Hur stort är tålamodet, Féry?

Det är ett högt avstånd. Motvindens brus är obönhörlig stark och kylig. Lorient står i dagsläget vid takkanten, men kollar förhoppningsvis inte ned mot marken.

Egentligen är det besynnerligt. Jag associerar Lorient med tekniskt skickliga spelare och uppstickande spel dirigerat enligt Christian Gourcuffs takter, inte temposvaghet och brist på kreativitet. Laget har ju ständigt representerat hans idéer kring människor på en plan med en boll. I drygt 25 år, faktiskt. Men när en visionär lämnar finns alltid risken att bygget rämnar, att konstruktionen trots sin ståtlighet och präktighet är en fasad som med jämna mellanrum behöver underhållas för att fortsätta vara vacker. Ibland blir resultatet det önskade, ibland inte. Jag hoppas inte att bygget rämnar, men kan samtidigt se att det börjar krackelera.

När Gourcuff i somras avgick efter en dispyt angående spelarförsäljningar med klubbpresidenten Loïc Féry var inte den sistnämnde orolig över framtiden trots att ett kvarts sekel försvann från det bretonska landskapet. Gourcuffs framgångsrecept hade ju förädlats inom organisationen. Ripoll, som haft honom som tränare, anmanade hans filosofi om att spela ett kortpassnings- och kontringsorienterat spel och blev efter spelarkarriären assisterande tränare i Lorient. Spelarna var minst lika entusiastiska som Féry. Veteranmålvakten Fabien Audard sade att ”Ripoll är ett bra val då han känner till klubbens spelfilosofi”, högerbacken Lamine Gassama hävdade att ”han är perfekt ersättare”. När han blev befordrad sköljde optimismens vågor bort pessimismens farhågor.

EN OPÅLITLIG DEFENSIV, EN OPÅLITLIGARE OFFENSIV
Det Lorient som återfunnits under hösten har egentligen endast två gemensamma nämnare med det Lorient från våren: Båda versionerna är fortfarande orangeklädda och har samma hemmaarena. Allt annat ter sig ha försvunnit under sommarmånaderna. Självförtroendet, det stabila försvarsspelet och tempot i kontringarna är nog fortfarande på semester. Och i tragikens kalla famn är det fullt logiskt. Att låta Ripoll som debuterande huvudtränare åta sig det traditionsenliga Lorient-mantrat att sälja nyckelspelare dyrt och försöka ersätta dem genom att förädla billiga råvaror kanske var ett för högt spel. Bara för att det var Gourcuffs signum innebär det inte att hans lärjunge har samma förmåga. Står de bredvid varandra separerar såväl atmosfärens tomrum som decennier av tränarerfarenhet dem.

Kanske kom tappet av deras ryggradsspelare - Bruno Ecuele Manga, Vincent Aboubakar och Jérémie Aliadière - för drastiskt för dels Lorients men även Ripolls bästa. Med nio förluster på de inledande tretton matcherna och en sista plats i tabellen kan vi konstatera att någonting är systematiskt fel i Lorient. Utan försvarsgeneralen Ecuele Manga har backlinjen under hösten varit väldigt destabiliserad, Lamine Koné har inte kunnat axla rollen chefsrollen och nyförvärvet François Bellugou har påmint oss om att steget mellan Ligue 1 och 2 är längre än vad siffrorna avser. Att Ripoll i ren desperation dessutom har varit inkonsekvent i mittbacksuttagningarna har påverkat samspelsförmågan negativt. Det största bekymret finns dock längre fram, på den offensiva planhalvan.

Efter att Aboubakar tittade mot Portugal och Aliadière hittade till Qatar behövde de ersättas. Lorient vidgade sina vyer bortom de bretonska gränserna men regionsimporterna kan knappast beskrivas vara succéer. Aboubakar har sin explosivitet och styrka, Aliadière sin Premier League-uppbyggda fysik men Jordan Ayew och Benjamin Jeannot? Tja… framtiden har den väl för sig men ska prestationerna fortsätta vara såpass intetsägande är jag osäker på om den verkligen är en gläntande dörr i mörkret. Det har avslutats, missats och irriterats. Ungdomlig frustration i dess mest klara form. Ett förståeligt sådant likväl då det är en naturlig del av karriärens första del. Problemet är bara att även en annan yngling, Valentin Lavigne, gör det – samt förvaltar sina möjligheter.

Det är inte förvånande att Ripoll sakteligen har gett honom alltmer förtroende, att Lorient-tränaren har insett att det finns ett råmaterial som har potential att bli symbol för hans gärning likt André-Pierre Gignac, Kévin Gameiro och Laurent Koscielny har definierat Gourcuffs tid i klubben. Men än är Lavigne ensamt presterande i offensiven, och sin arbetskapacitet och växande form till trots kommer alltid den enskilde medlemmen i orkestern överröstas av resten. Om Jordan Ayew minskar på sitt klagande och ökar på produktionen och Jeannot etablerar sig i den högsta divisionen kan mycket väl tonerna låta vackrare efter jul. I dagsläget ligger dock klubben nästsist i tabellen för antal gjorda mål.

INTE EN OVAN SITUATION
Sylvain Ripoll är visserligen i en utsatt situation, men likväl är det inte första gången i modern tid som Lorient har haft en turbulent säsong. I skuggan av Christian Gourcuffs stora framgångar med klubben har han likväl små, mörka fläckar på sin annars stilrena skjorta. En nedflyttning är visserligen aldrig önskvärt, men när Bretagne-klubben lämnade Ligue 1 år 2005 kunde han bygga om föreningen från grunden och därifrån lägga grunden för en dynasti. Istället för stora namn som Jean-Claude Darcheville och Seydou Keita skulle truppens nyckelspelare även vara dess talanger. En Gignac, Jérémy Morel och Bakari Koné och uppflyttning senare innebar öppen gata för fler yngre förmågor, något som Gameiro, Koscielny och Morgan Amalfitano utnyttjade till fullo.

Inledningen har varit trög men än återstår det två vädersäsonger innan ett bokslut ska göras. Att tala om nedflyttning och förändring av klubbfilosofi är nog lite för tidigt, speciellt med tanke på att Gourcuff under nästan ett decennium rönt stora framgångar med sin syn på fotboll och att Ripoll delar den mentaliteten. Men när 25 år försvinner sätter det sina spår. Det är naturligt med förvirring, identitetskris och dalande form. Titta bara på Manchester United. Jag hoppas och tror att klubbpresident Loïc Féry har tålamod med den nedgående spiralen och inser att det inte kan bli värre. Jag associerar Lorient dels tekniskt skickliga spelare och uppstickande spel men även med kontinuitet.