Årskrönika 2008-2009 - Del 3
Rangers-redaktionen fortsätter att dokumentera den gångna säsongen. I del 3 avhandlar vi höstsäsongen med årets två bästa matcher (mot Celtic och Inverness) och de olika kriserna som tycktes avlösa varandra på löpande band.
Säsongen börjar
Rangers gick in i säsongen med skadeproblem, Europa-fjaskot och till synes svåra problem att förstärka truppen allt för mycket. Väldigt mycket hängde på hur man inledde säsongen. En stabil seger mot Falkirk skulle visa på hunger och intresse och lugna nerverna inför fortsättningarna. Det var inte så enkelt som det borde ha varit. Velicka kunde slå in ett segermål, förvisso. Men detta efter att Falkirk fått en chans (som McGregor räddade). Det blev en seger, men inte den promenadseger man kunde förvänta sig. Rangers var pressat av sin situation, och det märktes.
Betydligt trevligare blev då hemmapremiären mot Hearts. Här användes för första gången på evigheter, kändes det, två anfallare - och båda fick näta. Bougherra satte redan här sin höga standard, och Mendes dominerade i mittfältet. Det var oerhört skönt att se Rangers denna augustieftermiddag.
Sedan kom en smärre missräkning mot Aberdeen. Rangers tog ledningen, men på övertid i första halvlek lyckades de röda kvittera litet snöpligt. Rangers pressade på under andra halvlek och i slutsekunderna såg det ut som om man skulle få utdelning då Beasley nätade. Målet blev dock bortdömt då Boyd stod i offside utan att överhuvudtaget ha något med spelet att göra. Rangers lurades på en seger och redan så här tidigt inleddes en diskussion om domarnivån i skotska ligan som skulle komma att dyka upp flera gånger under säsongen.
Detta innebar att Rangers 100-procentiga säsongsinledning i ligan var fläckad av en domares hand. Men ändå kändes allt så mycket mindre jobbigt än det gjort i början av månaden. Man låg på andraplats med bara ett mål upp till Celtic inför Old Firm på Celtic Park, söndagen den 31 augusti - matchen som kom att bli en av höjdpunkterna under säsongen.
Old Firm, 31/8-08
Jag var minst sagt en smula orolig inför detta Old Firm. Det var ett lag som kom från besvikelser, som saknade sin kapten och som just gjort sig av med sin bästa spelare (Cuellar såldes till Villa precis innan Aberdeen-matchen). Men vilken match det blev!
Det visade sig att laget peppats upp till ett ovanligt jävlaranamma inför Old Firm. Derbyn är som man säger inte någon vanlig match. Detta understryks av att jag fick fel på laguppställningen, då jag gissat 4-5-1: Walter Smith satsade mer offensivt än så. Förmodligen insåg han att en seger här var i det närmaste nödvändig.
Celtic spelade riktigt bra i första och jag var minst sagt nervöst. Ändå tog det 21 minuter innan de fick sin första riktigt kvalificerade målchans, och det är ju helt klart godkänt. Sen lyckas Cousin bryta sig förbi ute på kanten och slå in 1-0. Det kändes som jag höll på att lätta genom taket. Vilken känsla! Den fick jag behålla i ungefär två minuter, innan Samaras kunde utnyttja ett litet läckert fram-och-tillbaka-spel och en svag försvarsinsats från Rangers till att kvittera, och sedan var det tillbaka till nagelbitandet.
Efter 52 minuter får jag hoppa och skrika av glädje igen. Ett inlägg av Thomson går till Miller som klämmer till på volley, bollen studsar i marken och in precis vid stolpen.
Sedan kommer en period med Rangers-dominans som innehåller den där hörnan. Davis väljer att istället för att slå den in i straffområdet passa bollen utanför straffområdet till Mendes som står i skottsektorn. Mendes slår till direkt och får en otrolig träff på bollen. Målet är ett av årets absolut snyggaste och jag kan se den där bollbanan hur många gånger som helst.
Cousin, som själv fått ta emot rejält med stryk under matchen, får sin andra varning. Det är inte så mycket att orda om saken. Vennegor of Hesselink jämnar ut manskapet på plan ganska fort genom att sparka efter Broadfoot.
Med elva minuter kvar punkteras matchen fullständigt. Det är Boruc som ger det till oss. Han har bollen men tappar den till Miller som får all tid i världen att pilla in sitt andra mål för dagen. Miller är på väg tillbaka, han ska komma att tysta sina belackare (där undertecknad är en av dem), och detta är första steget.
