Reserapport: Le classique i bouillabaissens hemstad

Följ med till fotbollstokiga Marseille och mötet med överheten från Paris.

För mig har det alltid varit något spännande och lite farligt över Marseille, en hamnstad, enligt många utan charm och gemyt, rent geografiskt så nära det glamourösa turiststråket längsmed Rivieran men klassmässigt på en annan planet. Medan Nice, Cannes och Antibes andas lyx, flärd och ”von-oben” så har ”porten mot Afrika” alltid setts som den fula ankungen, en storstad utan charm fylld med problem och motsättningar mellan de många kulturella grupper som samlats i staden. Stans fotbollslag, Olympique Marseille, eller OM som man kallas populärt, har varit invånarnas kanal till återupprättelsen, framför allt gentemot överheten i Paris varifrån Frankrike styrs, och då inte bara på ett politiskt plan. Då Bernard Tapies miljoner tog laget till Europacupseger 1993 stod klubben på sin topp, laget var stans hjältar men när det strax efteråt uppdagades att laget mutat till sig en ligaseger så rullades skandalen upp. Tapie fick skaka galler, OM tvångsdegraderades till andradivisionen och även segern i den finaste av cuper ifrågasattes, hade man mutat sig till även denna? Visst hade Tapie inte rent mjöl i påsen men mutskandalen och historien däromkring var främst ett verk av överheten i Paris, fotbollsförbund lierat med storklubben PSG som helt enkelt inte kunde tåla att oglamourösa Marseilles fotbollslag regerade fotbolls-Frankrike….så såg man i alla fall på saken i Marseille.

Vi hade dagen innan ”Le classique”, som den numera kallas i Frankrike, sett ”förmatchen” mellan Nice och Bordeaux, ett Nice hotat av degradering kämpade till sig 3 poäng mot ett Girondins som gjort många av sina supportrar besvikna denna säsong. De 90 minuterna på Stade du Ray var sevärda, vilja slog till slut klass som så många gånger förr och stämningen på arenan var tidvis ganska bra, åtminstone i jämförelse med allsvenska matcher. Det var dock mötet mellan Marseille och PSG som var resans klo, bilderna på OM:s läktartifon hade lockat oss till bouiallbaissens hemstad och antagonismen mellan huvudstadslaget och OM var den extra krydda som gjorde att vi slutligen bokade resan till Provence under hösten.

Bilden: Café OM pulserar av liv timmarna innan match

Om Nice var en stad förhållandevis likgiltig inför sitt fotbollslag (inte en enda svart-rödrandig tröja på stan innan match) så märktes det direkt vid ankomsten till Marseille att stan brinner för sitt OM. Viex-Port kryllade av de azurblåklädda fansen och vi styrde direkt kosan mot Café OM, centralt beläget just intill hamnen. Café OM är ett klassiskt fotbollscafé där gamla matchtröjor trängs med svartvita foton på gamla profiler, Josip Skoblar, Jean-Pierre Papin, Chris Waddle och även svenskar som Anders Linderoth och Gunnar ”Säffle” Andersson. Just ”Säffle” s storhet är frapperande i Marseille, hans tid i klubben ses med stor respekt och även om han aldrig blev någon stor spelare hemma i Svedala så har OM-fansen inte glömt den svenske skyttekungen som fick ett sådant tragiskt öde. På Café OM blir vi intervjuade av lokalblaskan Le Marseillaise som undrar hur det kommer sig att 4 skandinaver letat sig till ”ruskiga Marseille”, vi förklarar syftet med resan på knagglig franska och får gillande blickar, dagen efter noterar vi att vi fått några rader i avisen.

Efter en picknick i hamnen och en båttur till Chateau d’If, fängelseön dit Greven av Monte-Christo förvisades under 1800-talet, så beger vi oss mot Stade Velodrome. ”Velodromen” är Frankrikes näst största arena och tar 65.000 personer, maxkapaciteten nås dock aldrig i mötena mot PSG på grund av de buffertzoner mellan fansen som upprättas. Arenan var faktiskt just en cykelvelodrom från början men har successivt byggts om till dagens moderna stadiongryta, den senaste restaureringen stod klar lagom till VM 1998. Våra platser är nära planen med god utsikt över de båda kortsidorna till vilka det är stört omöjligt att köpa biljetter ”den vanliga vägen”, klackplåtar kommer man bara över genom goda kontakter eller genom eget medlemskap i någon av OM:s officiella supportergrupper.

