Inför kvalet: Suomi drömmer om historiskt avancemang!
I likhet med Bosnien lyckades det finländska landslaget vinna sin Nations League-grupp och därmed avancera en division. Framgången har fått landets fotbollssympatisörer att drömma om EM, en turnering man aldrig kvalificerat sig för.
I samband med att lotten föll på Finland jublades det rejält bland bosniska supporterskaror, det finska landslaget var bland de sämre i den tredje seedningspotten och Prosineckis drakar har goda möjligheter att vinna båda matcherna. Trots att det finska fotbollsförbundet bildades år 1907 har man inte uppnått några större framgångar, man har tex aldrig spelat EM eller VM. Ett problem för den inhemska fotbollen är att sporten överlag är ganska impopulär ifall man jämför med andra länder på den europeiska kontinenten, därutöver har sannolikt klimatet med långa, kalla och snörika vintrar satt käppar i hjulet. Största framgången bärgades för mer än hundra år sedan, det var vid OS i Stockholm 1912 där man kom fyra efter att bla ha slagit ut både Italien och Ryssland på vägen. Intressant är att olympiska spelen var världens största fotbollsturnering vid tidpunkten, noterbart är också att Finland var en del av det ryska imperiet under turneringen men fick ändå ställa upp med eget lag och slog också ut ryssarna. Man har också deltagit i den ”baltiska cupen” ett par gånger och som bäst kommit tvåa vilket skedde sommaren 2012.
Landslaget har alltså aldrig nått ett stort mästerskap men man har nosat på ett avancemang flera gånger, man var en poäng ifrån EM 1980 i Italien och två pinnar ifrån VM 1986 i Mexiko. Under 90-talets andra halva och det första decenniet efter millineskiftet så började dock Finland alltmer nämnas som ett potentiellt mästerskapslag, både på spelarsidan och i tränarstaben förbättrades kvalitén kraftigt. I truppen hade man framförallt Jari Litmannen, sannolikt landets bästa spelare någonsin. Litmanen har varit i bla Ajax, Barcelona samt Liverpool och utmanade om Ballon d'Or under 90-talet. Under den nämnda perioden representerades också landslaget av spelare likt Antti Niemi, Sami Hyypiä, Mika Väyrynen, Mikael Forsell mfl. Det finländska förbundet tog också in meriterande tränarnamn, Richard Möller Nielsen som vann EM med Danmark anställdes år 1996 och tio är därpå värvades engelsmannen Roy Hodgson. Trots relativt goda förutsättningar har dock finländarna varit alltför ojämna under kvalspelen och tenderat att vika ner sig i de avgörande matcherna.
I kvalet till VM 1998 hade man vid en hemmaseger mot Ungern plockat en playoffplats och det såg länge ljust ut men efter ett självmål i matchminut 90 slutade mötet 1-1 och drömmen rann ut i sanden. En liknande situation uppstod drygt tio år därpå, en av landets bästa spelargenerationer någonsin hade vid en vinst mot Portugal skrivit historia och avancerat till ett slutspel. Dessvärre svek Suomi återigen och matchen blev mållös vilket innebar ännu en sommar i tevesoffan för de finska landslagsmännen. Trots en del imponerande resultat mot flera bra lag, tex Tyskland, Turkiet och England, har finländarna alltså floppat när det gällt som mest vilket förklarar den dystra kvalhistoriken.
De två senaste kvalifikationscyklarna har varit besvikelser, man hamnade i den sämsta gruppen i det senaste EM-kvalet och blev bara fyra med Nordirland, Rumänien och Ungern framför sig samt Färöarna och Grekland där bak. Därefter slutade finländarna nästsist i VM-kvalet, före den debuterande jumbon Kosovo men efter Island, Kroatien, Ukraina och Turkiet. Förvisso kan det nämnas att Karneva, lagets nuvarande coach, tog över mitt i kvalspelet och under hans tid vid rodret lyckades man faktiskt slå gruppvinnande Island och kryssa mot Kroatien i Zagreb. Generellt sett var dock också detta kval mediokert och man var knappast nära att knippa en biljett till festen i grannlandet Ryssland.
