna blandning av tyskt och polskt gjorde att Ernest aldrig kände sig som exklusivt den ena eller andra etniciteten, utan Ernest kom istället för att kalla sig för ”Górnoslazak” eller på svenska ”Övre silesiare”, vilket härstammar från regionen Övre Silesien som Ernest kom ifrån.
Vid denna unga ålder för Polsk fotboll fanns det i det polska seriesystemet en klubb som riktade sig mot den tyska befolkningen i Silesien, kallad 1.FC Kattowitz. Ernest blev tidigt antagen till klubbens fotbollslag. På kort tid skapade Ernest ett rykte om sig för sina fina insatser på planen. 17 åringen drog snabbt till sig uppmärksamhet från lokalkonkurrenterna. Speciellt från den då största klubben i regionen Ruch Wielke Hajduki (vilka senare bytte namn till Ruch Chorzów). Ruch var vid denna tidpunkt precis nykorade polska mästare och var kända för sin starkt nationalistiska ställning. Ruch var dock mer intresserade att premiera lokalpatriotisk Övre Silesiansk nationalidentitet framför den polska. Därmed var det inget problem för Ruch att med hjälp av en lokal sponsor i form av ett sågverk lägga ut den för tiden stora transfersumman av 1000 zloty för att försäkra sig om spelarens tjänster. Willimowski skulle komma att snabbt betala av värdet för övergången.
Fotbollskarriären tar fart
I dåtidens standardformation som var 2 – 3 – 5 pyramiden, spelade Ernest Willimowski som inre vänsterforward. D.v.s. som fjärde anfallare från höger bredvid centerforwarden. Ernest lyckades att göra mål i sin debut för Ruch. Några matcher efter detta lyckades Ernest med bedriften att göra hela fem mål i en match mot Podgórze Kraków och som belöning blev han inkallad till landslaget inför en turné till Skandinavien. Willimowski debuterade den 21 maj 1934 i en förlustmatch mot Danmark i Köpenhamn (slutresultat 4 – 2), 17 år och 332 dagar gammal. Två dagar senare gjorde Ernest Willimowski sitt första mål i landslagsdressen i förlusten (4 – 2) mot Sverige i Stockholm.
1934, Ernest debutår i Ruch Chorzów blev en succé. Ernest hjälpte klubben till sitt andra raka polska mästerskap med sina 33 mål och vann därmed skytteligan. Dessutom följde fler mål på den internationella arenan när Ernest lyckades göra mål mot både Jugoslavien och Tyskland i vänskapslandskamper. De efterföljande två säsongerna var även de framgångsrika för Ernest som var en stor del till att Ruch vann mästerskapet de åren.
Rekordmannen
Efter att ha vart avstäng i ett år från landslaget då Ernest och hans lagkamrater i Ruch kommit berusade till en ligamatch mot Cracovia 1935, vilket ledde till att Ernest missade OS i Berlin året därpå där Polen kom på en fjärde plats, var Willimowski tillbaka i landslaget 1937. Ernest blev åter en av de viktigaste spelarna när han gjorde mål i kvalmatchen mot Jugoslavien vilket säkrade Polens plats till fotbolls-VM året därpå. 1938 stod den 21-årige Willimowski för en enastående prestation i en match mot Brasilien. Willimowski lyckades som förste spelare någonsin att göra fyra mål i en VM-match. Ett rekord som stod sig i 56 år tills Rysslands Oleg Salenko gjorde fem mot Kamerun under VM i USA 1994. Matchen förlorades tillslut av Polen med 5 – 6 men Brasilianarna var till den grad imponerade av Willimowski att de insisterade på att få med sig anfalalren hem för spel i den brasilianska ligan, som vid denna tidpunkt var en rival till de bästa i Europa. Ernest Willimowski var positiv till idén och papper på övergången skrevs på men själva övergången materialiserade sig aldrig.
1938 var även det ett bra år och Willimowski stod tillsammans med sin anfallspartner i Ruch Chorzów, Teodor Peterek för 40 mål när man åter bärgade hem mästartiteln till Övre Silesien. Fyra mästartitlar på fem år. När året 1939 hägrade var Willimowski i sitt livs form. I en ligamatch mot Union Touring Lódz stod Ernest för hela 10 mål i en match som slutade 12 – 1 till Ruch. Ett rekord som står sig än idag i Ekstraklasa. Willimowski var sedan mannen bakom en av de mest mytomspunna vinsterna i polsk fotbollshistoria. I sin sista match, bara fyra dagar innan början på andra världskriget spelade Polen mot VM-silvermedaljörerna och av många utsedda till världens bästa landslag: Ungern. I halvtid låg Polen under med två mål. I andra halvlek tar Willimowski tag i saken och sätter ett hattrick samt ordnar en straff vilket ger slutresultatet 4 – 2 till Polen. Det visar sig bli den sista match och vinst den andra Polska republiken upplever innan andra världskriget bryter ut bara fyra dagar senare, med Tysklands anfall på Polen som inledande crescendo.