Bild: Den södra läktaren förbereder sig för tifo

Just de olika supportergrupperna är ett kapitel för sig, de har alla sin tydliga placering och sina egna kännetecken. Southside Winners har genomgående orange i sina flaggor och kläder och anspelar på det sydamerikanska (capon bär för övrigt Diego Maradonas blåvitrandiga Argentinatröja), Yankees återfinns på den norra kortsidan och syns tydligt med sina banderoller, Central Supporters på sin ytterkant är lite lugnare än de hetaste grupperna i mitten av läktarna och Commando Ultras har det häftigaste emblemet, en dödskalle iförd randig OM-mössa! Redan när vi kommer in 45 minuter innan kick-off är stämningen magnifik och upplevelsen när klackarna börjar växelsjunga med varandra är något av det mäktigaste man hört på en fotbollsarena.

Bild: Tifot i full gång, längst fram banderollen som uppmanar till PSG-kross

PSG-spelarna möts av ett öronbedövande missnöje vid inmarschen medan ett mäktigt tifo hälsar de vitklädda. Yankees rullar ut en jättebanderoll på ena kortsidan medan ett mosaiktifo bildar Marseilles och Provences flaggor längst upp. På andra sidan försätts de jätteflaggor som hittills stått i givakt i rörelse samtidigt som en jättebanderoll längst fram proklamerar en tydlig uppmaning till de egna; ”Ha ingen barmhärtighet – krossa dem!” Kampen kan börja.

Bild: Cissé ger OM ledningen och läktarna exploderar.

Själva matchen är en förhållandevis seg historia, den första halvleken är relativt fri från målchanser även om Landreau tvingas tippa en OM-frispark på övertid i ribban, PSG-målvakten verkade dock ha ganska bra koll på läget. Det dröjer till den 68:e minuten innan OM tar ledningen, Niang försöker sig på ett skott som istället blir till den perfekta passningen, Djibril Cissé kan bara raka in bollen i det tomma målet och stadion exploderar! Bengaler och rök dominerar kortsidorna och hela arenan skanderar nu unisont ”Allez OM, Allez OM”. Glädjen blir dock ganska kortvarig, den ständige måltjuven Pedro Pauleta kvitterar och samme spelare är dessutom nära att ge gästerna ledningen just därefter men missar det tomma målet i liten vinkel. Matchen slutar 1-1 och det hjälper inte att publiken vid hörnflaggorna bombarderar gästerna med plastflaskor, matchprogram och annat vid varje PSG-hörna samt att min bänkgranne ständigt häcklar PSG-avbytarna och uppmanar de att gå till arbetsförmedlingen, det blir ingen seger för Marseille denna kväll och publiken lämnar arenan under ett missnöjt mummel.

Bild: Matchsekvens där PSG:s Jerome Rothen förbereder sig för frispark

Vi avslutar kvällen med nån konstig köttstuvning i bröd utanför arenan (mitt resesällskap funderar högt och fantasifullt om vilka exotiska djur som fått sätta livet till för att mätta hungriga fotbollsfans…) samt med en öl på Café OM där vi eftersnackar till dess att barägaren vänligt men bestämt ber oss lämna. OM må kanske aldrig nå samma internationella status som i Sverige mer kända klubbar som Milan, Inter, Real Madrid och Manchester United men få städer fylls av en sådan passion och stolthet för sitt lag som Marseille. Le classique är en fotbollsupplevelse helt i klass med ett Rom- eller Milanderby och nu när Ryanair etablerat flygrutter till den gamla slitna hamnstaden så kan jag helt klart rekommendera ett besök i bouiallabaissens förlovade hemland. Hoppa dock gärna över köttstuvningen utanför stadion, då äter jag nog banne mig hellre Fish’n Chips…