Inför Fiorentina-Rangers
Rangers har allt att spela för. Och trots att jag fortfarande hävdar att ligan är viktigare är detta den kanske årets sista riktiga prestige-match. Och därför också årets enskilt viktigaste match vid sidan av Old Firm i söndags.
Rangers behöver verkligen göra mål, och under ordinarie matchtid. Vi måste göra mål för att gå vidare om vi ska slippa ett straffavgörande. Och med tanke på vårt spelschema så är övertid det sista vi behöver.
Ändå kommer Rangers ställa upp med ett defensivt lag, med JCD på topp, skulle jag tro. Man hoppas på att kväva italienarna, som trots allt hade ganska få riktiga målchanser på Ibrox, och spelmässigt påminner lite grann om Sporting, fast bättre.
Novo, Cousin och Boyd kommer finnas på bänken om vi behöver anfalla mer. Om Weir inte kan spela, det är fortfarande inte helt säkert, så är chansen stor att Dailly kommer ta hans problem. Jag skulle personligen föredra Webster om han är i form, eftersom Dailly har haft en formsvacka ett tag. Eftersom vi behöver fart är chansen stor att Novo kommer in vid något tillfälle.
Alla förutsättningar talar emot oss. Men det var de i söndags också. Då såg det värre ut, och ändå behövde Celtic spela fult, spela handboll, spela offside och få en tveksam straff för att vinna, när båda lagen spelade som bäst. Det var mot sämre motstånd, men också med sämre förutsättningar.
Jag tror vi har chansen. Med litet tur så kan vi ta hem det här med 1-0.
Men nu några ord om känslor och ansvar:
Det finns allt att spela för, och egentligen ganska litet att förlora. Om Rangers tar hem det här och går till finalen kan de skriva in sig i historieböckerna. Första finalen på decennier. Om man inte tar sig vidare, ja, då är det bara slutet på en ändå ganska framgångsrik Europa-resa den här säsongen, den bästa på länge får erkännas. Dessutom är det ingen som kan beskylla dem för att slarvat bort chansen, med tanke på spelschema och spelartillgång.
Men ändå:
Chansen att spela en final i UEFA-cupen tycks bara dyka upp en gång per generation, så den måste tas. Vi är 90 minuter ifrån att uppnå det. Trötthet, skador, avstängningar, vad det nu må vara - tillfället är så pass stort att dessa saker måste försvinna ur tankarna. Vi har inte råd att lämna någonting ogjort. Vi kan inte försvinna under andra halvlek som vi gjorde då och då i söndags. Vi får aldrig ge upp. Spelarna måste känna till detta, att de måste ge allt. De representerar Rangers i Europa, vi spelar inte cup-final mot ett division 1-lag. "Tänk om ändå" är inte någonting som dessa spelare vill ha i huvudet efter den här matchen. De måste vara beredda att bli klubblegender.
Varje spelare vet om att en sådan här chans kanske inte dyker upp igen under hela deras karriär. Kanske aldrig igen under hela deras livstid. Cuellar har varit där förr, så sent som förra året. Han kom inte vidare till finalen och han kan aldrig någonsin vilja råka ut för det igen. Jag tror att Cuellar känner att han spelar sin viktigaste match i karriären. Jag hoppas han kan föra över den känslan till sina lagkamrater, av vilka de flesta antagligen har samma känsla de också.
Problemet är att Fiorentina känner samma sak. Det är bara att titta på deras forum och deras inför- och matchrapporter, som dignar av starka känslor. För dem är detta den viktigaste matchen, viktigare än fjärdeplatsen i ligan, viktigare än någonting annat. Och de har inte samma problem med skador och avstängningar. De har inte samma spelschema. De är ett större lag, och absoluta favoriter.
Vi ska ha i åtanke de små lag, Patrick Thistle, St Johnstone, Dundee United, som har slitit arslet ur sig mot oss, som är giganter ur deras synvinkel, och nästan vunnit, för att man gett allt. Om de kan göra så mot oss, då kan vi göra så mot Fiorentina. Vi kunde göra det mot Lyon borta. Och Stuttgart hemma. Och vi kunde hålla 0-0 mot Barcelona på Ibrox. Vi kan göra det här.
