Matchrapport: Anderlecht - Partizan
CL-kvalmatchen i textad form. Hela redaktionen har varit i lyckokoma sedan vinsten, därav förseningen utav rapporten.
Partizans startelva klev ut på gräset i Bryssel. 11 framtida stordådsmakare skulle göra allt som stod i deras makt för att säkra fortsatt avancemang i världens mest beryktade turnering. Damer och herrar, Partizan ville till Champions League och de är där. En individs vilja går inte att jämföras med en hel enhets. Vill alla inom den enheten nå samma mål är det bara himlen som är gränsen!
Redan från första minuten var det tydligt att de svart-vita styrde matchen. Partizan hade ett enormt tryck på mittplanen och Anderlechts defensiva innermittfältare Biglia och Kouyate, som praktiskt taget inte kunde andas de första 15 minuterna! Jag hörde inte efternamnet "Biglia" förrän i mitten av första. Trycket gav efter och Partizan kom allt närmare och närmare Silvio Proto, Anderlechts vakt i målet. Det enorma trycket öppnade upp för den något ytterlagda anfallaren Ivica Iliev och självklart för kungen, mannen, myten, djuret eller målsprutan, ja kalla honom vad du vill. Själv föredrar jag att kalla honom för Cléo.
På andra sidan utav planen skedde det inte särskilt mycket. Milan Smiljanic och Radosav Petrovic kunde relativt enkelt bryta Anderlechts långbollar mot Boufassa, Suarez och Lukaku. Missades någon enstaka stod Mladen Krstajic och Milan Jovanovic på rätt plats vid rätt tillfälle. Partizans backlinje verkar verkligen ha tagit form nu och firman Krstajic-Jovanovic fungerar som mittlåset á la 03 med Taribo West och Nenad Djordjevic.
I den 15 minuten blixtrar det till. Sasa ilic får bollen centralt, han håller den och släpper ut den till vänster där Iliev löper djupt, Ivica skjuter in ett inlägg riktat mot brasilianaren Cléos huvud. Ondrej Mazuch var där med sin ordentliga fysik och kunde enkelt avleda Cléos manöver. Reslutet av kontringen blev en hörna. En riktigt viktig sådan, för efter den slagits och vidrört en viss brasilianares panna stod det 0-1. Ivica Iliev var återigen inblandad i ett mål i form av en formidabelt slagen hörna. Vilken känsla. Det var Newcastle 2003 igen. Vi skulle nå målet till vilket pris som helst!
De svartvita hamnar i en ren eufori och koncentrationen föll ett snäpp. Klockan tickade och Anderlecht spelade in sig i matchen sakta men säkert. När matchklockan stod på 19 minuter fick Sasa Ilic bytas ut på grund av skada och den (i alla fall europeiskt) oerfarne Aleksandar Davidov kastades in i elden. Resten utav halvleken var en inspelningsfast för belgarna. Partizan drog sig tillbaka och tränare Stanojevics uttalande om de "viktiga första 15", där Partizan skulle pressa och spela ut Anderlecht de första 15 minuterna, hade satt sin prägel på laget. Lite smått oispirerad avslutning från våran sida. Allt som allt var det godkänt, man spelade smart, kallt och taktiskt.
Den första halvleken gav ett taktiskt slipat intryck av Partizan Beograd. Det var diciplinerad. I andra, ja i andra var det som att männen blev pojkar. Testosteronet började pumpa hos de unga spelarna och det var mer "Jag mot Anderlecht" än "Vi mot Anderlecht". Plötsligt började mittfältarna att tabba sig. Den annars bollskicklige och säkre Radosav Petrovic började tappa mer och mer, Milan Smiljanic passar bollen till spelare med vita tröjor och Ivica Ilievs insats i andra ska vi inte ens prata om. Självsäkerheten small givetvis på näsan och hela backlinjen (Stevanovic, Krstajic, Jovanovic och Lazevski) drog på sig gula kort. Det var nu det började hända saker.
Anderlecht började spela med ett fantastiskt självförtroende. Högerbacken Gillet började härja fritt på högerkanten och anfallaren Suarez bjöd på vackra överstegsfinter. Pressen var enorm från belgarna. Partizan hade dock inte varit Partizan om de inte hade bjudit åskådarna på en och annan överraskning. Självklart trycker Cléo in 0-2 i 53:e minuten efter ett inlägg av Aleksandar Davidov. Kungligt gjort, håret reste sig på armarna.
0-2 ledde till eufori i laget och euforin ledde till att Jan Polak kunde skjuta in ett inlägg till en omarkerad Romelu Lukaku som stångade in 1-2 i 64:e. Anderlecht kunde fortsätta kämpa, de var inne i matchen igen! Även 2-2 skulle komma. Guillaume Gillet kunde, efter att ha kickat upp bollen åt sig själv utan någon som helst press, skjuta in 2-2 på volley. 2 misstag av Radisa Ilic resulterade i en onödig reducering och en än mer onödig kvittering. Det var bara att starta om från noll.
Anderlecht fortsatte att pressa, dock utan resultat. I den 81:a minuten byttes Nemanja Tomic ut i förmån för Vladimir Stankovic. Det hände inte mycket mer i andra. Domaren blåste för 90 och en förlängning skulle ske. Ack och ve, inte nu igen. Vi var så nära men var nu så långt ifrån. Nervositeten smög sig över alla Grobari. Blir det Beograd 05 eller Newcastle 03?
Förlängningen då. Båda lagen spelade med dem krafterna de hade till sitt förfogande. Det är inte alltid lätt att ge 100% i 90 + 2*15. Partizan stängde försvarsmuren och Anderlecht tilläts anfalla. Efter 120 minuter blåste domaren igen. Nu var vi där igen. Samma visa som för 5 och 7 år sedan. Straffavgörandet var framme. 3 Anderlechtspelare kunde inte stå emot trycket, 2 Partizanare missade de med. Resultatet blev 2-3 i Partizans favör och de CL var ett faktum.
7 års väntan är nu äntligen över. Vi är tillbaka i den finaste av de finaste turneringarna. Vi är Partizan och VI KOMMER ATT HÖRAS!
