Lita på Raymond!
Låter Raymond din favoritspelare slita i ointressanta landskamper? Läser du arroganta citat i engelsk översättning? De är korrekta. Domenech är en jobbig djävel, men han är vår jobbiga jävel.
För två år sen fanns det ingen som gillade Raymond. Verkligen ingen alls. Han hade naturligtvis sig själv att skylla. Hans överdrifter och understatements med ironiska leenden passar bättre på andra sidan kanalen. Men när hans uttalanden väl når engelsk media syns bara en hånleende fransman som slänger ur sig fullständigt orimliga saker enligt en torr, översatt text eller en sluddrade, pålagd röst. Han gör det svårt för sig, Raymond. Allt tyder på att det är medvetet.
Det var likadant i Frankrike. I kvalet till VM 2006 spelade han med ett ungt och orutinerat lag. Det gick inget vidare. De gamle kom tillbaka, men det blixtrade aldrig till om spelet ändå. Raymond, inte spelarna, fick ta smällarna.
Les Bleus lyckades ta sig till VM och truppen sågades återigen i småbitar. Hur kan man lämna Pirès, Giuly, och Mexes utanför? Domenech tycker illa om att behöva motivera sina val. Han gör det nästan aldrig. För första (och enda?) gången fick vi ändå ett svar på varför, redan under turneringen:
”Jag har tagit ut den bästa startelvan och spelare som accepterar att sitta på bänken.” Vi får aldrig veta om Les Bleus hade tagit silver med en gnällig Giuly och en butter Mexes på bänken. Jag lägger ändå mina pengar på Raymond.
***
Det finns nog ingen tränare som funderar på att bjuda in Raymond på påskmiddag. Hans duell om Makelele med Mourinho gav eko i fotbollsvärlden. Domenechs ”jag hade reagerat som Mourinho om jag varit på hans plats, nu är jag förbundskapten” nådde nog aldrig utanför Frankrike. De är rätt lika varandra, José och Raymond. Båda älskar att skydda spelarna och själva dra på sig stressen och pressen inför de viktiga matcherna. Att sen fransmannen bara får skiten och sällan berömmet är en annan historia. Det kan hänga ihop med att förbundskaptenen helt saknar portugisens charm.
De franska tränarna och den franska pressen har varit likadana. De har tyckt illa om Raymond och jaktsäsongen har varit igång året runt. Varför ringer han aldrig, varför motiverar han aldrig sina beslut, varför, varför, varför är hans meningar så korta?
***
Men kanske hände något i förra veckan. Minns ni Wengers makalöst fåniga uttalande om att det är Domenechs fel att Henry är skadad? Med sviktande logik försökte han bevisa att en landskamp i augusti 2006 var roten till det onda. Jag var en av alla de miljoner tittare som såg när Wenger själv bytte in en småhaltande Thierry Henry nyligen. Bernard Lacombe såg det också.
Lacombe är inte tränare. Han är Lyonpresidenten Aulas ”högra hand” och den som under snart 20 år bestämt vem som ska spela för OL. Han styrde i lugn och ro tills Houllier (som avskyr Domenech) dök upp häromåret och ställde till det. Men det är en annan historia.
Enligt Bernard Lacombe har Wenger lagt ned mycket tid och kraft på att provocera allt och alla. Det var dags att plocka ned honom på jorden igen. Domenech får beröm för att han gav Arsenaltränaren en snyting (eller ordagrant ”hjälpte honom att snyta sig”).
En småsak, kan tyckas. Men ändå inte: det finns nu folk inom fransk fotboll som är beredda att försvara Raymond offentligt. Ett litet steg för mänskligheten, ett stort för fransk fotboll.
Själv kastas jag mellan hopp och förtvivlan ständigt. I lördags var jag nära att ta min hand ifrån honom när han startade med tre defensiva mittfältare mot Litauen.
På onsdag finns det en chans att jag är hans största fan igen. I den bästa av världar låter han Benzema och Nasri debutera i träningsmatchen mot Österrike.
”Nasri? Var är Gourcuff?” sa en vän häromdagen. Han har fel. Marseillespelaren är bättre än Gourcuff är, idag och imorgon. Milans mittfältare får sin chans, när det är dags.
Lita på Raymond!
