En liten men praktfull punkt på fotbollskartan
Auxerre är känd som samhället mellan Paris och Dijon. Det är området resande ser som ett mellanstopp till de mer glorifierade och mytomspunna slutdestinationerna. Inte ens i det egna departementet är staden huvudcentrumet, men ändå har dess lag satt ett stort avtryck i fransk fotboll.
I departementet Bourgogne är cykeln det vedertagna transportalternativet. Det naturnära landskapet, de öppna slätterna och de små städerna som definierar området erbjuder utmärkta möjligheter till motion. Området består av drygt 580 km rena cykelvägar. Då faller det inom rimlighetens gränser att även historien hos landskapets stora drake Auxerre har genomsyrats av arbete i intervaller mellan upp- och nedförsbackar. Åren mellan världskrigen kantades av titlar på regional nivå, spelare sökte sig till klubben och inte tvärtom, föreningens varumärke i regionen stärktes följaktligen och investerare lockades av den ekonomiska potentialen. Vinster identifierades såväl på som utanför planen. Framtidsutsikterna var fina för den unga föreningen, de verkade inte gå på en enda mina. Sedan ockuperades Frankrike av Tyskland. Fotbollen avbröts för viktigare angelägenheter och efter ett par år mobiliserades en motståndsarmé. Vältränade, patriotiska män skulle försvara fosterlandet. Ett antal inkallningar senare bytte det succéfyllda Auxerre-laget klubbtröjan för militäruniformen. Många av dem återvände aldrig, en del blev för fysiskt inkapabla att utöva sporten närmast hjärtat och några såpass desillusionerade av frontens råhet att de sattes i karantän. Ett fint garde som offrade sina bästa år i karriären för en ädel sak behövde ersättas.
För stora förändringar under en för kort tid brukar få negativa konsekvenser. Den här historien innehåller inte ett undantag. Visst, år 1946 titulerades Auxerre återigen regionsmästare och blev samtidigt vald att representera departementet Bourgogne i den nystartande Ligue 1 men medvind började sakteligen ersättas av motvind, nedförsbacke av en tuff uppförsbacke. Första tecknet var föreningens stagnerande resultat i högsta divisionen, det andra var finansiärernas vacklande intresse för en ständigt nedflyttningshotad klubb och det tredje var den ekonomiska förfall som medföljde de alltmer distanserande investerarna. Organisationen föll lika snabbt på som utanför planen. 40-tal blev 50-tal, segrar ersattes av förluster och Ligue 1-spel byttes mot lokalserier. Efter ett decennium av mörker, när uppförsbacken såg ut att ha dränerat Auxerre på all energi, erbjöd en person sin hjälp. Han var en 22-årig spelande tränare vid namn Guy Roux och måste haft någon motor i sin cykel, ljuset bakom krönet kunde nämligen snabbt tydas med honom i befälhavet. Tillsammans med den nytillsatte klubbpresidenten Jean-Claude Hamel skulle en ny era och dynasti inledas. Egentligen hade Roux inga särskilda meriter. Huvudskälet till valet av honom som tränare var att han krävde lägst lön alla kandidater, lovade att avgå om slöseri med tillgiven budget förekom samt åtog sig utföra såväl vaktmästarens- som materialarens jobb vilket den ekonomiskt blödande föreningen såg som en möjlighet att spara löneutposter.
Vad gör man för att inte gå under? Anpassar sig till realiteten. Auxerres glansdagar som storklubben i Bourgogne var sedan länge passerade och organisationen var ekonomiskt begränsad, ett utmärkt tillfälle för att omstrukturera föreningen till mindre glamorösa nivåer med andra ord. Ett samtal med de lokala bönderna om att skänka gödsel till lagets planer och spelarfruarna om att sy ihop träningsvästar senare hade Roux just gjort det. Klubben sade ifrån sig sin stolthet och var nere på knäna. Och kan man inte falla är chansen större att man börjar flyga. Det gjorde Auxerre. Amatörfotbollen tillhörde det förflutna, division tre och två blev mellanlandningar innan Ligue 1-spel återigen blev verklighet år 1980. Framgångsreceptet var i själva verket begränsningarna. Kärnan i truppen utgjordes av egenproducerade talanger då budgeten inte tillät någonting annat, och blandat med Rouxs auktoritära ledarstil lät de prestigelösa ungdomarna underkasta sig hans order och idéer. Besöka nattklubbar? Visst, fick spelarna tillåtelse till det men han ackompanjerade dem. Känslokall? Nej, långt därifrån. Varje morgon fanns det tid för problemorienterade samtal med familjemedlemmarna – spelarna alltså – som han refererade dem till. Hans framtoning som noggrann, hårt arbetande och kärleksfull formade sedan spelarna. På planen speglades tränarens personlighet i lagets sätt att spela. Adepterna var både ivrigare och aggressivare än motståndarna men spelade med såpass mycket samhörighet och glädje för att varva det med finess och flärd.
