Vicenza - Lecce
1 - 2

På återseende i London - Matchanalys: Besiktas 0-0 Arsenal

Spelarna, tränarna, fansen, alla var var taggade fullt ut inför Champions League play-off mötet mot Arsenal. Det bjöds på ett modigt spel, flera mållägen och ett Besiktas som kan tyckas lät Arsenal knappt smita ut ur Istanbul utan en förlust. Men vad kommer hända i London? Vad kan man ta med sig dit?

Cirka 60 000 pers var på plats i Olympiastadion. Besiktas supportergrupp Carsi hade förberett med tusentals flaggor. Banderoller som innehöll allt från hyllningar till den legendariska och nyligen bortgångna gamla klubbpresidenten Suleyman Seba, till ett ”No Racism”-plakat kopplat till Mike Brown mordet och situationen i Ferguson. Inför matchen hade Besiktas tappat en av sina viktigaste spelare, Atiba Hutchinson till en skada, man hade heller inte avslutat de viktiga värvningarna till högerbacken samt mittfältet. Trots det var hoppet och förtroendet för laget högt.

Denna match betydde mer för Besiktas än Champions League, det var mer än en värdemätare. Mer än en chans att slå ut en jätte som Arsenal. Det var också en match emot alla kritiker som menat att det ekonomiskt svårt drabbade Besiktas med unga och oerfarna spelare inte hade något i Europa att göra. Det var också en match som spelades i Suleyman Sebas ära, den tysta minuten innan avspark som följdes utav fansens skandering, ”Vi är Suleyman Sebas soldater”, förklarade matchens emotionella aspekt.

Så vad kan man ta ut ifrån denna match? Resultatmässigt var det väl bra, eller? Hade man sagt 0-0 innan match hade kanske många blivit glada, men sett till spelet och mållägena där Besiktas faktiskt var bättre, så blir det ändå rätt jobbigt att man inte vann matchen. Spelmässigt då? Innan de två matcherna mot Feyenoord var det många som inte riktigt visste vart man hade Besiktas. Visst hade laget spelat bra i ligan, och värvningen av Demba Ba gav ju folk förhoppningar. Men samtidigt hade laget inte spelat i Europa på ca 2 år, var de verkligen ”CL-bra”? Två vinster mot holländska ligatvåan och en spelmässig överkörning visade att laget hade ”det”. I play-off föll dock lotten på Arsenal som självklart är på en helt annan nivå. Inför matchen tänker man ju såklart på vad som är nyckeln, hur slår man ett lag som Arsenal? Något man tidigare sett som Arsenals svaga länk är hög press, ett rakt och snabbt spel, samt att man ihop med den höga pressen inte låtar Arsenal bolla runt som de som gärna vill. Man var tvungen att vara orädd, ett bra exempel är matchen mellan Arsenal och Liverpool på Anfield. I matchens inledning var Besiktas just det, orädda, man anföll snabbt och pressade hårt. Man spelade med ett högt tempo, till skillnad från ex. Fenerbahce under fjolårets möte som valde ett mer kalkylerat spel, som i sin tur ledde till sämre resultat. Den inledande forceringen kom som en chock för Arsenal som med två Demba Ba skott kunde legat under med 2-0 efter 15 minuter. Därefter kom det oundvikliga, Arsenal vaknade ur den inledande chocken och balanserade spelet. Besiktas spelade väldigt fysiskt och hårt, något som fick Wilshere, Ramsey och Arteta att falla ur spel. Man anföll nästan enbart från kanterna och använde sig främst av Cazorla och Sanchez, och man fick sina möjligheter, men bra sista sekund brytningar och en rätt klumpig Giroud hindrade målet. Det positiva med Besiktas spel i den första halvleken var att man spelade smart, man inledde med ett väldigt högt tempo men var medvetna om att man inte kunde hålla det i 45 minuter. Så man drog ner tempot och började spela mer fysiskt och spelade mer för att hindra Arsenal från att föra spelet. I den första halvlekens sista minut får även Ba matchens kanske bästa läge när han tar sig in i straffområdet, drar iväg Koscielny och får målisen att lägga sig i fel hörn, dock så går bollen knappt utanför.

