- -
Inga styrkebesked inför rivalmötet
Likväl så många gånger, i så många år, var det siktet det var fel på, inte Lech.
Rumak som lyckats fly från den största mängden av pressen valde att starta med en ganska förväntad elva. På de offensiva platserna tilläts formstarke Teodorczyk fortsätta sitt goda målskytte. Bakom honom återfanns nyförvärvet Daylon Claasen, tilsammans med Hämäläinen som mittfältare, och Lovrencsics till höger. Linetty och Tralka skulle komma att agera som defensiva mittfältare, uppbackade av Mozdzen, Kaminski, Wolakiewicz samt Barry Douglas. ”Tredjemålvakten” Gostomski placerades mellan stolparna.
Första halvlek
Ett Lech som fått in lite mer självförtroende i laget öppnar inte helt oförväntat med att vara underdogs de första tio minuterna. Lyckligtvis blir man inte mer bakis än en livsfarlig kontring från Podbeskidzie, som kunde blivit mycket, mycket värre.
Därefter blir matchen som en dans på rosor. Laget bjuder verkligen hemmavärdarna ut på dans. Podbeskidzie hänger dock inte med på de snabba stegen från Lovrencsics som dominerar dansgolvet.
Kvaliten i passarna är på en hög nivå och att ta sig fram till mål har laget inga problem det. Här och var läcker det dock, bland annat har Hämäläinen problem med att genomföra ”den sista passen.” Det handlar dock inte om kvalité för vår finländares fall, utan om obeslutsamhet.
Nyförvärvet, skotten Barry Douglas från Dundee United, ser tämligen skygg ut. Kortfattat kan man säga att han föredrar en pass bakåt, hellre än framåt.
Det är mycket skott, men siktet är minst sagt mediokert. Trots att man laget är riktigt heta kommer inget konkret läge. Lovrencsics dock, som är den största ljuskällan, är riktigt nära när han avfyrar bössan mot Rybanskys högra kryss.
Andra halvlek
Var det ork eller motivation? Var det lagandan? Var det ovilja, eller hade luften helt enkelt sjunkit ut ur Lech? Var det spök-fenomenet andrahalvlek, eller var det bytena? Eller kan man säga att det, för en gångs skull, var självaste Mariusz Rumaks fel?
Vad man dock kan säga, och konstatera, är att det var mycket som inte fungerade i andra halvlek. Den där sprickan som fått hela båten att läcka, dubblerades plötsligt, och frågan är om Rumak bara ska sitta och njuta av utsikten, eller arbeta, för att succesivt få ut vattnet. Frågan är om stöten, Legia, nästa vecka kan ge en sådan stor smäll att vattnets onåd splittrar laget itu.
För allt stod i princip fel till. Slusarski tilläts vandra runt på planens övre del. Laget såg oinspirerat ut och dansgolvet förlorade fart. Trötta steg möttes av illvilliga, och plötsligt hade inte den där framfarten någon betydelse alls. För plötsligt var det Podbeskidzie, ett lag från den absoluta botten, som förde danstegen. Plötsligt var Lech, en klubb som sett ut att vara på väg upp mot toppen, inte längre med. Plötsligt konstaterades det, som så många förut, att Lech bländats av sitt eget fåfäng.
För Podbeskidzie visar att dom inte är slagpåsar.
Spelare som har det lilla extra, och kan skapa magi byts ut. Plötsligt ser passningsspelet värre ut än någonsin när Hämäläinen inte är med.
I den sista minuten är Podbeskidzie nära att slå ut luften på Kolejorz.
Domaren blåser av och frågan är, hur långt ska det gå?
Hur länge ska vi behöva se skräll efter skräll? Hur länge ska det ta innan Rumak aldrig medger att han är en parterna som är delaktiga i en förlust? Hur länge ska det ta innan man förstår att något är på tok när man regelbundet förlorar matcher man, bara måste, vinna?
Hur lång tid ska det ta innan hemsidan slutar använda rubriker på match, efter match, som alstrats för att underskatta betydelsen i en förlust? Och sist, men inte minst, hur lång tid ska det ta för hemsidan att visa att Rumak fått sparken?