Rangers historia
Rangers historia är lång och fylld av både triumfer och nederlag, jubel och tårar, och stor dramatik. Här är historien om en av Skottlands och världens mest prestigefyllda fotbollsklubbar.
Fyra unga män med en dröm
En av Skottlands mest anrika klubbar började anspråkslöst. Fyra unga män, de flesta av dem med bakgrund i rodd, hade sett fotboll spelas, och nu ville man pröva på att starta ett lag. 1872 träffades de och bestämde sig för att köra igång. De fyra männen var Peter McNeil, hans bror Moses, Peter Campbell och William McBeath.
De hade ingen boll, ingen dräkt och inga pengar, men de hade en vilja.
Den första matchen spelade man i maj, på en öppen plan som hette Flesher's Haugh. Det var ett populärt ställe, det gällde att komma dit tidigt om man ville använda planen. Motståndarna hette Callander FC och matchen slutade 0-0. Trots Det blev inga mål, men det spelade ingen roll, för Rangers hade fötts.
Strax efter detta kom förslaget om det nuvarande namnet, från Moses McNeil som hade sett det i en Rugby-bok. Strax efteråt spelade man sin andra match, den sista för det året. Man besegrade Clyde (inte nuvarande Clyde F.C.) med 11-0. Och då hade man redan skaffat sig sina första ljusblå tröjor.
Även om man satt igång att spela matcher 1872 - och trots att det är då man i hjärtat måste känna att klubben skapats - så tog det ett tag för klubben att komma igång formellt. 1873 brukar räknas som året då klubben officiellt grundades, det var första året man hade ett riktigt årsmöte. Man valde en styrelse, och klubben började skötas professionellt. Spelarna tränade regelbundet och man gjorde upp ett match-schema.
Tyvärr fick man inte vara med i ligan, då man lämnade in ansökan för tidigt och därför fick man nöja sin med att spela vänskapsmatcher denna första, riktiga säsong.
På den tiden var Rangers litet av ett familjeföretag, där de tre bröderna McNeil (brorsan Hugh anslöt sig till Peter och Moses) fick sällskap ytterligare två Campbells och två Vallances.
1876 fick man sin första landslagsman, då Moses kallades till landskamp i 4-0-segern mot Wales. Året efter nådde man sitt stora genombrott, då man spelade final i Skotska Cupen. Det krävdes tre matcher innan den kunde avgöras, tyvärr till Vale of Leven, efter 0-0, 1-1 och slutligen 3-2.
Man fick vänta ett helt decennium innan man kunde fira sin första stora titel. Man hann till och med ta sig till semi-finalen i den anrika engelska FA-cupen (!) där man slogs ut av Aston Villa som till slut tog hem titeln.
Innan det var dags för den första titeln var det också något annat som han födas. I maj spelades den första matchen mot Celtic, som genom åren har växt till världens mest prestige-drabbade möte. Hur det gick vet alla Rangers och Celtics fans. 5-2 till de grön-vita.
1890-91 började de skotska ligamästerskapen. Vid det laget hade Rangers flyttat först till Burnbank, sedan Kinning Park, för att till slut hamna i Ibrox, där man stannat sedan dess.
Rangers första ligamatch spelades den 16 augusti 1890 och man vann med 5-2 mot Hearts. När säsongen var slut hade man spelat 18 matcher, vara 13 var segrar, tre oavgjorda och bara två förluster. Man delade förstaplatsen med Dumbarton då båda lagen hade varsina 29 poäng. Man spelade en avgörande final som slutade 2-2 och lagen fick dela på titeln.
1894 kom den första cup-segern. Otroligt skönt, inte minst sedan man vann finalen med 3-1 mot Celtic. Man tog åter titeln -97 och -98.
Vid sekelskiftet, tjugotvå år efter att fyra unga män bestämt sig för att starta en fotbollsklubb, hade man skaffat sig sina färger, sitt hem och var på väg att bli det största laget i Skottland.
I en klass för sig
Sedan den där första gången, när man delade ligatiteln med Dumbarton 1890-91 har man aldrig slutat sämre än femma i ligan.
Men tio år senare slog man ett rekord som är helt ojämförbart i hela världen. Den säsongen tog man hem ligan efter att ha vunnit varenda match. 18 matcher, 18 segrar, 36 poäng. Den enda smolken i glädjebägaren var förlusten med 2-1 i cupfinalen, mot sina värsta rivaler. Men vad gjorde väl det - ingen annan har lyckats med vad Rangers gjorde det året de flyttade till Nya Ibrox, där deras hemmaplan har stått enda sedan dess.