Livet under kriget
All sportverksamhet i det ockuperade Polen upphörde till en början. Polacker som spelade fotboll eller på annat sätt organiserade sig i sporter avrättades. Ernest Willimowski var dock inte etnisk polack. Willimowski ansågs av tyska myndigheter tillhöra gruppen ”Volksdeutche” d.v.s. 
etniska tyskar bosatta i andra delar av Europa. Därmed fick Willimowski återuppta sitt spelade, samtidigt återtog Willimowski sitt tyska medborgarskap och avsade sig det polska. Ernest kunde återvända till 1.FC Kattowitz trots protester från vissa tyska byråkrater om att Willimowski hade svikit de etniska tyskarna i staden när han lämnat för det pro-polska laget Ruch Chorzów, som nu inte längre existerade på grund av verksamhetsförbud. Willimowskis talang för sporten räckte dock som övertygelse för att Ernest skulle få återvända till fotbollen under tyskt styre.
Då Willimowski inte ville tvingas att tjänstgöra i Wehrmacht blev han tvungen att 1940 flytta till staden Chemnitz i Sachsen och ta anställning som polisman. Där började Ernest spela för klubben PSV Chemnitz. Ett år senare, 1941, gjorde Ernest Willimowski debut i det Tredje rikets landslag. Från den tidpunkten blev Ernest utsett till högförrädare i Polen. I sin första match mot Rumänien gjorde Ernest två mål för tyskarna i en 4 – 1 vinst och blev den första spelaren någonsin att både göra mål mot och för Tyskland. Efter fina prestationer i Tysklands landslag kunde Ernest 1942 flytta till storklubben 1860 München och spela som heltidsproffs.
Det året i München blev framgångsrikt för Willimowski som hjälpte laget till den Tyska Cuptiteln och gjorde flera framträdanden i Tyska landslaget. Det blev också det sista året som Willimowski fick spela på den internationella arenan. Efter 1942 förvärrades krigsläget för Tyskland till den grad att all form av organiserad sport upphörde fram tills krigsslutet. Willimowski hamnade i Wehrmacht men stationerades som vaktsoldat i Kraków där han kunde spela för ett lag inom sin pluton.
Efterkrigstiden
När freden äntligen kom 1945 inkorporerades hela Silesien, som tidigare delats mellan Tyskland och Polen, i den nya kommunistiska Polska staten. Alla etniska tyskar fördrevs från området och ersattes med polacker som i sin tur fördrevs från de stora arealer som Sovjetunionen lade beslag på från den tidigare andra Polska republiken. Willimowski blev landsförvisad och förbjöds att någonsin återvända till Polen av de kommunistiska myndigheterna. Han blev även utpekad som landsförrädare och all historia om hans insatser inom polsk fotboll ströks och mörklades så att framtida generationer inte skulle kunna se upp till Ernest.
Willimowski återvände till Västtyskland efter kriget och återupptog fotbollskarriären. Han spelade flera mindre klubbar tills han slutligen hamnade i anrika Kaiserslautern. Där spenderade han två säsonger innan han 1955 lade fotbollskorna på hyllan 39 år gammal. Ernest flyttade till Karlsruhe i sydvästra Västtyskland och öppnade tillsammans med sin fru en restaurangverksamhet i staden.
Samtidigt kom det fram ny information om varför Willimowski valde att byta till det tyska landslaget 1941. Ernest mor hade blivit deporterad till Auschwitz koncentrationsläger efter ett förhållande med en judisk man och Ernest började troligtvis spela för tyskarna för att få inflytande och rädda sin mor. Under sin tid i tyska landslaget blev Willimowski vän med Hermann Graf, tysk fotbolls- och krigslegend. Med Grafs hjälp och sin egna status som tysk landslagsspelare kunde Willimowski förmå att rädda sin mor ur fångenskapen.
Trots allt detta ansågs Willimowski vara en högförrädare hemma i Polen. Willimowski försökte ändå ett flertal gånger att få pardon och tillåtas återvända till sin födelsestad Katowice som Ernest saknade väldigt mycket. Ernest såg sig fortfarande som en ”Övre Silesian” och ville inte benämna sig som exklusivt tysk eller polsk.
När VM 1974 spelades i Västtyskland försökte Ernest att få till stånd ett möte med det Polska landslaget. Till slut, efter mycket kamp. fick han ett möte beviljat med förbundskaptenen Kazimierz Górski. Mötet med förbundskaptenen övervakades dock av den polska hemliga polisen då Willimowski fortfarande ansågs vara en högförrädare i Polen.
De sista åren
1995, när den kommunistiska diktaturen fallit och den tredje polska republiken sett dagens ljus fick Ernest så en inbjudan av sin gamla klubb Ruch Chorzów att medverka vid klubbens 75-årsfirande. Trots att 54 år hade passerat sedan krigsslutet blev ramaskriet i Polen enormt. Det tillsammans med att Ernest fru drabbades av en plötslig sjukdom stoppade den då 79-årige veteranen från att resa till Polen och sina födelsetrakter.
Två år senare avled den då 81 år gamle Ernest Otto Willimowski i sin nya hemstad Karlsruhe. Han hade hela sitt liv önskat att återvända till Katowice och menade att om det inte varit för kriget hade han fortfarande bott kvar och spelat sin fotboll där.
Under mötet med den polske förbundskaptenen Kazimierz Górski, 1974 i staden Murrhardt, visade inte Górski någon sympati för Willimowskis situation.
”Herr Willimowski, om du nu inte har gjort något fel kanske du borde ha återvänt till Polen och förklarat ditt beteende och därmed ha blivit rentvådd från alla anklagelser.”
Willimowski svarade endast:
”Jag var rädd.”