Desto mer jubel blev det i UEFA Nations League, Finland vann en grupp bestående av Ungern, Estland och Grekland vilket innebar uppflyttning till division B. Totalt gick man segrande ur fyra strider och två matcher förlorades, succén under hösten bidrog också till att laget placerades i den tredje seedningspotten. I och med UNL har drömmen om en historisk turnering minst sagt väckts till liv och det dämpades inte efter lottningen den andra december i Dublin. Grekland höll man bakom sig i både UNL och det senaste EM-kvalet, Bosnien har endast nått ett mästerskap samtidigt som Italien missade VM och laget var dessutom ojämna under höstens tävlingsmatcher.
Den finländska truppen är relativt balanserad, det finns ingen lagdel som varken är särskilt stark eller svag i jämförelse med de andra. Landslagsspelarna är utspridda över hela Europa, förutom de nordiska länderna finns det också spelare som huserar i stater som Nederländerna, Österrike, Tyskland, Italien mm. Lukas Hradecky är den spelare med högst transfervärde, keepern värvades utav Bayer Leverkusen i somras och innehar målvaktsposten i både klubb- och landslag. I Leverkusen finns också anfallaren Joel Pohjanpalo, född 1994 och ett av Finlands forwardslöften. Dessvärre har Pohjanpalo varit skadad under hösten och han har inte spelat en endaste minut. Trots att potentialen finns har spelaren haft svårt att hävda sig i Tyskland, under fjolårssäsongen fick han speltid i sju ligamatcher, startade noll och gjorde ett mål. I sammanhanget måste också Teemu Pukki nämnas, en relativt känd finländare med erfarenhet från både Celtic och Schalke 04. Forwarden tillhör numera Norwich City som i nuläget är med i kampen om en direktplats till Premier League. Pukki har varit grym under hösten och bidragit med 15 baljor på 23 matcher i Championship, han målade också tre gånger i Nations League. Det defensiva Finland är i behov av pålitlig anfallare där framme som kan utnyttja de få chanser som produceras, därmed kommer Pukki vara en nyckelpjäs under 2019.
Under hösten är det dock varken Pukki eller Hradecky, lagets två mest namnstarka spelare, som utmärkt sig utan det är två andra herrar. Offensivt har högeryttern Robin Lod varit otroligt bra, en vindsnabb och svårstoppad mittfältare med en god bollbehandlingsförmåga. Lod involveras ofta i anfallsspelet och var under hösten en viktig kugge när finnarna gick från försvar till anfall, Prosineckis drakar måste minst sagt se upp med Sporting Gijon-spelaren. I försvaret har Paulus Arajuuri, Bröndbys mittback, varit en riktig klippa och hållit en jämn nivå under det senaste halvåret. Försvararen är nästan två meter lång och är framförallt duktig i luftrummet och i det fysiska spelet, han lär även vara ett hot på fasta situationer. Arajuuri påminner faktiskt om Toni Sunjic, båda är födda 1988 och har en liknande kroppsbyggnad och spelstil. Därutöver har Arajuuri under karriären inte direkt varit en storstjärna men under det senaste året har han presterat de där lilla extra och tagit på sig rollen som en stabil försvarsgeneral i landslaget, i likhet med just Sunjic.
Finland tränas utav Markku Kanerva som haft posten i drygt två år, under karriären lirade han som mittback i en rad inhemska lag och även i Elfsborg under 90-talet. Sedan 2003 är han coach och faktum är att han nästan bara jobbat med landslagsfotboll, förutom en säsong med klubblaget Vikingit var han ansvarig för U21-laget mellan 2004-10 och har sedan 2011 haft olika tjänster inom A-landslaget, bla som assisterande tränare. Karneva har fått en hel del beröm och det som specifikt brukar nämnas är att han anpassat spelsättet efter lagets resurser och tränaren är en av orsakerna bakom varför finländarna börjat tro på en mästerskapsbiljett. Karneva har coachat landslaget 24 gånger med tolv vinster, sju förluster och fem oavgjorda på kontot. I det föregående kvalet tog han över jobbet mitt i och vid det läget var möjligheterna till avancemang i princip utraderade, den andra halvan av kvalet användes därför primärt för att förbereda landslaget inför UNL och EM-kvalet.
