Veckans legend: Laurent Blanc (del 2)
Den efterlängtade fortsättningen i denna serie är äntligen här! Den franska legend som presenteras lite närmare denna gång är försvarsjätten Laurent Blanc (del 2).
Fortsättningen på krönikan om legenden Laurent Blanc..(del 2 av 2)
Övertalningen av den dåvarande Marseille-tränaren Rolland Courbis lyckades och Lolo återvände ännu en gång till hemlandet. L´OM hade ett storlag på gång (Robert Pirès, Florian Maurice, Christophe Dugarry, Fabrizio Ravanelli) men behövde en verklig ledare i backlinjen.
Återigen så lyckades Blanc med sitt uppdrag och hade det inte varit för ett sent Bordeaux-mål på Parc des Princes så hade Marseille vunnit ligan 1999. Det var under denna tid Blanc fick sitt kända smeknamn Le Président eftersom han var en ledare av högsta klass på planen.
Olyckligtvis för Blanc så förlorade L´OM Uefacupfinalen 1999 mot Parma med klara 3-0 och Le Président var högst delaktig i italienarnas första mål. I ett fruset Moskva så felbedömde Laurent avståndet hem till målvakten Stéphane Porato och nickade bollen på tok för löst. Måltjuven Hernan Crespo dök upp och gav Parma ledningen.
Efter säsongen 1998-1999 så var sejouren i Marseille över och nya äventyr utanför Frankrike väntade igen. Det var inga blåbärsklubbar i de lägre seriesystemen som stundade precis. Efter sommaren 1999 så spelade Blanc med italienska Inter och det gick faktiskt skapligt bra i Milano till en början. Tvärtom gick det för Marseille som utan sin lagkapten höll sig kvar i Ligue 1 på målskillnad trots ungefär samma lag som succésäsongen året innan. Bevisligen så lämnade Blanc ett stort och oreparerbart hål bakom sig.
Förmodligen så borde Le Président lagt ner fotbollen efter äventyret i Milano. Att sluta på topp brukar alltid vara det bästa när man kommit lite till åren. När Alex Ferguson och Manchester United ville köpa över fransmannen från Inter så kunde dock inte Blanc tacka nej.
Det snabba spelet i Premier League var nog inget för en ganska ålderstigen mittback och Lolo fick det ganska tufft att hänga med ibland. Tiden i England blev dock ingen katastrof och Blanc klarade sig ändå ganska OK på grund av sina andra egenskaper. En ligatitel med United (laget innehöll även Fabien Barthez på den tiden) kan i alla fall Blanc se tillbaka på med glädje.
Jag ska avsluta denna krönika om Laurent Blanc med det mest framgångsrika kapitlet. Jag talar givetvis om hans tid med det franska landslaget, Les Bleus. Det är en enda lång framgångssaga faktiskt.
1988 så ledde Blanc och en annan fransk karaktär vid namn Eric Cantona det franska U21-landslaget till seger i EM. Grekland besegrades i två matcher med det sammanlagda resultatet 3-0.
Året efter succén i U21-EM så kom den första matchen med A-landslaget. I sin första landskamp (7:e februari 1989) så spelade Blanc från start när Frankrike spelade oavgjort mot Irland i Dublin. Spelare som Jean-Pierre Papin och den nyss nämnde Eric Cantona figurerade i samma startelva som Blanc.
Tyvärr så missade Frankrike både VM 1990 och 1994. Kritikerna var ganska hårda mot Laurent efter misslyckandet 94 och Lolo sade sig ha fått nog av Les Bleus. Även om Frankrike kvalificerade sig till EM 1992 så var detta en hård tid för fransk fotboll.
När sedan Aimé Jacquet tog över som förbundskapten så var en av prioriteterna att övertala Blanc till en comeback. Given i det lag som nådde semifinal i EM 1996 och detta var bara början på något fantastiskt som väntade.
VM-slutspelet 1998 på hemmaplan glömmer ingen fransk supporter. Man glömmer heller inte det fantastiska spel som Blanc visade upp genom hela turneringen. Efter det avgörande Golden Goal-målet mot Paraguay i åttondelsfinalen och den rituella kyssen på Barthez hjässa så var Blanc både en fadersgestalt och rikskändis för även den totalt sportointresserade fransmannen.
En filmning av kroaten Slaven Bilic i semifinalen (Blanc fick rött kort efter att ha petat lite på Bilic) krossade drömmen om en VM-final på Stade de France. Lyckligtvis så gjorde ersättaren Franck Leboeuf en kanoninsats mot Brasilien och Blanc kunde titulera sig som världsmästare!
Två år senare fick han sin chans att spela final i ett stort mästerskap. Blanc gjorde sin sista tävlingsmatch för Frankrike när Italien besegrades i EM-finalen år 2000.
Den 2:a september 2000 så tackades Blanc och Deschamps av hela Stade de France när de båda sade adieu i en träningsmatch mot England. 97 landskamper blev det sammanlagt för Le Président.
När följande fem spelare har varit på planen samtidigt så har aldrig Frankrike förlorat en landskamp: Fabien Barthez, Lilian Thuram, Bixente Lizarazu, Marcel Desailly och givetvis Laurent Blanc.
