Kosovo-redaktionen tar fart
Bättre sent än aldrig brukar man säga, i detta fallet stämmer det.
Visst är fotboll underbart?
Man kanske inte ska starta en första text på en nystartad sida med en fråga, men Kosovo är ett nytt land, officiellt sett iallafall. Men varken fotbollen i landet eller landet för fotbollen är nya för varandra. Fotbollen har skänkt oss människor både tårar och lycka. Man kan referera fotbollen till allting, eller det kan åtminstone jag som älskade fotbollen troligen innan jag kunde säga mitt första ord. Fotbollen har skänkt mig gemenskap, gemenskap vart jag än har befunnit mig. Allt som har krävts är en rund boll. Fascinerande hur en boll kan förena människor, hur ett runt föremål kan skänka så mycket glädje och hur en en sport kan engagera så många människor.
Mitt första fotbollsminne var 1998s världsmästerskap. Med en liten boll i famnen sitter jag knappt en meter ifrån TV:n. Frankrike spelade, en ung men halvt flintskallig man fascinerade mig. De vann, de blev älskade utav sitt land och de blev dyrkade utav mig. Mannen jag såg på TV:n var Zinedine Zidane. Han fick leka med sina vänner fick fira och jubla med sina vänner, i sitt eget land. Jag ville också leka med mina kompisar i mitt land. Mitt land kändes långt bort, mina kompisar kändes långt bort, jag hade precis flyttat till Sverige på grund utav oroligheterna Kosovo.
Men den där bollen jag hade gjorde det hela lättare för mig, den där bollen skaffade mig nya vänner, gav mig gemenskap och glädje och en lycklig barndom. Den gav mig mycket mer än jag kunde ge tillbaka. För visst kanske jag kunde jag dribbla av någon, skjuta ett skott som gick in i mål eller passa den till en lagkamrat, men i ärlighetens namn så kan varken jag eller någon annan enstaka individ ge tillbaka allt som fotbollen givit människan.
Passion i den högsta graden, religion i vissa länder, fotbollen kan få en hel nation att gå samman, ett helt folk att hålla ihop. Det har jag fått uppleva som starkast med ett landslag under de två senaste åren. Svenska landslaget har tidigare under mitt liv gjort insatser som varit fantastiska som till exempel, Zlatans klackspark, Henkes språngnick, Anders Svenssons frispark. Har alltid upplevt glädje när det svenska landslaget gjort bra insatser, men innerst inne så har det alltid känts som att någonting saknats. Har inte känt samma stolthet och tillhörighet som mina kompisar gjort i samband med Svenska landslagets insatser.
Europamästerskapet 2016 var speciellt, för många albaner. Efter ett tufft kval där man besegrat Portugal på bortaplan i slutminuterna, blivit bjudna på en skandalmatch i Serbien som enade alla människor med albanskt blod i sig världen över, Armenien i den sista matchen var avgörande bortamatch och 0-3 vinsten fullbordade bragden, det var lycka utav sällan skådat slag för det albanska och kosovoalbanska folket. Det var då, i det ögonblicket jag kände att den saknade biten i mig äntligen var funnen, jag fick äntligen uppleva den tillhörighet som jag hade saknat. Ett albanskt landslag i ett mästerskap, det var historiskt! Tanken på att uppleva ett mästerskap på plats fanns där redan när det blev klart med att festen skulle vara i Frankrike. Ett land där min stora kärlek i livet Marseille ligger, fotbollslaget Olympique de Marseille fångade mitt intresse på senare 2000 talet, en albansk spelare och kapten vid namn Lorik Cana var grunden. Även om laget inte gör många nöjda med sina prestationer, så hade jag fastnat. OM som laget kallas är kända för sina fanatiska supportrar och kaotiska styre, vid 18års ålder så gjorde jag min första pilgrimsresa dit tillsammans med Olympique de Marseilles redaktion på Svenskafans, där och då blev jag kär, en kärlek som är väldig tuff. När det stod klart att Marseille och Nya Stade Velodrome skulle ta emot Albanien i deras match mot Frankrike så kanske ni kan tänka er att jag på allvar trodde att högre makter var inblandade just för min skull, såklart var det inte så, men det kändes som det iallafall, det var något som jag inte ens tidigare drömt om.
Jag och mina kompisar skulle åka ner, planer började smidas, men även ett hinder uppstod. Mina kompisar vill följa Sveriges matcher, det gick jag med på, men jag ville uppleva Albaniens matcher och framförallt den i Marseille, det gick dem inte med på. Resultatet av det blev att dem åkte till Camp Sweden och jag ner till Marseille, så enkelt var det. Och det var ett tydligt bevis på min tillhörighet. Jag ville uppleva ett historisk ögonblick med mina albanska bröder. I Marseille träffade jag allt från albaner som bilat från Tirana till kosovoalbaner från USA, det var då som jag började inse dragningskraften till ett landslag och började förstå alla svenskar som rest till olika mästerskap för att följa Sverige. Tiotusental albaner på gatorna i Marseille, det var en upplevelse som varken jag eller resten utav albanerna som var där kommer glömma.
Jag är av ursprunget en alban, men om jag ska vara lite mer specifik så är jag en kosovoalban. I mina ögon är det inte större skillnad än att bo i Gotland och kalla sig för Svensk, vi är ett folk av samma ursprung och vi kallar varandra för bröder, vi är shqiptar. Albaniens landslag har varit som en storebror väntandes på att en lillebror ska födas, nu har Kosovos landslag födds, och vill gärna gå samma väg, även om vägen är lång till ett mästerskap så har Albanien visat att man kan ta sig dit. Och det borde ses som något positivt, det albanska folket har nu två länder som kan ta sig till ett mästerskap i framtiden och representera det hela albanska folket världen över.
Kosovos landslag har en otrolig potential, det är fascinerande hur ett så litet land kan få fram spelare utav sådan hög kaliber och talang. Många har utvecklats i länder deras föräldrar flytt till i samband med oroligheterna under 1990 och i samband med kriget i slutet på 90talet. Tyvärr har många spelare i den absoluta toppen valt att spela för länderna de vuxit upp i, vilket såklart får många att reagera och ha åsikter kring. Men vi kan dock inte älta i det som har varit utan vi får försöka att påverka det som framtiden ger oss. Vi har redan nu en talangfull trupp som gjorde en stark debut i VM-kvalet borta mot Finland. Förhoppningsvis kan de utveckla sig samtidigt som vi får in nya talanger och på sikt kan bygga ett bra landslag, men vägen dit är inte den rakaste, det kommer krävas mycket jobb, från spelare men framförallt förbundet. Förbundet som är en röra utan dess like påminner mycket om styrelsen i just Olympique de Marseille, brutna löften, konstiga beslut, misstänkt korruption och allmän kaos, är både spännande att följa men desto mer frustrerande. Det kommer bli en resa likt Tom Hanks i filmen "Cast away" när han hamnar på en öde ö, efter mycket kämpande och elände så hittar vi förhoppningsvis rätt. Och vi har ju likt honom en boll som vår bästa vän.
Jag har tagit initiativet att starta upp Kosovo redaktionen på Svenskafans, en plats där alla är välkomna in till gemenskapen, där vi kan både få information och föra vettiga diskussioner, om vårt gemensamma intresse. Där fotbollen kan samla oss och ge oss en stolthet till vårt land och vårt folk. Där vi håller god ton och respekterar alla människor och beter oss på bästa möjliga sätt. Vi ska visa hur bra det känns och vilken stolthet man har genom att vara en alban, vi ska visa alla att vi hör till i finrummet!
UNE BIRI YT, KOSOVË
