Partizan - Pyunik
Först av allt vill jag be alla läsare om ursäkt. Ni må vara få, men för mig och klubben betyder ni väldigt mycket! Jag har i brist på datorer med svenskt tangentbord i Serbien inte kunnat skriva denna matchrapport. Vad gäller Stefan Milenkovic befann han sig i Estland på en tennisturné. Vi på redaktionen (jag) gratulerar honom till klättringen på världsrankningen!
Partizan som inte har haft en lysande försäsong skulle nu, tillsammans med den redan ifrågasatte Aleksandar Stanojevic, ta emot Armeniens stolthet Pyunik. I förhand sågs den här matchen som en ren formalitet, men även ett test på dagens Partizans förmåga. Är laget fågel eller fisk? Var matchen mot Rapid Bukarest bara ren tur eller ett tecken på taktisk konsekventhet och disciplin? Hela Serbien hade nu något inplanerat klockan 20:45. Partizan skulle spela och Serbien ville fortsätta hoppas på Champions League.
Aleksandar Stanojevic sa innan matchen: ”Vi kommer att förbereda oss mot Pyunik som vi skulle ha gjort om vi mötte Barcelona. Vårt lag måste möta varje lag utan respekt, utan rädsla och med aggressivitet”. I detta utlåtande ser vi att Stanojevic verkligen vill få ut det maximala av Partizans trupp. Ett gäng ynglingar måste hålla huvudet kallt och samtidigt göra det dem gör bäst, nämligen att rent ut sagt skita i de äldre. Det är Partizan som ska vinna och inte Pyunik som ska förlora.
I kontrast till Stanojevic självförtroende finner vi kaptenen Sasa Ilics uttalande: ”Det blir inget CL, laget är för ungt och oerfaret. Det är absolut inte som vårt lag var 2003 och då kämpade vi in i det sista!”. Just detta uttalande har splittrat fansen lite smått. Vågar man hoppas eller ska man tro på någon slags erfaren logik där ungdom och framsteg inte hör ihop? Lite kanske.
Den första av två halvlekar sattes hur som helst igång klockan 20:45. Jag var personligen på plats och kunde se denna match. 20:00 var jag på plats med mina vänner. 45 minuter innan matchstart var den södra delen av stadion (Partizanfansens sida) full med folk. Vi stod där, packade likt sardiner och rös till den svartvita hymnen. 6000 fans sjöng i 90 minuter, jag var en av dem och idag är det ett av de bästa ögonblicken i mitt liv. Redan vid avsparken var rösten borta och idag, två dagar efter har jag fortfarande ont och ”Strepsils” är min bästa vän.
Bollen rörde fötterna och spelet var igång. Inget märkvärdigt hände de första 20 minuterna förutom en totaldominans av Partizan. Bollen var ständigt på armeniernas planhalva och det kunde stått både 2 och 3-0 redan första 25. En av Partizans nyckelspelare de gångna två säsongerna Moreira missade öppet mål, ynglingen och framtida målspottaren Marko Scepovic visade prov på oerfarenhet och nervositet, Cleo tog djupledslöpningar men speeden fanns inte där. Situationerna var med all säkerhet ett tecken på att laget måste förstärkas i samtliga lagdelar.
I den 29:e minuten kom dock utdelningen. Cleo tog som vanligt en fantastisk djupledslöpning, fick bollen passade ut till höger till Tomic som i sin tur blev brutalt fälld. Bra frisparksläge från cirka 22m som slutade med 1-0 via ett arameiskt huvud. Glädjen var total och vi skrek, men innan vi hann vända oss stod det 1-1 på resultattavlan bakom oss. Vad hade hänt?
Klacken fortsatte sjunga i all misär och Partizan fortsatte pressa. Halvleken led mot sitt slut, liksom Pyuniks ork. Moreira sprang igenom försvaret likt en slalomåkare, fick bollen via en lätt smekning av Cleo och lyckades på ett väldigt konstigt sätt lobba målvakten. 2-1 och Partizan hade ett svagt psykiskt övertag inför andra.
Andra halvleken började likt den första, med en hög press och svart-vit dominans. Finns inte så mycket att säga om den andra halvleken, då den var väldigt ensidig. Cleo gjorde mål i 69:e med ett vackert chipp. Davidov, Jovanovic och Bogunovic i slutet, varav den sistnämnde öppnade upp stora ytor på vänsterkanten med sin löpvilja. Väldigt offensiv och attraktiv fotboll spelades, väldigt mycket spansk ”One touch” vilket bäddar för framtiden. 3-1 blev slutresultatet. Väldigt orättvist med tanke på antalet chanser. Kunde lika gärna ha varit 6-1 eller 7-1.
Denna match visade rätt tydligt var laget låg. Första tävlingsmatchen är avklarad och det märktes rätt tydigt att en till mittfältare (understöd åt Petrovic), en till mittback (av rang) och en snabb anfallare behövs i laget. Full fart framåt, håll tätt bakåt helt enkelt.
Åskådare: ca: 11000
Partizan
Målvakt: Radisa Ilic
Backar: Ivan Stevanovic, Milan Jovanovic, Mladen Krstajic, Aleksandar Lazevski
Mittfältare: Nemanja Tomic, Radosav Petrovic, Almami Moreira, Sasa Ilic
Anfallare: Marko Scepovic, "Cleo"
