Tankar kring matchen mot Shakhtar
Mycket händer i Belgrad just nu. Presidenten slåss med ständiga samhällsrelaterade problem, prideparadens område säkras och människor blir äldre. Bland alla dessa händelser, bland allt detta vi idag måste kalla för vardag - är det en delikat grupp av människor som stolt har bokat in sig själva framför TV:n 20:45 för att se landets stolthet, allas vårt kära Partizan.
Idag befinner sig truppen i Ukraina och har genomför ett antal lätta träningar på "Donbass Arena" i Donetsk. Truppen har sett frisk ut, lätt och väldigt skön. Hela laget skrattar och skojar med varandra. Glädjen går inte att missbedömma hos spelarna, känslan av CL är i deras kroppar och den är där för att stanna, liksom hos hela den serbiska befolkningen. För idag vill man inget annat än se framgång i Ukraina, folket vill vara stolta än en gång.
1966 var året då Partizan spelade final i Europacupen. Finalen spelades på "Constant Vanden Stock Stadium" mot Real Madrid. Slutresultatet blev otrurligt nog av mindre glädjande karaktär för oss svart-vita. Idag är den matchen, den finalen, det största Partizan någonsin har åstadkommit. Till skillnad från landslaget som har ändrat namn och geografiska områden, har Partizan alltid varit "vårt", alltid serbiskt, basen har alltid varit Belgrad.
Nu påbörjas en ny era. Partizan spelar i den bästa utav turneringar för andra gången under 2000-talet. Idag förväntas laget spela för folket, för färgerna på deras tröjor och för traditionen. Partizan är vårt och kommer alltid att vara det. Den unga truppen ska ut på den gröna mattan ikväll och spela manligt - hårt ledda av hemvändarna Sasa Ilic och Mladen Krstajic. Det är vi själva som är våra största motståndare, inte Shakhtar.
Samo jedno ime znam; Partizan Beograd!