Men man behöll titeln i ytterligare tre säsonger.
Struth-eran
Säsongen 1919-20 var en gyllene säsong. Året innan hade Celtic snuvat de blå på titeln med bara en enda poäng. Nu var man redo att revanschera sig. Man vann 31 av 42 ligamatcher. Men det var sättet man gjorde det på som var det stora. Rangers gjorde 106 mål och släppte bara in 25.
Den avgörande faktorn var en man som 1914 tagit över som tränare - William Struth. Tillsammans lyckades managern William Wilton och hans högra hand Struth skapa en dominans som skulle hålla i sig till andra världskrigets utbrott. Tyvärr fick inte Wilton uppleva den framgång som betydde att Rangers tog hem titeln 15 gånger under 21 säsonger. Dagen efter säsongsavslutningen, i maj 1920, avled Wilton i en båtolycka.
Hans efterträdare blev Struth, som har blivit en legend i Rangers. Han ledde klubben i 34 år och hann med att vinna tio ligaguld, tio skotska kupp-pokaler och ta hem ligacupen två gånger. Under hans befäl hade han en spelare med ett intressant rekord. James Gordon blev den första spelaren i brittisk historia att spela för en klubb på alla positioner, från målvakt till vänsterytter.
Säsongen 1927-28 var förmodligen en av de bästa i klubbens historia. Det var året de besegrade Celtic borta för första gången på sex år, och segern blev stor: 7-2! Man satte ligarekord i gjorda mål med 109. I cup-finalen slog man Celtic borta med 4-0 inför 118 115 åskådare. När man sedan förnedrade Kilmarnock tre dagar senare i den sista ligamatchen med 5-1 hade man för första gången tagit en dubbel.
När andra världskriget startade hade man just vunnit fem ligasäsonger i rad och tagit ytterligare fyra titlar. Dubblar tog man 1930 och 1934.
30-talet var en period av nästan oavbruten framgång för Rangers, som kröntes av ännu ett rekord vid det sista Old Firm-derbyt på Ibrox innan krigsutbrottet. Det var då man lyckades få in den största publiken i de brittiska öarnas historia. 118 567 åskådare såg Rangers besegra Celtic med 2-1.
När den skotska ligafotbollen återupptogs under vintern 1946 var William Struth fortfarande manager, och han satte genast igång att vinna igen.
Den historiska trippeln
1945 besökte Dynamo Moskva Storbrittanien för en miniturné om fyra matcher. Man lyckades få 3-3 mot Chelsea och slog Cardiff med 10-1 och Arsenal med 4-3. Sedan var det Rangers tur. Rangers lyckades få 2-2. Trots att Rangers missade en straff och Moskva vid ett tillfälle hade tolv man på plan.
1948-49 lyckades Rangers bli det första skotska laget att ta en trippel. Man vann ligan, cupen och ligacupen samma säsong.
Men länge såg det ut som om Celtic skulle vara laget som gick vidare från den grupp de och Rangers var med i. Ända tills Celtic av någon anledning släppte in sex mål (!) mot Clyde. Hemma.
En stor del av Rangers framgångar i efterkrigstiden kan tillskrivas deras täta försvar som gick under namnet "Järnridån". Bobby Brown var med i alla matcher från 1946 till 1952.
1960 tog man sig till semi-finalen i Europacupen, där de förlorade mot Eintracht Frankfurt. 1961 tog man sig till finalen i Cupvinnarcupen mot Fiorentina, en match som slutade 4-1 till italienarna. 1967 var man där igen, och förlorade mot Bayern München med matchens enda mål på övertid.
Ibrox-katastrofen
Den 2 januari 1971 spelades Old Firm på Ibrox. Matchen såg ut att sluta 0-0 när Celtics Jimmy Johnstone tog ledningen åt Celtic i den 89:e minuten. Men med bara sekunder kvar av matchen lyckades Colin Stein få in en dramatisk kvittering.
De 80 000 Rangers-supportrarna blev förstås galna av lycka, och de gröna blev förstås förtvivlade. Två mål på en minut. Vilken avslutning!
När folk tog sig nedför trappa 13 var det några som föll nedför branten. De ovanför såg dem inte falla och fortsatte gå nedåt. Plötsligt var en tidvåg av supporters involverade i en mass-klämning. Stålbarriärerna kroknade under trycket.
