Krönika: Ett nytt hopp för Frankrike
Les Bleus kliver in i årets turnering mot ett lurigt Australien.
Det är 2010, världsmästerskapet i Sydafrika. Bilderna på de strejkande Frankrikespelarna läcker ut i media. Anelka mot Domenech. Domenech mot Evra. Hela världen mot Frankrike. Fransmännen åker ur i gruppen. Hej då. Adieu. En hel fotbollsnation rasar. Benzema, Anelka, Ribéry, alla anklagas för högförräderi, och hängs i pressen. Frankrike slutar sist i gruppen på en poäng. Värdlandet Sydafrika gör en hedersam turnering i samma grupp och slutar på fyra poäng, men hamnar dock på en tredjeplats bakom Mexiko och ett stjärnspäckat Uruguay som kniper första platsen.
Fransmännen är utskrattade. Hoppet är dött. Allt man byggt upp sedan världsmästerskapet på hemmaplan 98’, då Zidane blev Frankrikes nykrönta president och konung under en natt, var som förlorat. Framgångarna i europamästerskapen 2002, var som bortblåsta. Frankrike hade tappat hoppet. Zidanes och Platinis land stod i skamhörnan.
I europamästerskapet år 2012. Polen och Ukraina är värdar. Den gamle världsmästaren från 1998, Laurent Blanc styr den franska skutan. Man gör ett klent gruppspel där man kryssar mot engelsmännen i första matchen. Därefter så slår man värdnationen Ukraina med 2 – 0. Det blir matchen som tar detta Frankrike vidare, därför att mot Sverige förlorar man med 2 – 0 i den sista gruppspelsmatchen. I kvartsfinalen slås man ut av Spanien, ett Guardiolainfluerat landslag som just då sätter standarden för världsfotbollen skickar hem fransoserna.
I Brasilien, 2014, börjar saker och ting att se bättre ut. Didier Deschamps gör sitt första mästerskap som Frankrikes förbundskapten. Han går in som en stark ledare och försöker bygga upp moralen, och inte minst landslaget. Här är det en för alla, alla för en som gäller. Här börjar en gnista att tändas.
Man slår Honduras med 3 – 0, där en viss Karim Benzema gör en framträdande match. Därefter så krossar man grannen Schweiz med hela 5 – 2, innan man kryssar mot Ecuador i den avslutande gruppspelsmatchen. Man går vidare som gruppetta. Man möter därefter ett Nigeria i en åttondelsfinal där en viss tjugoettårig Juventustalang vid namn Paul Pogba nickar in matchens första mål. Senare får Antoine Griezmann, då tjugotre år gammal, tåa in matchens andra mål efter en fin passning av Mathieu Valbuena.
Man är vidare i kvartsfinal där man ska möta sin bittraste rival; tysken. Och självklart kunde det inte sluta på något annat sätt. Toni Kroos ypperliga frispark nickas in av Mats Hummels. Matchen slutar 1 – 0, och Frankrike åker ur mästerskapet. Ärkerivalen gick senare och vann mästerskapet. Griezmann kliver av i tårar, tröstandes av sina lagkamrater. Ridå. Men en rad positiva signaler skickades till alla med blått hjärta.
Spola fram två år, till ett europamästerskap på hemmaplan. Det gästas av ett skärrat Frankrike, som de under senaste åren har upplevt förödande attentat på franska gator. Men, ett mästerskap skulle ändå hållas. Fotboll skulle trots allt spelas. Ett nytt hopp hade tänts, trots uttåget mot rivalnationen Tyskland 2014 så kliver man in starka i europamästerskapet 2016. De senaste åren hade man fått fram några av Europas skickligaste och mest eftertraktade talanger. Ledda av Pogba och Griezmann, samt det äldre gardet i Lloris, Evra och Matuidi hade man en enorm press på sig.
Att Frankrike skulle vinna guld på hemmaplan var mer eller mindre hugget i sten. Det var detta som skulle ena det franska folket, från alla bakgrunder. Men så blev inte fallet. Fransmännen vaknade upp måndagen den 11 juli i vetskap om att portugiserna hade stulit guldet från dem. Det guldet som tillhörde fransmännen. Men detta nya landslag hade ingett hopp till en hel fotbollsnation, det var bara början.
Frankrike kliver in i årets världsmästerskapsturnering lördagen den 16 juni mot ett lurigt Australien. Fransmännen är självsäkra. Hoppet är nytänt. Man är en av favoriter till att ta hem guldet till Paris. Hade du sagt detta till fransmännen den sommaren 2010 så hade de trott att du var galen.
Hur det hela blir är för tidigt att säga. En turnering ska spelas. Lag ska skickas ur och lag ska avancera. Nu är det upp till bevis. Det kan sluta i glädje, eller i tårar. I lycka eller sorg. Men en sak är säker: hoppet lever. Äntligen, för detta fotbollsland.