Den andra halvleken var jämnare och spelades mest i mittfältet. Besiktas får sitt nästbästa läge i matchen med Olcay Sahan efter en fin framspelning av Özyakup. Minst en 1-0 ledning hade inte alls vart omöjligt efter 50 spelade minuter. Besiktas fysiska spel och förmåga att isolera Arsenals mittfältstrio ledde till en respons av motståndarlaget som i sin tur gjorde att Flamini (nyinhoppad), Ramsey och Monreal åkte på gula kort inom den andra halvlekens första kvart. Detta skulle straffa sig i den 80:e minuten då Ramsey åkte ut efter sitt andra gula. Sen kom de sista 10 minuterna av matchen, som egentligen visade varför vissa hade vart skeptiska emot Besiktas i Europa. Mot slutet kunde man klart och tydligt se att centralmittfältets två kämpar Necip Uysal och Veli Kavlak fysiskt tröttat ut sig rejält, däremot fanns det ingen att byta in. Atiba Hutchinson var skadad och en till spelare på den positionen fanns ej. Besiktas har ett bra lag, men inte en färdig trupp, så mycket så att en enda skada kan ställa till det rejält i mittfältet. Man har ingen start högerback, ingen ersättare åt fjolårets Manuel Fernandes i mitten. Istället för att fräscha upp mittfältet, så var man pga. brist av spelare istället tvungna att göra byten i anfallet. Något som ledde till att laget föll ur spel mot slutet, med rätta byten hade de sista minuterna med ett 10-mans Arsenal kunnat vara avgörande. Trots ekonomiska problem, trots ett ännu ofärdigt lag, trots en ytterst rutten arena i form Olympiastadion, trots att laget fortfarande inte har en egen arena pga. ombyggnad, så bjuder man på en kämparinsats som förtjänar en eloge.

Så vad har man vunnit ur denna match? Vad kan man ta med sig till London? Först och främst måste man vara medveten om allt som sker runt om. Man måste vara medveten om att Arsenal hur man än vrider och vänder på det säkerligen förväntade sig en vinst i Istanbul och ett sämre motstånd (gårdagen var den första CL play off matchen någonsin som Arsenal inte vunnit). Man måste vara medvetna om att Besiktas, speciellt i den första halvleken, chockade Arsenal för att deras gard inte var fullt uppe, och allra viktigast så måste man vara medveten om att garden kommer vara högt uppe i London. Den andra matchen kommer ha ett betydligt mer koncentrerat och fokuserat Arsenal, dessutom med en återvändande Mesut Özil. Om Arsenal spelarna hade tankarna på Everton matchen i Istanbul, så kommer de ha tankarna på Besiktas i Goodison Park. Med det sagt så finns det även en annan sida. Everton borta är en av de tuffaste matcherna i PL, en förlust där och pressen ökar markant inför matchen på Emirates. Visserligen brukar Arsenal spela bra under press med lugna spelare som Arteta, Ramsey och Özil, praktexempel var post-Aston Villa matchen i Turkiet i fjol, då Ramsey räddade ett hårt pressat Arsenal genom att på egen hand besegra Fenerbahce. Dennes form fortsatte i PL och Arsenal satt vid förstaplatsen i ligan. Men en skada på Ramsey påverkade Arsenal starkt och sakta men säkert föll man ner i tabellen.

I Emirates kommer Ramsey vara avstängd, Artetas skada kommer förmodligen sätta stopp för spel i det andra mötet. Özil återvänder, likaså Mertesacker, dock så var Cazorla och Chambers de två bästa Arsenal spelarna i Istanbul, så hur mycket kan det verkligen påverka? Återstår att se. När Arsenal förlorar två viktiga kuggar som Ramsey och Arteta får Besiktas in en av sina absolut viktigaste spelare, Atiba Hutchinson, vars närvaro kunde förändrat den första matchen åt Besiktas fördel. Förhoppningsvis kan de svartvita även avsluta en extra värvning inför Londonresan. Dessa små men viktiga positiva adderingar till laget kan betyda väldigt mycket. En annan fördel är London erfarenheterna hos spelare som Gökhan Töre, Oguzhan Özyakup och såklart Demba Ba, något som kan vara viktigt då spelarna känner till atmosfären.

Besiktas visade att man förtjänar gruppspel i CL. Men så enkelt är det inte, man hade otur i lottningen och i sin tur måste man slå ut Arsenal. Man kunde ha vunnit på hemmaplan, man borde ha vunnit på hemmaplan. Men man släppte heller inte in något bortamål, som ändå brukar vara prio ett. Samtidigt har man väckt Arsenal som kommer göra allt för att avsluta matchen kvickt i England, därmed är de inledande 20 minuterna vitala. Klarar man sig där är inget omöjligt. Allt återstår att se, Demba Ba sa det bäst, ”Vi åker inte till London för att kolla på Big Ben”.