När paniken lagt sig hade 66 människor dödats och över 140 skadats.
Bland de döda fanns 31 tonåringar. Den yngsta var nioåriga Nigel Pickup som rest till Ibrox ända från Liverpool. En kvinna fanns bland offren. 18-åriga Margaret Ferguson från Maddiston utanför Falkirk hade gjort en docka åt Rangers-spelaren Steins nyfödda dotter - samma Stein som satt kvitteringen - och skickat den till honom i julklapp lite drygt en vecka innan.
Det finns så många hemska historier att berätta från denna den svartaste dagen i skotsk fotbollshistoria.
Katastrofen ledde till att man byggde om Ibrox från en skålformad arena till en fyrkantig med större säkerhetsarrangemang, och därmed tillkomsten av de tre numera klassiska läktarsektionerna Copland, Broomloan och Govan.
Framgångar i Europa
Nu stod den förre legendariske Rangers-spelaren, numera managern Willie Waddell inför sin livs utmaning. Hur skulle han ta Rangers ur skuggan från Ibrox-katastrofen.
Det började inte bra. Katastrofsäsongen hade man bara slutat fyra i ligan, och nu började säsongen med besvikelser. Man förlorade fyra av den fem första matcherna. Faktum är att ligan inte blev någon framgång det året alls. Man slutade trea efter att ha förlorat 11 av 34 matcher.
Men det var i Europa man skulle komma att vinna tillbaka sitt självförtroende.
Rangers hade vunnit ligacupen och kunde därför vara med i cupvinnarcupen. Första motståndaren var Stade Rennes. Man spelade först 1-1 borta och gick sedan vidare med en 1-0-seger på Ibrox. Nästa omgång var det Sportin Lissabons tur. Hemma vann man med 3-2, men sedan tog Lisabon returen med 4-3. Det blev fråga om övertid och straffar som Lissabon vann. Men då tog Waddell fram regelboken och visade att bortamål skulle räknas dubbelt och att Rangers alltså skulle gå vidare med ett totalt resultat om 9-7.
Waddell experimenterade runt lite med spelare och positioner och lade en viss tyngd på unga talanger, för att bygga ett lag för framtiden. Han tänkte på framtiden i ligan men hade ett lag som dög i cuperna. Hans strategier hade blandade resultat i ligan men visade sig effektiv på den kontinentala arenan.
I kvartsfinalen lyckades man få oavgjort borta mot Turin och på Ibrox vann man med 1-0. Så var det dags för semi-final mot det mäktiga Bayern München med legenden Franz Beckenbauer som kapten. I München såg det länge svårt ut då hemmalaget tog ledningen, men sedan slog deras Zobel in ett inlägg från Stein i egen bur. I returen hade Rangers ett enormt självförtroende och man vann med 2-0.
Så var det då dags att spela CWC-final för tredje gången, den här gången mot Dynamo Moskva. Båda gångerna tidigare hade man förlorat finalerna mot Fiorentina och Bayern München.
Men vid halvtid, på Barcelonas hemma-arena Camp Nou, slog Rangers till rejält. Vid halvtid ledde Glasgow-laget med 2-0, och när Johnstone utökade till 3-0 strax efter paus såg det ut att vara klart. Men man slappnade av för tidigt och med 30 minuter kvar slog Moskva in en reducering, och plötsligt var det Rangers som måste försvara sig.
Med tre minuter kvar gjorde Moskva mål igen och satte in en otrolig press. Men Rangers höll undan.
Så hade man äntligen vunnit CWC, tredje gången gillt i finalen. Naturligtvis blev den tillresta armén av supportrar galna av lycka och stormade planen. Efter att polisen motade bort folket blev straffet hårt. Man fick inte ta emot titeln inför offentligheten och man blev avstängd från Europa-spel under ett år, vilket gjorde att man inte fick försvara sin titel!
1974-75 tog Rangers ligaguldet för sista gången. Sedan var förstadivisionen nämligen inte högst i ligasystemet. Man lade till en ny liga där de tio bästa lagen skulle mötas fyra gånger om titeln.
Vi ser ett mönster där. Rangers tog, tillsammans med ett annat lag, det första skotska mästerskapet och det sista. Och blev de första mästarna i det nya Scottish Premier League.
Premier League - en ny början
Den nya SPL startade säsongen 1975-76. Förutom Rangers bestod den av Aberdeen, Ayr, Celtic, Dundee, Dundee United, Hearts, Hibernian, Motherwell och St Johnstone.
