Ligue 1 i fokus
Alltid tidigt startande Ligue 1 spelar i helgen sin tionde omgång. En fjärdedel av säsongen är redan avklarad och det kan vara läge att titta på vad som hänt.
Fallet Lyon
Har Ligue 1 hamnat i en Bundesligasituation, med ett säkert topplag följt av alla de andra?
Lyon har vunnit ligan fyra år i rad och startar starkt även i år. När jag under de två senaste åren pratat med svenska vänner och påstått att Lyon är ett av Europas tio bästa lag skrattade fyra av fem. I år skulle jag gissa att det bara är varannan som skakar på huvudet och småler.
Trots tränarbyte och försäljningen av Essien verkar man hittat balans direkt. Eller? De har redan fyra poäng tillgodo på tvåan PSG, men har haft svårt att övertyga i de senaste matcherna. Europaspelet har börjat och Houllier tvingas ofta vila nyckelspelare. Två oavgjorda resultat följdes i helgen av en vinst mot Nantes. Men då var spelet under all kritik och man vann med 1-0 tack vare en nästan omänskligt bra Coupet i målet (betyg: 9 i L’Equipe, som delas ut mycket sällan). ”Världens bäste målvakt!” skrek John Carew efter matchen och det är bara att hålla med.
Visar Lyon upp sprickor i muren eller är det ett tecken på styrka att vinna när man spelar dåligt?
Kronprinsar?
Inför säsongen trodde många på Paris SG, som för ovanlighetens skull värvat klokt under sommaren. Hittills infriar PSG förväntningarna. Topparna i laget är höga. Pauleta, Rothen och Dhorasoo, för att nämna några. Men jag och många med mig tycker att truppen ser tunn ut. Vid skador på nyckelspelare kan det bli svårt att hänga med om Lyon trampar gasen i botten. Håller Rothen och hans kollegor ordning på knän och ljumskar kan däremot årets upplaga av PSG nå långt.
Lens bör också hänga på tätklungan. Den välskötta klubben har i år en bred trupp och spelar en fysisk fotboll som stör många lag.
Auxerre, mitt eget Bordeaux och möjligtvis Saint Etienne kan hota min tänkta tättrio. Auxerre, för första gången på över 40 år utan Guy Roux, startade vingligt, men har ryckt upp sig. Bordeaux storstädade efter den katastrofala fjolårssäsongen och har nu en jämn trupp som börjat övertygande. Saint Etienne, med klurige Elie Baup som tränare, klarade förra året som nykomlingar utmärkt och ser också intressanta ut.
Lille var starka förra säsongen och hänger med än så länge. Men orkar klubben verkligen både Champions League och franska ligan?
Besvikelser
Att Marseille skulle få problem var knappast en överraskning. Klubbens värvningspolitik, eller vad man ska kalla den, är ett mysterium. Pape Diouf och de andra i ledningen tar in spelare helt utan tanke på att de sen ska spela tillsammans. Visst, löftet Frank Ribéry har varit bra, men tränaren Jean Fernandez har svårt att få OM att spela som ett lag. Många spännande namn får ofta sitta på bänken och det brukar bara hålla om resultaten sen ger tränaren rätt. Så är inte fallet än, men än finns kanske tid att räta upp skutan?
Mer förvånande var att Monaco blev först med att byta tränare. Didier Deschamps kastade in handduken i förra veckan och klagade på icke infriade värvningslöften.
Äldre spelare talar ut i pressen och klagar på att de nya är för dåliga och att klubben är illa skött. De nya tycker inte att de fått chansen. Stämningen i omklädningsrummet inför match är knappast på topp alltså.
Nykomlingarna
All heder åt årets nykomlingar som har tagit sig upp i Ligue 1 för att spela en intressant, offensiv fotboll. Le Mans, Troyes och Nancy verkar helt avstå det vanliga ”vi backar hem och ser hur det går”-året.
Svenskarna
Pontus Farnerud flyttade norrut för att få speltid. Alexander skulle visa att fjolårets succé inte var en tillfällighet, men brödernas Strasbourg har fått en tung start. Efter nio omgångar har de regerande ligacupmästarna inte vunnit en enda match och ligger näst sist.
Svenskkolonin i Rennes har fått ordning på spelet efter en katastrofal inledning. En darrig Isaksson och hans försvar släppte de första fem omgångarna in 16 mål. Vissa skyllde på en osäker målvakt, andra på ett svagt försvar. Omöjligt att skilja hönan från ägget då allt mest såg ut som äggröra, så här på avstånd. Erik Edman anslöt i slutet av augusti och tog vänstarbacksplatsen.
När det går bra för Källström går det bra för Rennes, sa de franska kommentatorerna i matchen mot Lens senast. Det ligger något i det. Monterrubio och Frei märks mer i det offensiva spelet, men Kim är viktig i sin roll som strateg på mittfältet.
Franska sporttidningen L’Equipe har förutom de vanliga spelarbetygen en intressant tabell - Trophée L’Equipe - där varje spelare bedöms enbart efter mätbara fakta. Mål och passningar ger olika poäng beroende på spelarens roll i laget. Gula och röda kort ger minuspoäng. Laget i sin helhet får plus- eller minuspoäng beroende på flera faktorer.
Listan toppas, inte oväntat, av PSG:s hypereffektive Pedro Pauleta. På andra plats, endast två poäng efter ligger Kim Källström.
Mål?
Förra året köpte franska Canal Plus, efter en hisnande budgivningskarusell, tv-rättigheterna till Ligue 1 för osannolika 600 miljoner euros/år. En hel del av de pengarna går tillbaka klubbarna.
De senaste omgångarna har det varit lite si och så med målgörandet i Ligue 1. Drivna tränare gör fransk fotboll målsnål. Avancerad taktik i all ära, men vågar man hoppas att klubbledningarna runt om i Frankrike tittar på Lyon och PSG och använder de nya tv-pengarna för att locka hit fler goda anfallare när transferfönstret öppnar igen?