Auxerre dansade sig igenom 80-talet och stod aldrig stilla. Nedflyttningsplatserna och mittenplaceringarna undveks. Normen för nykomlingar avveks. Klubbens danssteg ekade över hela nationen när spel i UEFA Cupen blev verklighet år 1984. När ekonomin tillät kompletterade Roux sitt grundrecept med dyrare kryddor, rekryteringsnätverket överskred Bourgogne-regionen och räckvidden spann sig dels över resten av landet men även delar av Afrika och Östeuropa. Även om det inte var lika riskfyllt med misskalkylerade investeringar för Auxerre som under 50- och 60-talet höll han sig trogen sitt anställningslöfte och fortsatte därför vara noga med sitt spenderande. Taribo West hämtades från en akademi i Nigeria, Enzo Scifo anlände för en låg kostnad efter ett misslyckat äventyr i Bordeaux och Laurent Blanc köptes från ett tvångsnedflyttat Marseille till rea-pris. I Frankrike marknadsför sig än idag många företag med orden ”Om Guy Roux tycker att den här produkten är värd att köpa måste det innebära valuta för pengarna”. Ur de orden kan faktiskt en viss sanning tydas, med hans stenhårda övertygelse över sin filosofi hade Auxerre under 80-talet utvecklat vingar innan de det följande decenniet lärt sig att flyga. Äventyren i Europa blev en regelbundenhet. Cuptitlar bärgades och klubben tog sin första och enda Ligue-titel år 1996. Framgångarna var i överflöd. Succéerna var såpass många att de även räckte till under ett par år under 2000-talet, och talanger som Philippe Mexès, Djibril Cissé och Olivier Kapo intensifierade klubbens rykte som en hyperaktiv talangfabrik.
Auxerre stoppades inte av rimlighetens lagar. Frankrike såg magin från Bourgogne. En vecka kunde bestå av toppmatcher i ligan mot Lyon och Marseille med ett mellanstopp i Rom eller London för Champions League-spel däremellan. Men sedan kontrade den dystra verkligheten. Motvinden och uppförsbackarna som ligger i departementets natur belägrade obarmhärtigt föreningen. Roux och klubbpresidenten Hamel hade blivit äldre, var tröttare än någonsin och med sviktande hälsa valde bägge att avgå under en fyra årsperiod mellan 2005-2009. Ett flertal decenniers erfarenheter lämnade klubben. Det var inte bara två personer som lämnade sina jobb, deras klubb var snarare nu en kropp utan hjärna och hjärta. Kroppen behövde rekonstrueras. Men ersättarna var betydligt yngre och tillhörde en annan generation, de hade växt upp med ett Auxerre som sopade mattan i Ligue 1 och inte ropade på hjälp i amatörserierna, en förening med ekonomisk trygghet som inte behövde be spelarfruarna sy ihop träningsvästar. Följaktligen avvecklades Rouxs nästan halvt sekellånga filosofi om en kärntrupp bestående av talangfulla och yngre förmågor. Istället skulle värvningarna kosta mer och klubben skulle börja visa musklerna på marknaden. Förändringen kom dock för intensivt på för kort tid. Skiftet av ideologi renderade visserligen i kortsiktiga framgångar, stabila placeringar på övre halvan säkrades och år 2010 kvalificerade sig Auxerre återigen för Champions League men tillslut blev läckorna för stora och båten översvämmades.
Mycket ville ha mer. De dyrare spelarna ville lämna för större klubbar och nyckelspelare som Benoît Pedretti, Ireneusz Jelen och Valter Birsa gjorde just det. Ersättarna var visserligen Ligue 1-bekanta, men spelare som Edouard Cissé, Anthony Le Tallec och Olivier Kapo hade redan avverkat sina bästa år i karriären eller misslyckades att prestera. År av minskat intresse för akademin straffade sig då återväxten inte var lika stark som under Rouxs tid. Av de ungdomarna som tog steget upp till A-laget under den perioden har egentligen endast Sébastien Haller, Willy Boly och Paul-Georges Ntep hittills varit lyckosamma. Truppen var således inte konkurrenskraftig, hade tappat sina vingar och var i fritt förfall. De växte inte ut igen och en nedflyttning blev ett faktum år 2012. Minskade Tv-rättighetspengar och lägre sponsoravtal förföljde dem. Återigen förhöll sig förlusterna inte endast på plan, utan även utanför. Idag? Av både ideologiska samt ekonomiska skäl har Auxerre återvänt till den traditionella läran. Förtroendet riktas återigen mot de unga då klubben insett att utvecklingspotentialen hos dem kan rendera i omsättningar som garanterar föreningens fortsatta överlevnad. Den stora försäljningen av Ntep har inneburit att Bourgogne-klubben undvikit de konkurshot som ett flertal andra nedflyttade lag från Ligue 1 genom åren har drabbats av. Samtidigt har man inte kapprustat och äventyrat sin budget i jakten på att återvända till finrummet. Löftet Boly förväntas diktera försvaret, förhoppningarna ligger på att motståndarmålvakterna fortsätter drömma mardrömmar om den tjugoårige Haller. För 50 år sedan påbörjade föreningen en liknande resa. En ekonomisk sargad före detta framgångsrik förening med målet att en dag återvända till högsta divisionen och den gången tog färden drygt två decennium. Den nya kanske kräver kortare eller längre tid, det får vi se. Men någonting otvivelaktigt är att Auxerre är en cykelstad full av upp- och nedförsbackar.
Källor: L’equipe, Transfermarkt, The Guardian, Insidefutbol, AJ Auxerres officiella hemsida, 20minutos, Travelsignposts.