Jämför dessa med de lag som fanns med i det första skotska mästerskapet 1890-91. Bara Rangers, Celtic och Hearts fanns kvar. Andra hade försvunnit för länge sedan, som Abercorn, Cambuslang, Cowlairs och Vale of Leven. Dumbarton och St Mirren hade petats ner i systemet och Lanark hade försvunnit ur systemet 1967.
Så denna sköna nya värld bestod av tio lag, samma antal som det där första året för så många år sedan. Skillnaden var att nu skulle klubbarna mötas fyra gånger på en säsong.
Under Jock Wallace tog Rangers hem 23 segrar, 8 oavgjorda och förlorade bara fem av sina 36 matcher. De vann båda hemma-matcherna mot Celtic och fick oavgjort på bortaplan. De förlorade mot Aberdeen, som snart skulle komma att bli en stark kraft i skotsk fotboll, och mot Ayr, Hearts, Hibernian och Motherwell, alla borta.
Rangers vann första SPL-titeln, sex poäng (en vinst betydde fortfarande två poäng) före Celtic.
Men det var inte bara ligatiteln som gjorde säsongen historisk. Man tog också hem ligacupen och cupen och tog därför hem sin tredje trippel. Året efter var en besvikelse, man vann ingen av titlarna. Sedan tog man hem en trippel igen.
Wallace hade tagit hem två tripplar på tre säsonger - och sedan slutade han plötsligt efter ett bråk med Waddell och Rangers styrelse. Rangers vände sig till en av sina CWC-hjältar, John Greig, som var så väldigt nära att ta hem en trippel under sin första säsong. Man vann båda cuperna men var bara en poäng efter Celtic i ligan. Sedan tog dominansen slut. 1981 tog man hem cupen och 1982 tog man också hem ligacupen, och det var vad man lyckades med.
Förväntningarna var höga och pressen var för stor. 1983 avgick Greig när Jock Wallace kom tillbaka. Man tog hem ligacupen två år i rad, men lyckades inte i ligan. Det var då "New Firm" - Aberdeen och Dundee United - dök upp och Rangers kunde inte hålla sig till de tre högsta placeringarna. 1985-86 hade Rangers sjunkit ner till en femteplats, och laget befann sig i något av en kris. Wallace fick sparken.
Han ersattes av Graeme Souness, en vinnarskalle som hade en stor karriär bakom sig i Liverpool och Sampdoria. Han tog in Walter Smith, som tidigare varit assisterande manager i Dundee United, som assisterande manager för Rangers och inledde en ny policy - att köpa in stora namn från England.
I 80 år hade Rangers sett sina största talanger försvinna till proffsliv i England. Nu vände Souness detta över ända genom att föra in engelska landslagsnamn som Terry Butcher (som vi svenskar minns från en kvalmatch när han sprang omkring och blödde ymnigt från huvudet under nästan hela matchen, vilket ledde till regeln om att blödande spelare måste lämna planen), Chris Woods och Trevor Steven.
Men Souness själv fick en kontroversiell start. Som spelande tränare blev han utvisad i sin första match och fick 5 000 pund i böter, samt stängdes av tre matcher! Men när säsongen var slut hade han tagit tillbaka ligatiteln. Man vann också ligacupsfinalen med 2-1 mot Celtic.
Souness var på väg att återställa Rangers storhet, men först krävdes en revolution. Denna revolution bestod i att en viss David Murray tog plats i Rangers styrelserum.
Murray var en framgångsrik affärsman. Efter en långdragen maktkamp blev Murray den nye stolte ägaren till Rangers i november 1988, även om han inte tog över ordförandeskapet för styrelsen förrän i juni nästföljande år.
Han började pumpa in pengar i laget och stadion - han spenderade £90 miljoner på spelare och £52 miljoner på stadionutbyggnad under sina första tio år. Murrays första år var inledningen på nio raka ligatitlar. De gjorde också någonting annat som inte hänt i Rangers på över 70 år - de tog in en högprofilspelare som var katolik.
Under skotsk fotbolls tidiga år var det inte ovanligt att spelare bytte från Rangers till Celtic eller tvärtom. Det var inte förrän vid tiden för första världskriget, då varvsarbetare och stuvare från Belfast flyttade till Clyde, som sekterismen fick ordentligt fotfäste. Men när man skrev ett 15-miljonerskontrakt med Mo Johnstone signalerade Murray och Rangers att sekterism inte hör hemma i modern fotboll.
