Celtic - Rangers 0-0
Det blev allt annat än någon kanonmatch, detta Old Firm. Oavgjort är ett resultat båda lagen egentligen kan vara nöjda med, men Rangers skulle förlorat mer att tappa alla poängen än Celtic hade förlorat. Samtidigt hade man dubbla vassa målchanserna - två mot en, vilket egentligen säger allt.
Jag påpekade redan i inför-rapporten att om man satsade med 4-5-1 med McCulloch där bak och Miller längst fram skulle man få vara glad om det blev oavgjort, bättre kunde det inte bli. Det vart någonstans mitt emellan, då vi visserligen pratar 4-5-1 med Lee bakom övriga mittfältet, men med Lafferty längst fram (senare inbytt mot just Miller) och talangen Fleck ute på kanten.
Första halvlek var miserabel. Rangers saknade bredd och hastighet. Fleck var den enda egentliga ljusfläcken, och det är egentligen skrämmande att den unge talangen själv tycks hålla upp laget. Ferguson var osynlig, Davis saknade sin kreativitet, Mendes tillhörde de bättre men låg under sin lägsta nivå. Rangers skapade inte mycket, och hade inte McDonald mirakulöst missat en alldeles utmärkt nickchans på Floods inlägg hade det varit svårt att komma igen.
I andra halvlek började Rangers sköta sig. Fleck fortsatte göra bra ifrån sig. McCulloch gjorde en okej match, i det att han gjorde vad som förväntades av honom. Men han gav bort frisparkar, precis som jag varnat för. Bougherra fick till ett skott som gick på McManus och sånär ställde Boruc. Men till syvende och sist var det Celtic-målvakten som avgjorde matchen i det läget. I 79:e minuten får Weir till avslut på en hörna, och Boruc gör återigen en kanonräddning.
Walter Smith påpekade efter matchen att om man ser matchen som två separata halvlekar, så förtjänade Celtic seger efter första och Rangers efter andra. Så långt håller jag med. Han erkänner också att det var en chansning att plocka in Miller, en chansning som inte gick hem, och att oavgjort var ett rättvist och okej resultat.
Men om man tittar på detta ur Rangers-ögon måste man undra över Smith. Med denna defensiva uppställning så satsade man på oavgjort. Smiths strategiska inställning tog oss till UEFA-cup-final förra året men kostade oss säkerligen liga-titeln. Och defensiv undfallenhet fungerar bara till viss del: man kan bara vänta på en bättre chans så länge det finns bättre chanser. När man står i en final, eller i slutet på säsongen så håller det inte, då måste man vinna.
Jag måste fråga mig om Rangers kommer att spela defensivt och hoppas på att rädda en poäng i alla svåra matcher i ligan under Smith. I så fall kommer vi inte att vinna i år heller. Man kan inte satsa på oavgjort så fort motståndet är litet svårare, inte när man är ett av två lag som är mycket bättre än alla andra motståndare. Att vinna ligan innebär att man är bättre än alla andra lag i ligan. Då behöver man se till att vinna mot alla lag i ligan. Rangers har ett lag som klarar av att göra det, det såg vi på Parkhead i höstat där Rangers visade sig vara så otroligt mycket bättre än man var igår.
Så laget kan vara bäst i Skottland. Men det krävs att vi har en manager som vågar låta laget vara bäst i Skottland. Och igår passade inte den beskrivningen in på Walter Smith. Han är managern som vågar låta sitt lag vara ett av två lag i ligan. Den osäkerheten smittar av sig på laget och det duger inte när man ligger två poäng efter sina bittraste rivaler och behöver höja sig ett steg.
Ett hedersomnämnande till "Magic" Bougherra, vår back som låg bakom båda Rangers farligaste målchanser - skottet som McManus höll på att styra in i eget mål, och hörnan som Weir kunde fått in. Bougherra blir till slut matchens bästa lirare i Rangers. Båda gångerna han slog till var det bara Boruc som räddade en poäng åt Celtic.
Nu handlar avgörandet av SPL helt enkelt om att inte tappa poäng mot "dom andra".
Celtic: Boruc, Hinkel, Caldwelll, McManus, Naylor, Flood (McGeady), Brown (Crosas), Hartley, Nakamura, McDonald, Vennegoor of Hesselink (Samaras).
Rangers: McGregor, Broadfoot, Bougherra, Weir, Papac, McCulloch, Davis, Ferguson, Mendes, Fleck (Miller), Lafferty (Naismith).
