David Trezeguet: Nystart för syndabocken
Inför landskampen mellan Frankrike och Argentina på Stade de France är det mycket prat om Gonzalo Higuain och hans tack, men nej tack till les Bleus. Matchen är speciell för en annan spelare också.
När VM-finalen 2006 var över hamnade Zidane och Materazzi i rampljuset, men en spelare såg ut som om han ensam bar förlusten på sina axlar. Bänknötaren Trezeguet var inhopparen som blev syndabocken.
Om han varit tystlåten tidigare så blev han knäpptyst därefter. Först nu pratar David om året 2006.
Till VM hade Domenech tagit ut en startelva och tolv statister. Det är svårt att kritisera ett upplägg som leder landet till VM-final, men Trezeguet funderade ofta på vad han gjorde där.
- Vi spelade med samma lag i sju matcher, i ett system där jag inte passade in. Jag undrade om det inte var bättre att lämna min plats till någon annan.
När röken lagt sig efter finalen stod David ensam kvar efter att ha träffat ribban i straffläggningen. Och ja, han kände sig skyldig.
- Det tog mig tre, fyra månader, eller resten av året att smälta allt som hänt.
Tankarna på att avsluta landslagskarriären fanns där. Men om han känt sig ensam i Tyskland så blev återkomsten någonting helt annat. Han blev väl mottagen i Paris och förstod snabbt att fransmännen inte alls tyckte att han gjort sitt i landslaget.
David har en fantastisk statistik i les Bleus (68 matcher/34 mål), men siffror kan ljuga. De senaste åren har han fått sparsamt med speltid och gått långa perioder utan att hitta nätmaskorna.
I oktober lossnade det äntligen. Det var i och för sig Färöarna som stod för motståndet, men två mål och en fullsatt stadion i Sochaux som skrek hans namn gav mersmak.
- Efter VM sa jag till Domenech att vi var 23 personer, inte 11. Han lyssnade. Jag är redo att spela för landslaget, jag spelar inte för Domenech.
Nu väntar en speciell match. David Trezeguet är född i Frankrike men uppvuxen i Argentina. Som 17-åring återvände han. Ett halvår innan VM 1998 spelade han sin första landskamp, resten är historia.
Trots att han ibland saknar vad han kallar ”Argentinas forward-kultur” så har han aldrig ångrat sitt val av landslag.
- Beslutet tog jag när jag var 17 år. Det var inte lätt, men det var utan tvekan rätt val.
Så, med Maradona som psykologisk coach (!) och den franska publiken i ryggen är David redo för en nystart i les Bleus. För inte kan väl Domenech hålla kvar honom på bänken på onsdag?
***
Citat från L'Equipe Magazine