Efter ett andra framgångsrikt år 1989-90 lämnade Souness klubben för att coacha Liverpool i april 1991. Murray hyllade honom som mannen som "vänt skutan".
Hans assisterande manager, Walter Smith fick nu chansen att bli Rangers nionde manager, och under honom skulle Rangers vinna sju ligamästerskap, tre skotska cup-pokaler och tre ligacuper under sju fantastiska år. Ingen manager i Rangers historia har vunnit så många titlar under så kort tid.
Säsongen 1992-93 vann Rangers sin femte trippel under fantastiska former. Det året förlorade man bara en av sina 23 första ligamatcher, och tre av de fyra andra förlusterna kom efter att man redan säkrat titeln. Marginalen var fortfarande nio poäng före Aberdeen.
Det året var också det bästa för klubben i Europa sedan vinsten i CWC 1972. Man tog sig vidare till gruppspelet i Champions League. Man hamnade i samma grupp som Olympique Marseille, Club Brügge och CSKA Moskva, en väldigt tuff grupp. Man vann mot Moskva borta med 1-0 och Brügge med 2-1 hemma, och resten av matcherna var oavgjorda. Det räckte inte för att man skulle ta sig vidare ur gruppen, men faktum är att man spelat tio matcher i Champions League utan att förlora en enda.
Men slog Aberdeen med 2-1 och tog hemma ligacupen och säkrade ligasegern med ännu en 2-1-seger mot samma lag. Ännu en gång var Rangers helt enkelt bäst i Skottland, och det skulle bli bättre.
Nine-in-a-row (NIAR)
Så kommer vi då till en av de mest klassiska perioderna i Rangers moderna historia, det som i folkmun kommit att kallas Nine-In-A-Row, eller NIAR.
1998-99 började Eriksgatan i Douglas Park i augusti när Gary Stevens gjorde det första målet i 2-0-segern mot Hamilton. Två veckor senare slog man sitt ligarekord i Old Firm genom att vinna mot Celtic med 5-1. Ranger slog Celtic i tre av fyra matcher, inklusive den första segern på Parkhead på nio år.
Under säsongen 1989-90 gav den kontroversiella värvningen av Mo Johnston resultat då han lyckades ge Rangers segern mot hans forna lagkamrater i Celtic med ett dramatiskt mål i slutminuterna. Man tog också hem sitt första nyårs-Old Firm sedan 1964. Första april tog man hem segern igen mot Celtic och vann därmed återigen tre av fyra möten. Steven Tyler nickade in segermålet mot Dundee United på Tannadice som säkrade ligatiteln igen, och den säsongen hade man bara släppt in 19 mål på 36 matcher.
1990-91 var den säsongen under NIAR som var närmast. Lagkaptenen Terry Butcher försvann till Coventry och Mark Hateley kom från Milan. Man vann femton matcher i rad, men med fem matcher kvar och Aberdeen tätt efter chockade Souness Rangers genom att annonsera att han var på väg till Liverpool. Walter Smith tog över, och på säsongens sista dag kom ett direkt avgörande mellan Rangers och Aberdeen. För de senare skulle det räcka med oavgjort för att ta hem titeln. Men med hjälp av två mål från tiomiljonersförvärvet Hateley stannade titeln i Ibrox.
1991-92 var Smiths första säsong som Rangers manager. Han tog en cup- och ligadubbel. Hans första värvning var målvakten Andy Goram från Hibs. Säsongen öppnades med en total utklassning då man förödmjukade St Johnstone med 6-0 och Hateley gjorde ett hat trick. Men det var Ally McCoist som blev Rangers bäste målskytt. Souness hade hållit McCoist på bänken ganska mycket säsongen innan, och nu var han full av revanch-lusta, något Smith tog vara på.
1992-93 tog Rangers sin femte trippel. Man lyckades ta sig till semifinalen i Europacupen. Efter 1-1 mot Celtic hemma i Augusti förlorade man inte en enda match på sju månader, och man gick obesegrade genom 44 matcher i alla turneringar. Man säkrade ligatiteln med fyra matcher kvar.
1993-94 vann man sin svåraste titel. Man råkade ut för en hemsk radda skador men var väldigt nära att återigen vinna en trippel, då man förlorade cup-finalen mot 1-0 mot Dundee United. Den säsongen var det inte mindre än elva spelare som behövde genomgå operationer och Smith fick spela väldigt mycket med reservlag. Man köpte in Gordon Durie från Tottenham i november och Rangers tur började vända - fram till dess hade det inte gått bra för laget. Sedan gick Rangers match efter match utan förlust, och tog hem sin sjätte raka titel, bara tre poäng före Aberdeen.