Förbundskaptenens första riktiga test blev därför Nations League och som tidigare nämnt blev det framgångsrikt ur en tabellsynvinkel. Det är dock svårt att värdera insatsen, en tabell ljuger förvisso aldrig men Grekland, Estland och Ungern är samtliga ganska mediokra lag med begränsade möjligheter att nå EM. Därutöver var det knappast så att Finland dominerade någon av matcherna (exklusive Estland hemma), man hade en hel del flyt i avgörande lägen och vinstsiffrorna blev inte heller särskilt höga. Å andra sidan bör det poängteras att finnarna är ett defensivt landslag som primärt strävar efter att försvara en ledning och inte att utöka den vilket kan förklara det nämnda. Finländarna såg dock ganska bleka ut under de två novembermatcherna där man framförallt blev väldigt tillbakapressade och hade svårt att etablera ett passningsspel. Under hösten använde Karneva sig av en klassisk 4-4-2-formation där spelet är defensivt inriktat och hela manskapet försvarar i ett kollektiv. Anfallet består till stor del av snabba omställningar och det är en faktor bakom varför snabbe Lod fått en viktig funktion. Överlag är det ett typiskt skandinaviskt lag som kännetecknas av fysiskt spel, mycket löpningar och en lågt liggande backlinje samtidigt som det inte direkt kryllar av tekniska sambalirare.
Ifall vi kikar i arkivet så hittar vi endast ett möte mellan Bosnien och Finland, det var den 28 april 2004. Träningsmatchen som spelades i Zenica slutade 1-0 till drakarnas favör efter att landslagsikonen Zvjezdan Misimovic avgjort med matchens enda balja.
En av finländarnas svagheter är faktumet att de aldrig kvalat in till ett mästerskap, förvisso är det förflutna historia och alla börjar på noll när kvalet sparkar igång men det finns en psykologisk aspekt. Spelarna är medvetna om den tragiska historiken och det kan leda till att en känsla av nervositet, rädsla och frustration infinner sig, brukar bli tydligt i avgörande strider. Som tidigare nämnt har Finland tenderat att vika ner sig när det gäller som mest och det riskerar att leda till att en kollektiv ”förlorarmentalitet” frodas som genomsyrar hela laget, även över generationsgränserna, sådana fenomen kan ha en större påverkan än vad man kan tro. En annan erfarenhetsbaserad svaghet är att senast Finland var nära att nå en slutturnering var för drygt tio år sedan och i princip ingen av dagens landslagsspelare var med vid den tidpunkten, därmed har inte finländarna erfarenhet av att ladda upp, spela och utvärdera avgörande kvalbataljer.
Vidare så är truppen ganska svag, specifikt vid en jämförelse med de andra lagen i den tredje seedningspotten. Den är framförallt väldigt tunn och ett konkret exempel på detta var att Karnerva gav reservspelarna Joronen, Välsänen, Lam och Taylor chansen i den sista Nations League-matchen och ingen utav de fyra levererade vilket är ett tecken på att det saknas heta ersättare. Nästan samtliga bänkspelare lirar antingen i någon av de skandinaviska ligorna eller i någon andra- eller ungdomsdivision i något annat land. Ett ytterligare exempel på avsaknad av bredd syns ifall försvaret undersöks, tillika Finlands starkaste lagdel. Den ordinarie backlinjen består av Toivio (Häcken) och Arajuuri (Bröndby) som mittbackar samt Raitala (Montreal) och Uronen (Genk) som ytterbackar. Utöver dessa är de främsta man kan erbjuda Lam (mittback i holländska bottenlaget PEC Zwolle), Väisinen (mittback i Serie B:s nästjumbo Crotone), Ojala (mittback i Häcken), Granlund (höger/mittback i Örebro SK) och Pirinen (vänsterback i norska Tromsö). Reserverna är avsevärt sämre och mönstret återkommer i samtliga lagdelar, ifall en eller två startspelare skadas lär finländarnas chanser till avancemang minska radikalt.
