Fortsatt förtroende
Förra veckan förlängde Nice kontraktet med Claude Puel. Helt rätt. Utan den Castres-födde tränaren skulle klubben med största sannolikhet fortfarande vara håglöst.
En ny dag andas nya möjligheter. Nice var dock en avvikelse. Medan Monaco, deras stora rival, prenumererade på Champions League-spel varvat med topplaceringar i ligan under 2000-talets första år åtnöjt dem själva gratis inträde till det gråa och trista. Det var ständigt mittenplaceringar som bärgades, det var alltid ett lika stort poängmässigt avstånd till botten som toppen och det var konstant en anonym tillvaro som klubbstyrelsen nöjde sig med. Några spektakulära visioner fanns egentligen inte. Gårdagens process skulle upprepas i minsta detalj även under morgondagen. Nice-ledningen valde den säkra vägen, den sträcka som de med säkerhet förstod slutmålet men likväl var den oglamorösa passagen. Det andades aldrig nya möjligheter, syrenivån var låg och tillslut blev lokalbefolkningen alltmer beroende av syretillförsel. Tur det. En räddningsman vid namn Jean-Pierre Rivère anlände år 2011 med två verktyg för dem: en ny arena och guldtränaren Claude Puel. Den nye majoritetsägaren hade sett sitt Nice förtvinas. När Monaco efter ett flertal succéår plötsligt havererat och skulle spela i Ligue 2 insåg han att tiden var ideal för att lämna rivalens krympande men alltjämt stora skugga.
Riviera-klubben skulle inte längre låta sig cementeras i de mellersta delarna av tabellen. Likt klimatet i staden skulle föreningen vara en het, kokande och vacker förening. Puel anställdes för att hjälpa slagorden att ta stegen från teoretiska krafter till praktiska sådana. Han anförtrodde sig mycket på den ungdomliga entusiasmen samt deras tendens att spela med explosivitet och fart och gav spelare som Timothée Kolodziejczak, Joris Delle, Neal Maupay och Valentin Eysseric chansen. Lika stort förtroende fick karaktärsspelare som Didier Digard, Dario Cvitanich och Alexey Bosetti. Det nya Nice skulle vara färgstarkt och få solen att framstå som blek i jämförelse. Ryggradsspelarna var dem, inte längre rutinerade men väldigt begränsade och cyniska spelare som Hellebuyuck, Kanté och Echouafni. Nu bestod inte formationen av det sedvanliga, strikta 4-4-2 där man prioriterade defensiven och förlitade sig på individuella prestationer från Ederson, Loïc Rémy eller Anthony Mounier i offensiven. Laget skulle istället försvara och anfalla som en enhet i turbofart med hjälp av ett 4-3-3.
Digard specialiserade sig i maratonlöpning på det defensiva mittfältet. Civelli och Pejcinovic var pelarna laget tryggt kunde luta sig emot. Motståndarnas planhalva var Eyserrics lag och Cvitanich gjorde mål såpass ofta att det blev hans symbol. Resultat? En fjärde plats under Puels första år, säsongen 2012/13. Den klubb som flyttade till Allianz Riviera hösten 2013 lämnade inte enbart Stade du Ray, utan även sin tidigare identitet och ideologi. Det enda som egentligen förgrenade de två olika upplagorna av Nice var just namnet. Inte ens klubbmärket var intakt då Rivère ville förändra föreningen helt såväl som på och utanför planen. Nice hade bytt den trygga och säkra men gråa vägen mot en mer osäker och fartfylld passage. Resultaten var inledningsvis positiva, men den andra säsongen under Puels ledning skulle bli ett bakslag då klubben återvände till bottenträskets mörka dalar med en femtonde plats. I ärlighets namn var det dock en mer verklighetsförankrad position än den första säsongens. Klubben deltog i Europa League, Cvitanich - lagets stora anfallsstjärna - led av en längre måltorka, truppen var sammansatt av billiga nyförvärv kryddat med uppflyttade akademisspelare. Nice var inte bättre än vad tabellen utvisade och det förstod Rivère.
– Med Claudes anställning vill vi ha ett projekt som ska pågå i flera år. Visserligen var den här säsongen tuff, en liten storm, men det ändrar inte på någonting. Vårt förtroende för honom är lika stort som under dag ett, lät han förkunna för Nice Matin, den lokala tidningen.
Med tio omgångar avklarade ligger Nice tre poäng från fjärdeplatsen. En sanning är att ambitionerna har höjts med Rivères intåg, en annan är att klubbens ekonomi är begränsad och en tredje är att Puel ändå har lyckats revolutionerat bilden av föreningen. Allianz Riviera är en toppmodern, ny arena och förhoppningen är att den ska hysa en förändrad organisation och vara en symbol för en uppdaterad klubb. De är inte nöjda med att enbart överleva. Nuförtiden är de även livsnjutare. Frukten ska smaka gott, köttet ska inte vara välstekt utan helst lite blodig och rått, Medelhavsklubben ska på planen vara lika vackert att beskåda som ett pittoreskt slott. Välkommen till Nice anno 2014. Eller som Rivère uttryckte det:
– Vi har plöjt och sått åkrarna. Vi har sett att det har börjat växa lite men än är inte allt fullväxt.
