Det pyr inom Rangers-familjen

Det är inte bara inom Stockholm och Malmö som supportrarna är i luven på sina respektive klubbledningar. Det samma sker även i Glasgow.

Bakgrund
Det är välkänt att rivaliteten mellan Rangers och Celtic är bland de hetaste i världen. Supportrarna hos de båda Old Firm-lagen missar inte en chans att kasta skit och gliringar på varandra. Så sker också mellan deras respektive redaktioner och forumlurkare här på SvenskaFans, men jag överdriver inte när jag säger att hur tonen än kan låta mellan oss emellanåt är det ingenting mot hur det kan låta i Glasgow. Båda sidor har sin beskärda del av rötägg, och tonen är ibland riktigt rå och emellanåt går saker fullständigt över styr.

För närvarande tycker många av Rangers fans att de utsätts för en smutskastningskampanj från press och fotbollsmyndigheter. Det hela gäller en sång som sjungs, där bland annat den irländska potatis-svälten i mitten av 1800-talet tas upp. Poängen med sången är att många fans till den grönvita klubben, som startades av irländare som kom till Skottland just i samband med den svälten, ofta viftar med den irländska flaggan, tycker att drottningen kan dra åt helvete och att Storbrittanien är den Stora Satan. Om det är så man känner inför Storbrittanien, resoneras det i sången, och om man så starkt anser sig vara irländare är det väl bara att packa ihop och åka hem, eftersom det inte råder någon akut fara med att bo i Irland idag. Något sådant går sången ut på.

Smaktlöst kan man kanske tycka. Simplistiskt och grovt, kanske. Men inte värre än saker som skriks mellan läktarna på Råsunda eller Ullevi när det drar ihop sig till derby eller 08 mot 031.

Tydligen är det rätt allvarligt, eftersom något geni bland Celtic-fansen beklagat sig för en irländsk diplomat som uttalade sin olust inför sången. Sedan dess har det skrivits väldigt mycket om den här sången. Varningar har utfärdats och polisen har hävdat att arresteringar och åtal kan komma ifråga om man sjunger den här sången - tro det om du vill. Skotska fotbollsförbundet har uttalat sina bekymmer med att den här sången får finnas i Storbrittanien som berömmer sig för sin yttrandefrihet.

Det är välkänt att motsvarande rötägg finns på andra sidan Glasgow också. Bland Celtics supportrar gormas det glatt om IRA och man skriker "huns" åt både Rangers och andra lags supportrar - vilket är ett glåpord mot protestanter. En domstol i Glasgow beslutade nyligen att ordet föll under Storbrittaniens närmaste motsvarighet till vår lag om Hets Mot Folkgrupp. Trots att både förbund och press bekräftat att de tagit del av flera videoupptagningar då Celtic-fans skrikit både om terrorist-stämplade IRA (bland annat i Manchester där just IRA har genomfört flera ruskiga språngdåd riktade mot civilbefolkningen) och sjungit sånger som alltså kan betraktas som hets mot folkgrupp, så har det varit tyst, samtidigt som förbundet, polisen och tidningarna gång tar upp hemskheten med att sjunga om en svält som ägde rum för 160 år sedan.

Ryggradslöshet från ledningen
Nå, det som retar Rangers-supportrarna är ändå inte denna rapportering. Rangers fans har vant sig vid att ensidigt få ta emot käftsmällar från förbund och press, beroende på vad den mer högljudda och extrema klicken får för sig att göra. Det är ingenting man anser sig förvånade över. Jag känner inte att den här krönikan är förtjänt av att jag fortsätter diskutera eventuell ensidighet hos myndigheter och press, det är inte det jag vill komma fram till.

Nej, vad som gör att det kokar bland många supportrar - av vilka de flesta hellre sjunger om Rangers än om Celtic hur elaka texterna än må vara - är att det rötäggsfasonerna från båda håll, att Rangers ensamma får bära hundhuvudet och:

Att Rangers som klubb vägrar vare sig backa sina omvittnat hängivna supportrar eller ens försvarat sig själv. Man hade trott att Rangers som klubb skulle markera att man inte accepterar en behandling av dem och en behandling av andra. Och att huvudägare Murray eller VD Bain skulle rida ut till den brittiska yttrandefrihetens försvar. Att man från officiellt håll skulle kunna säga att om ni gnäller på att vi sjunger om en ett och ett halvt sekel gammal svält så kan ni även gnälla på terroristhyllningar och religiöst motiverade förolämpningar, som dyker upp från annat håll i minst lika stor utsträckning.

Men det enda som har kommit från Rangers sida är varningstext på Ibrox storbildsskärmar om att svält-sånger kan leda till polisingripanden, och ett uttalande från Smith om att en liten grupp sopportrar drar Rangers namn i smutsen.

Kräver respons från klubben
Det är inte vad man har förväntat sig från den klubb man ger hela sin uppmärksamhet, sin tid, sina pengar och all sin kärlek.

Många är upprörda och sårade över Murrays/Bains passivitet och känner det som om man blivit övergivna av det man dedikerat så stor del av sitt liv till. Supportrarna känner att klyftan mellan klubbens ledning och dess supportrar ökar och att man inte kan lita på att klubben sköts på det mest förmånliga sättet.

Detta är de snälla åsikterna om Murrays och Bains beteende. Det finns också en del som hävdar att Murray skiter fullständigt i klubbens egentligen väl och ve utanför en rent finansiell synvinkel, eftersom han i själva verket bara ser Rangers som ett investeringsprojekt. Och att Bain anser att hans position egentligen bara är VD-posten för vilket större företag som helst, men att han lika gärna kunde ha suttit som VD för Vodaphone (for all he cares).

Det är trist, och det är farligt. Det urholkar supportrarnas förtroende för klubben, och innebär på sikt att supporterföreningarna kan ha större inverkan på vilka policies fansen hörsammar än vad den officiella klubben har.

Det är en del av en allmän trend inom europeisk fotbollspolitik - av vilket vi på sistone sett ett par exempel på här i Sverige - att klubbarnas ledning i kommersialiseringens och moderniseringens tecken mer och mer fjärmar sig från de fans som i praktiken är deras levebröd och därför tappar deras förtroende.

Rangers supportrar vill se sin klubb kräva en rättvis behandling. Man vill höra sitt älskade Rangers att även från officiellt håll stå upp och försvara sig själva. Det är det minsta man ska kunna kräva av en klubb. Och det kravet är det minsta man ska kunna kräva av en supporter.

Mitt råd till Murray och Bain är att börja lyssna på supportrarna. Det är vi som gör att ni kan leva gott istället för att bli fullständigt ruinerade.