Anfallet får alltjämt betraktas som en annan svaghet, det blev tex endast fem mål på sex matcher under hösten. Den låga målskörden beror dock dels på Karnevus defensiva taktik som tvingar både forwards och mittfältare att backa hem vilket givetvis generar färre målchanser. Anfallsparet Pukki-Tuominen har startat samtliga möten varav Pukki har varit relativt bra under de senaste månaderna med tre mål i UNL, imponerande spel i England och han har dessutom nyttig erfarenhet ifrån andra ligor. Samma gäller inte för Tuominen som var poänglös under Nations League. Tuominen tillhör BATE Borisov i Vitryssland och under 2018 spelade han 16 ligamatcher och levererade noll (!) fullträffar, de kan dock nämnas att han emellanåt användes som mittfältare i klubblaget. Förvisso kan en forward bidra på andra sätt än genom poäng men statistiken är ändå oroande för Kanerva och bidrar till att Finland blir ännu mer beroende utav Pukki. Ett annat anfallsrelaterat problem är att paret är beroende av mittfältet och både Pukki och Tuoiminen tenderar att isoleras i matcher där finnarna förlorat kampen på mitten, det syntes i november. Detta beror sannolikt på att den nämnda duon, med all respekt, inte är några världsanfallare som kan skapa chanser på egen hand och leverera fullträffar från tomma intet genom en individuell aktion.
Intressant är också att sedan Kanerva tog över har finnarna släppt in första målet vid elva tillfällen och utav dessa matcher har man vunnit noll, kryssat fyra och torskat sju. Siffrorna tyder därmed på att finländarna inte har förmågan att vända på steken när man hamnat i ett underläge vilket givetvis är ett svaghetstecken. En sista fördel med att lotten föll på Suomi är givetvis ur publiksynvinkel, Finland är ett av Sveriges grannländer och dessutom spelas bortamatchen i juni. Det lär sannolikt vara så att Bosnien kommer lira två ”hemmamatcher” publikmässigt mot finländarna vilket kan stärka drakarna samtidigt som det är kul för bosniska fans bosatta i Sverige.
Trots flera brister vore det naivt att se finländarna som chanslösa i kvalet, lagets främsta styrka är det defensiva och landslaget har framföralt förmågan att stänga matcher och försvara en ledning. Sedan Karnevu tog över som huvudtränare har laget tagit ledningen i tolv matcher och utav dessa tolv bataljer har man vunnit samtliga. Som tidigare nämnt har Finland inga defensiva stjärnspelare men tränaren har lyckats taktiskt med att formera en mur som är väldigt svår att bryta ner. Förutom att täppa till hålen har också Karnevu sammansvetsat gruppen och helt enkelt stärkt lagmoralen. Spelarna ser fram emot landslagsuppehållen och kemin dem emellan är allmänt god, det har givetvis ökat i och med att man nu har en realistisk chans att nå ett EM. En positiv lagkänsla är något väldigt värdefullt, specifikt för lag som saknar individuella fixstjärnor.
En ytterligare positiv konsekvens utav framgången i Nations League är att lagets självförtroende har stärkts och landslaget har fått känna hur det är att vinna något. Visst, förvisso var det en grupp med Grekland, Ungern och Estland men det är ändå en gruppseger och trots vissa spelmässiga brister ljuger inte tabellen. Tron på att det är möjligt är a och o och ifall spelarna börjar tveka på sin egen eller lagets förmåga under kvalet så minskar chanserna till avancemang radikalt.
Ett orosmoln för BiH är att finländarna påminner om Grekland och precis som jag skrev i Greklandsartikeln har Bosnien haft svårt att göra spelmål på grekerna vilket främst beror på deras lågt försvarande kollektiv. För att bryta upp sådana backlinjer krävs snabbhet, rörlighet och även tålamod, tre egenskaper som vårt landslag har brist på. Dock har Prosinecki gjort en hel del konstruktiva förändringar vilket stärkt landslaget, på mitten har vi två löpstarka herrar i form av Besic och Saric samtidigt Visca och Duljevic bidrar till speed på kanterna. Därmed är BiH sannolikt bättre rustade inför att möta både Finland och Grekland i detta kval än under Bazdarevics ledning i föregående kval.
Den sista risken inför Finlandsmatcherna är ett tema som vi nämnts förut i denna artikelserie, nämligen underskattning. På pappret är Finland ett relativt okänt lag och flera lirare spelar i anonyma klubblag. Därmed finns risken att drakarna tar ut segern på förhand och inte tar uppgiften seriöst vilket ofta straffar sig.