1994-95 var säsongen då SPL bytte till tre poäng för en seger. Och det var säsongen då Brian Laudrup anlände till Ibrox. I sin första match slog han ett inlägg som Hateley gjorde mål på. Sedan rusade han med bollen från sin egen straffområdeslinje över hela plan för att till slut passa till Duncan Ferguson som kunde dunka in bollen. Sedan var han älskad på Ibrox, något som inte minskade av att han gjorde mål i sitt första Old Firm, en 3-1-vinst. När säsongen var slut var det 15 poäng ner till Motherwell.
1995-96 köpte man in Paul Gascoigne från Lazio för £4.3 miljoner, och han kom att spela en stor roll i denna titel. Celtic var ett allvarligt hot mot Rangers åttonde ligatitel och de förlorade bara en match under hela säsongen, hemma mot Rangers. De andra tre mötena slutade oavgjort. Rangers slog Hibs med 7-0! Men Gazza var den stora vinnaren detta år. Man låg under mot mot Aberdeen i sista matchen, men Gazza vända själv genom att göra tre mål, ett på straff. Trots att Rangers förlorade två matcher fler än Celtic vann man ligan med fyra poäng till godo.
1996-1997 handlade striden om ligatiteln huvudsakligen om de fyra Old Firm-matcherna. I den första matchen vann man med 2-0. Fem matcher senare möttes man igen. Då hade Rangers bara vunnit en match sedan deras förra möte. Denna gången gjorde Laudrup matchens enda mål. I januari på Ibrox vann Rangers med 3-1. Avbytaren Erik Bo Andersen kom in och gjorde två av målen. Och så i mars säkrade Rangers bravaden att ha vunnit fyra av fyra Old Firm-derbyn efter en tursam lobb från Ian Durrant. Sedan en vårdag på Tannadice säkrade man ännu en plats i historieböckerna genom en nick av Laudrup. Man hade vunnit sitt nionde raka ligaguld, fem poäng före Celtic.
Man lyckades aldrig ta hem det tionde guldet trots oerhörda förväntningar. Man kom bara tvåa. Walter Smith flyttade vidare till Everton, och istället för honom tog Dick Advocaat över, Holland förbundskapten i VM 1994 och manager för PSV Eindhoven.
Advocaat-eran
Dick Advocaat blev Rangers tionde manager. Han kom till Rangers som ett stort namn och med stora förväntningar. Och han visste att han skulle förlora många av de legender som hade spelat i Rangers under NIAR. Därför valde han att omedelbart bygga upp en trupp från grunden.
Totalt femton spelare från Smiths trupp kom att lämna Rangers under Advocaats första år som manager. Därför var det nödvändigt att göra nya värvningar.
Han började med sin trogna PSV-spelare Arthur Numan tillsammans med landsmannen Gio van Bronckhorst. Man plockade yttern Andrei Kanchelskis, tidigare i Manchester United och Everton. Andra namn var målvakten Lionel Chabonnier, Rod Wallace, Daniel Prodan och Gabriel Amato.
För att markera den stora skillnaden mellan de två Rangers-bossarnas trupper kan vi jämföra uppställningarna mellan Smiths sista match och Advocaats första.
Smith ställde den 16 maj 1998 upp med följande namn i cupfinalen: Goram, Porrini, Amoruso, Gough, Bjorklund, Stensaas, Gattuso, Ferguson, McCall, Durie, Laudrup.
Advocaat ställde den andra augusti samma år upp med följande i ligapremiären: Niemi, Gattuso, Porrini, Moore, Numan, Thern, Ferguson, van Bronckhorst, Albertz, Durie, Wallace.
Och det minsta man kan säga är att den nya managern fick en skakig start. Hans nya Rangers åkte till Irland för att spela i kvalet till UEFA-cupen mot halfprofessionella Shelbourne, Och man hamnade i underläge! De tillresta supportrarna befann sig i chock. Visserligen har man sett några dåliga cup-resultat genom åren, men om Advocaat hade börjat sin karriär i Rangers med att reformera laget bara för att få stryk mot halvproffs från Irland hade han inte blivit långlivad. Advocaat slängde in den nye Gabriel Amato och finske Jonatan Johansson och detta fick liv i laget. Efter ett mål av Gio, och två vardera från Albertz och Amato kunde man åka hem med 5-2 borta. Och Advocaat var inte tvungen att gå riktigt än.