Turligt nog är matchen redan slut - för det som inte får hända mot Celtic händer två minuter in på stopptid: Nakamura får ett frisparksläge, och han förvaltar det fint. Det bör nämnas att Mendes skott är ett av säsongens finaste. Men Nakamuras 4-2 är en läckerbit det också.
Men 4-2 till Rangers, välförtjänt. När vi gick in i september kunde man inte ana att det skulle vara ett annat ljud i skällan runt årsskiftet.
Cousin-affären
I början på september dyker uppgifterna upp om att Cousin, som efter idoga försök till slut tagit sig vidare till Premier League (närmare bestämt till Hull), såldes utan Smiths vetskap. Tränarstaben fick först reda på affären genom att titta på TV.
Jag är inte så fruktansvärt konspiratoriskt lagd, och hur det var med denna affär är jag inte säker på än idag. Det kan stämma, men kan väldigt mycket väl vara skitsnack. Vad jag vet är i alla fall att det hela satte igång en ihållande diskussion om klubbledningens sett att sköta lagets finanser och hur ärliga man var mot Smith och McCoist.
Det dök också upp en hel del obehagliga frågor om huruvida Cuellars flytt hade gått rätt till eller inte. Återigen vet vi inte säkert, men diskussionerna som pågått från och till sedan dess om ägare Murray och vd Bain har stundtals varit elakartade och hela tiden fått nya dimensioner.
Barrys återkomst
Under hösten var det dags för lagkaptenen Barry Ferguson att komma tillbaka efter sin långa skada, och redan då var frågetecknen många: finns det verkligen plats för honom i Rangers nu?
Rangers hade ett starkt mittfält, som dominerade på plan och som skulle grundlägga seger mot i stort sett vilket lag som helst som ställdes emot det. Samtidigt hade Barry, som det tycktes, förlorat skärpa och skicklighet, och många sa att hans karriär var på väg utåt, och att han passerat toppen.
Barry var omåttligt populär och hans insatser och hjärta för laget var odiskutabel. Samtidigt var det inte självklart att han måste vara på plan längre. Andra kunde sköta spelet bättre än honom.
Under de månader som ledde fram till Boozegate är det möjligt att detta ifrågasättande tärde på en passionerad spelare som Ferguson. Möjligen kan det ha varit därför han flippade sedan på våren. Förklaringar, som sagt var, eftersom inga ursäkter duger.
Famine-kontroversen
Rangers lyckades med ännu en av årets insatser när man krossade Inverness med 5-0. Man hade avgjort matchen efter mindre än 20 minuter, och Boyd-Miller fortsatte ett starkt samarbeta. Men sedan var det återigen dags för kontrovers.
Det hela handlade om en sång som sjöngs emellanåt av Rangers-fansen. Sången, som kom att betecknas som "The Famine Song" handlade om den svältkatastrof som drabbade Irland någon gång i tidernas ursprung, eller i alla fall för ungefär 160 år sedan. Det var då många irländare kom till Glasgow, och inte få av deras ättlingar är idag Celtic-fans. Medan Rangers-fansen viftar med sina Union Jacks och sjunger God Save The Queen, så hyllar många av dessa Irlands-ättlingar Irland och viftar med den flaggan. "Famine-sången" handlar mer eller mindre om att ifall man älskar ett annat land så mycket mer än det man bor i, kan man lika gärna flytta dit, eftersom det inte pågår någon svält där.
Det är elakt och en smula fördomsfullt kan tyckas. Men inte det minsta värre än vad som sjungs runt om i Europa på fotbollsarenor. Men tydligen var det några Celtic-fans som tog väldigt illa vid sig, och skickade ett klagobrev - till en irländsk diplomat. Han passade på att ta upp det hela med det skotska fotbollsförbundet och så var kontroversen igång.
Rangers, liksom Celtic, har haft för vana att sjunga sånger om konflikter mellan och inom Storbrittanien och Irland som härstammar tillbaka från åtminstone den Ärorika Revolutionen, Jakobit-upproren och så långt tillbaka som självaste reformationen. Skyttegravarna är djupt grävda, men båda klubbarna har arbetat för att få bort de värsta avarterna av religiösa och etniska slagord från läktarna, med rätt så stor framgång, även om det dyker upp med jämna mellanrum på båda håll.
