Konflikter som framgångsrecept
Vissa länder skickar hem stjärnor som vill spela i landslaget. Motsatt taktik fungerar bättre. I Frankrike tvingar Raymond Domenech tillbaka spelare och allt är ändå mer frid och fröjd än vad som anas i utländsk media.
Makelele-affären är inte den första. Thuram tackade nej till VM-spel, men ringdes upp av förbundskaptenen ändå. Les Bleus erbjöds sen att spela landskamp på Martinique i Västindien, något som Barcelonabacken länge kämpat för. En småsur Lilian tinade snabbt upp och är nu Les Bleus gladaste medlem.
Konflikten med Chelsea blev het. Nu när röken skingrats kan man bara konstatera att Raymond inte slåss mot väderkvarnar. Han väljer sina strider med omsorg. Makelele är ingen Anelka med hett temperament som kan tänkas förstöra stämningen i truppen. Det blir knappt två år till och alla (fransmän) är nöjda med det.
I veckan exploderade Lyon-tränaren Houllier. Han blir aldrig uppringd av landslagsledningen trots att klubben har åtta spelare med i truppen mot Skottland. ”Nu smäller det snart!”, fick han ur sig.
Det utbrottet ska nog ses som ett led i Lyons och rika G14:s försök att ändra reglerna kring landslagsuttagningar. Fransmännen var måttligt intresserade och idag presenteras en undersökning (L'Equipe) där 85 % av fotbollspubliken hävdar att Domenech har spelat en stor roll i Les Bleus framgångar under året.
Så varför lyckas en sarkastisk man som gärna använder astrologi när han sätter ihop laget? Hur kommer det sig att Frankrike för tillfället har världens mest välspelande landslag?
Spelarmaterialet är naturligtvis viktigt. Men någonting gör han rätt, den käre Raymond. På lördag kliver han in på arenan i Skottland och tar emot publikens burop ett par minuter innan laget kommer ut för att värma upp. Likheterna med Mourinho är fler än man kan tro och Domenech sa själv att han skulle ha betett sig precis som portugisen om han varit tränare för Chelsea.
Bilden av den elake demontränaren får sig en törn om man tittar på vad som händer i Les Bleus. Media-Raymond och förbundskaptens-Domenech är inte samma person. Spelarna är med i diskussionerna om spelsystem och har ett stort inflytande. Ibland verkar han till och med gå lite väl långt i sina eftergifter. Som när trion Vieira-Thuram-Zidane fick bestämma att Barthez var landets bästa målvakt. Pajasen och clownen Fabien släppte sen in ett spelmål under VM-turneringen. I slutänden är det resultaten som avgör.
Det rådde stor enighet om startelvan i somras, men kritiken mot bänken var desto hårdare. Även där vann Raymond på knock. Fingertoppskänsla gav en bra balans. Sen behövs det ju ingen tränarutbilding för att förstå att en lojal Wiltord är en bättre inhoppare än en gnällig Giuly.
Domenech verkar för tillfället ha hittat den perfekta balansen. Han tar och ger de mediala smällarna och ger Les Bleus arbetsro. Ingen spelare har för den skull visat något större intresse för att spendera sin fritid tillsammans med Raymond. En mysfarbror blir han aldrig.
Däremot sa Thuram i veckan att hans högsta önskan för tillfället är att få vara med och se om laget kan upprepa spelet man presterade mot Italien senast. Ett gott betyg åt Domenech!