Under sin första säsong vid rodret fortsatte Advocaat att föra in nytt blod i truppen. Colin Hendry, Neil McCann, båda i skotska landslaget följdes av den franske världsmästaren Stephane Guivarch, tyske målvakten Stefan Klos och amerikanen Claudio Reyna. Totalt spenderade Advocaat 36,5 miljoner pund det där första året på spelarköp, men det var pengar som genast visade sig ge resultat.
Även om man åkte ut i Europa-cupens tredje omgång så ledde "den lille generalen" Rangers till en trippel på hemmaplan. Det var inte illa med tanke på att man blivit av med legender som Ian Durrant, Ally McCoist, Richard Gough, Brian Laudrup, Andy Goram och Stuart McCall.
Efter denna trippel dök det återigen upp en ny ström av spelare som försvann, åtta stycken under den följande säsongen. Tre av dem var Advocaats egna nyförvärv Guivarch (Auxerre), Amato (Gremio) och Colin Hendry (Coventry). Advocaat var återigen tvungen att ge sig in i transferdjungeln och plockade in försvararen Dariuz Adamczuk och holländske anfallaren Michael Mols. Under säsongen kom också Billy Dodds och den turkiske playmakern Tugay in i truppen.
Och Advocaats framgång fortsatte, Rangers fick en dubbel säsongen 1999/2000 genom att ta titeln med 21 poäng till godo ner till Celtic och genom att krossa Aberdeen med 4-0 i cup-finalen.
Sedan dök Martin O'Neill upp på Parkhead och stoppade Rangers dominans.
Advocaat skrev kontrakt med Ronald de Boer, Bert Konterman och Fernando Ricksen till säsongen 2000/01, alla holländska landslagsnamn. Också Peter Lovenkrands och Kenny Miller dök upp i Rangers. Men dessa värvningar överskuggades av de tolv miljoner pund som spenderades på norske målskytten Tore Andre Flo i november 2000. Detta är ett rekord i skotsk historia, ett rekord som inte sannolikt kommer att slås inom en överskådlig framtid.
Men trots dessa stora namn lyckades man inte hindra Celtic från att ta hem en trippel. Rangers var däremot nära att ta sig vidare till slutspelsfasen av Champions League i en grupp som innehöll Monaco Galatasaray och Sturm Graz. Man började starkt genom att slå först Graz med 5-0 hemma och Monaco 1-0 borta. Sedan gick det sämre. 2-3 borta på Galatasarays Ali Sami Yen-stadio och sedan oavgjort hemma. För att göra saken värre blev det förlust i Österrike med 2-0. För att gå vidare var man tvungen att vinna mot Monaco, men en sen kvittering berövade Glasgow-laget dess plats i nästa fas.
Så man åkte ur Champions League med minsta möjliga marginal och Celtic vann en trippel och plötsligt befann sig Advocaat under ganska hård press.
När Celtic vann ligacupen nästa år meddelade Advocaat att han tänkte lämna platsen som manager till förfogande. Då hade han under sin tid på denna position spenderat nästa 83 miljoner pund på spelare och bara dragit in omkring 47.
Han stannade kvar som fotbollschef i klubben och var avgörande när man tog in Alex McLeish som ny manager i december 2002.
Istället skulle Advocaats stora avtryck i Rangers historia bli skapandet av träningsanläggningen Murray Park. Detta var en av de modernaste träningsanläggningarna i världen och man slog upp portarna den första juli 2001.
Dick lämnade Rangers för gott i november 2002 för att åter bli förbundskapten i Holland.
Advocaat-eran är och förblir en av de stormigaste och mest omdiskuterade perioderna i Rangers historia. Han förnyade Rangers när många av legendera försvann och byggde upp ett nytt lag. Han är mannen bakom Murray Park. Och i början hade han stor framgång i laget. Samtidigt bröt han Rangers dominans och skapade en period när Celtic gång på gång kommit att sätta käppar i hjulet för de ljusblå, och han lämnade Rangers med en hel del ekonomiska bekymmer.