Hårdast tycks Rangers ha jobbat, eftersom supportrarna tycker klubben har backat litet väl långt. Man är helt överens om att sekterism och rasism inte är någonting man väl ha på Ibrox, men man tycker att klubben har backat när det inte har varit något att skälla över. Man har förbjudit sånger som man inte tyckt ha varit i närheten av att överträda några gränser (möjligen frånsett den goda smakens gränser, som inga supporterskaror håller sig till hela tiden). Så fort en anklagelse om sekterism har dykt upp har klubben backat, gjort en pudel och förbjudit sånger och skämtsamma banderoller och flaggor.
Det gällde även här. Detta är alltså en kanske elak och låg sång, men är den så mycket att hänga upp sig på? Nej, tyckte väldigt många Rangers-fans. Absolut ingenting att skapa en diplomatisk incident över. Nu var det dags för klubben att sätta ner foten och säga ifrån att det är dags att sluta bete sig som gnälliga småbarn.
Klubben tyckte tvärtom. Supportrarna ville att Rangers officiellt skulle försvara sina supportrar, eller åtminstone påpeka att nolltolerans borde gälla åt alla håll om den skulle införas om det inte skulle vara fråga om demonisering och diskriminering mot Rangers - det var inte ovanligt att höra sånger om att IRA skulle skjuta Rangers-spelaren Nacho Novo, och året innan hade det blivit rabalder när vissa Celtic-fans hade sjungit att den färgade Rangers-spelaren Darcheville var en kort, hårig apa. Istället dök det uppslag på jumbotronen om att man skulle skicka polis på de som sjöng famine-sången. Inte ett ord till försvar, inget tal om måttfullhet, ömsesidig respekt eller att försöka hålla perspektiv på saker och ting. Bara ett officiellt fördömande av ännu en sång.
Vid det här laget var supportrarna rejält förbannade på ledningen. Man hade åkt ur Europa-spelet, man jagade frenetiskt Celtics serieledning efter att ha förlorat ligan tre år i rad, man såg embryot till en ekonomisk kris trots att man tjänat multum i Europa förra året och sålt av sina bästa spelare, det fanns misstankar om att man pressat bort nyckelspelare mot Walter Smiths och spelarnas vilja - och det för egen vinnings skulle, sades det - och nu fördömde man återigen sina fans istället för att försvara dem.
När känslorna går varma är det lätt att omdömet blir hårdare än det kanske skulle behöva bli, och nog var det väl inte riktigt så illa? Kanske...? Men det var i alla fall så snacket gick bland många, och nu pyrde det inom Rangers-familjen. Murray var en girigbuk som lät klubben lida för kortsidiga vinster, vd:n Bain var en inkompetent nicke-docka som lyfte löner han inte förtjänade, Walter Smith var en feg föredetting som hade schabblat bort Rangers från sin välförtjänta storhet och riskerade göra världens framgångsrikaste fotbollsklubb till ett hopplöst dussingäng. Supportrar stod mot supportrar. Ena gruppen kallade den andra för förrädare och medlöpare, den andra kallade sina belackare för extremister och svikare i klubbens svartaste ögonblick.
Avgå alla, med andra ord.
Kris, och sista Old Firm
Resultaten gick Rangers emot ett tag till. Det var ingen katastrof, men Rangers spelade generellt något sämre än Celtic och tappade. Trots att man inte förlorat hemma i ligan på nästan femton månader, gick det något bättre för Celtic.
Nu började också en begynnande ekonomisk kris att uppenbara sig. Trots pengarna man dragit in på att nära nog ta sig vidare från CL-gruppspelet och sedan hamnat tvåa i UEFA-cupen förra året, trots att man sålt av flera spelare, varav två av sina bästa för riktigt bra pengar, så gick man back utav bara tusen. Någonstans läckte det, och rejält. Det talades om att åderlåta truppen i dessa timme av nöd, och vissa tidningar gick så långt som att tala om att klubbens framtid stod på spel inom några år om ingenting gjordes.
Den sista chansen kom i årets sista match, mot Celtic hemma den 27 december.
Och den tog man inte. Scott McDonalds mål i början på andra halvlek räckte för att spräcka Rangers hemmasvit. Det var fruktansvärt surt efter den bländande segern på Celtic Park under hösten.
Juluppehåll
Rangers gick nu till juluppehåll (och en potentiellt förödande nyårstransfer) med en massiv ekonomisk kris, utan Europaspel, med bråk mellan klubb och fans, och - ännu värre - med sju poäng som man på något sätt var tvungna att hämta upp mot ärkerivalerna Celtic.