McLeish
Alex McLeish var rätt man att ta över 2001. Hans tidiga framgångar byggde mycket på laget som Advocaat byggt upp - han hittade nya sätt att motivera spelarna som ett tag hamnat under skuggan av Celtics framgångar. Han inspirerade de gjutna och utnyttjade revanchlustan hos de som inte var gjutna - han visste vilken kvalité Advocaats miljoner hade plockat in i laget och var fast besluten om att använda sig av hela den vidden.
I semi-finalen i CIS-cupen mot Celtic cementerade McLeish ett förhållande med fansen och när samma Lovenkrands nickade in 3-2 i slutsekunderna i cupfinalen mot samma lag ett tag senare var McLeish populär på Ibrox läktare. McLeish erkänner sedan att det var dessa två segrar tidigt under hans tid som gav honom chansen att vinna fansens förtroende i en klubb där tidig framgång varit viktig om man velat fortsätta.
McLeish tvingades dock att rensa upp i finanserna efter Advocaats påtvingade fleråriga shoppingrunda och stora namn försvann. Amoruso och Numan som fortfarande har en enorm hjältestatus bland supportrarna. Neil McCann, Claudio Caniggia, Kanchelskis, Flo, alla försvann inom en ganska kort period.
Och även om säsongen 2004/05 sedan blev en besvikelse i Europa, så tog man hem titeln i ligan med bara två förluster. Sedan lyckades han året efter revanchera sig internationellt och tog Rangers till åttondelsfinal i Champions League. Istället gick det sämre i hemlandet det året. Man lyckades nätt och jämnt ta en fjärdeplats.
Han var populär bland supportrarna, men fick från många håll kritik, dels för att han inte lyckades kombinera Europa-spel med hemmaframgångar, och dels för att han (på grund av hur ekonomin såg ut) tvingats byta ut dyra, stora namn mot billigare alternativ. Å andra sidan drog han in 13,6 miljoner pund på transfermarknaden och ordnade därför upp en del av ekonomin.
Den 7 maj 2006 tackade McLeish fansen för sina fyra fantastiska år, och fick varma applåder i sin tur. Han lämnade klubben med värdighet och höll huvudet högt och kommer alltid att kommas ihåg med värme av klubben och dess supportrar.
Le Guen
När Rangers stoppade in Le Guen hade han en svår uppgift framför sig. Han var ett stort namn som manager och hade coachat Rennes och Lyon, förutom Advocaat var han den manager som varit mest namnkunnig i världen innan sin tid i Rangers. Och han skulle ersätta populäre McLeish på posten. Rangers styrelseordförande hypade Le Guen som mannen som skulle föra Rangers tillbaka till storheten, till dominansens inom skotsk fotboll, som mannen som kunde föra Rangers till ett nytt Nine In a Row och ännu längre.
Han hade en oerhört tuff uppgift framför sig. Han måste infria styrelsens enorma förväntningar och vinna hjärtat hos en stor mängd otroligt hängivna fans som saknade en älskad företrädare och ville ha tillbaka Rangers forna glans.
Och det började inte bra. De tio första matcherna utgjorde den sämsta säsongsstarten för ett Old Firm-lag sedan säsongen 1978/79. 8 november vart man utslagna ur CIS-cupen av St Johnstone, som låg en division under SPL. Det var första gången i Rangers över 130-åriga historia som man slagits ur en cup hemma mot ett lag ur en lägre division. Denna händelse ledde till protester utanför Ibrox och krav på att situationen skulle förbättras. Och på att David Murray skulle försvinna från klubben.
På nyårsdagen 2007 meddelade Rangers att den omåttligt populäre Barry Ferguson inte längre var lagkapten för Rangers och att han var bänkad i nästa match. BBC rapporterade att Ferguson inte skulle spela mer för Rangers under Le Guen. När Kris Boyd, som också satts på bänken tidigt under Le Guens ledning, gjorde mål i denna match visade han upp sex fingrar (sex var Barrys tröjnummer) till stöd för sin kapten.
Några dagar senare lämnade Le Guen klubben "efter en gemensam överrenskommelse", men diskussionerna går höga om han lämnade klubben därför att han misslyckats så fullständigt eller om han misslyckats så fullständigt för att hans position underminerats av spelare och personal som Ferguson, Boyd och klubbens dåvarande läkare Ian McGuinness.
Dagen efter, den 5 januari, meddelades att Walter Smith lämnade sin position som populär förbundskapten för det skotska landslaget för att komma tillbaka till Ibrox. Och gissa vem som istället blev förbundskapten för landslaget? Jo, den tidigare så populära Rangers-managern Alex McLeish.
