Årskrönika 2008-2009 - Del 4
I den avslutande delen av Rangers årskrönika behandlar vi säsongsavslutningen. Det ekonomiska frifallet, förlusten i ligacupfinalen, skadekrisen, Boozegate och den sanslösa karusellen i slutet av säsongen - som resulterade i att Rangers mot alla odds kunde ta hem dubbeln och få revansch på hela världen på bara en vecka - men efter en hel säsong av slit, besvikelse och katastrofer.
Överlag lyckades Rangers spelmässigt bättre under andra halvan av säsongen. Kanske lugnade den allmänna tonen successivt ner sig mellan klubb och supportrar, i och med att det inte uppstod några kontroverser av samma dignitet som Cousin-affären och Famine-sången, som gick att direkt skylla på klubbledningen. Det kan ha bidragit till det mer stabila spelet, där man överlag vann mer än tidigare. Man gjorde det inte nödvändigt lika klart som man kan förvänta sig av ett lag som ska dominera såsom Rangers förväntas göra, men man fick i alla fall jobbet gjort. I kombination med att Celtic å sin sida började tappa fler onödiga poäng innebar det att man långsamt började knappa in det till synes astronomiska avståndet vecka efter vecka, sakta men säkert. Detta kom att göra stor skillnad i säsongens slutskede, men fram tills dess var det fortfarande problem som behövde lösas.
Ekonomiskt frifall
Rangers började det nya året i ekonomiskt frifall. Man läckte, som jag förklarade i förra delen av krönikan, trots att man borde ha gått en smula i vinst efter spelarförsäljningar, eftersom man inte gjort några riktigt dyra inköp och eftersom pengarna från förra årets kampanj borde göra en hel del nytta. Ändå var det tal om att man behövde rensa upp i en stor trupp, full med utfyllnadsspelare som hade svårt att konkurrera om platserna. Det talades om att för att man skulle kunna göra några som helst investeringar behövde sex spelare försvinna, för transfersummor och för insparade löner. Det talades om att Murray ville ha Kris Boyd såld. Detta skapade kontrovers eftersom Boyd var ligans konsekvent bäste målskytt (han slutade också året som överlägsen skyttekung), och med tidigare affärer Murray petat på i åtanke. Hur det var så kom ett bra erbjudande från Birmingham, men sprack på att Boyd inte kunde komma överens med dessa.
Hur man lyckades utan att sälja av en massa spelare vet jag inte. Vi vart av med Darcheville till slut - inte en sekund för tidigt - men i övrigt hände egentligen ingenting. De ekonomiska problemen sköts, så att säga, på framtiden. Detta hade skapat riktigt stora problem om man inte tagit hem titlar i år - då ekonomin skulle förvärrats och man skulle ha haft det ännu svårare att göra några förbättringar av vare sig den eller spelartruppen. Man skulle behövt åderlåta truppen bara för att täcka den skenande krisen. Frågan om någon alls i klubbledningen skulle ha överlevt en sådan situation.
Milan på besök
En skön sak mitt i all bedrövelse var att storlaget Milan kom på besök för en vänskapsmatch i början på februari. På Ibrox gräsmatta fick laget möta stjärnor som Dida, Senderos, Beckham, Seedorf, Pirlo, Ronaldinho, Kaka, Inzaghi, Jankulovski och Shevchenko. Det blev inte sämre av att Rangers lyckades få till 2-2. Det var överhuvudtaget ett skönt avbrott mitt i all bedrövelse.
Sedan följde 0-0 i det händelsefattigaste Old Firm vi sett på evigheter. Men snart var det dags igen för ytterligare ett derby.
Ligacupfinalen
Old Firm är redan i sig ett av de mest prestigefyllda derbyn som finns i idrottsvärlden. När det dessutom är fråga om en final under en säsong båda klubbarna är sjukt missnöjda med kan man lätt inse vilken betydelse den här matchen skulle få - extas för de som vann, bedrövelse för de som förlorade.
Matchen i sig blev mestadels en rätt tråkig historia (om än inte lika trist som derbyt innan). Men i förlängningen hettade det till slut till. Celtic vann med 2-0 helt förtjänt eftersom man var bättre, och Ferguson hade ett minst sagt intressant meningsutbyte med Lennon i jakt på en kvittering. Rangers spelade sämre, mer oinspirerat och med den sedvanliga 4-5-1-taktiken med en laguppställning som under rådande situation var mer eller mindre dömd att misslyckas.
"Det enda som kan rädda den här säsongen - från att vara en total katastrof till att bli helt okej - är att åtminstone vinna ligan. Cupen borde vara hemma redan. Men en dubbel bör Rangers plocka hem, annars är frågan om ledningen kommer överleva supportrarnas vrede när de kommer att behöva ordna ekonomin inför nästa säsong." Så avslutade jag min match-rapport, och så var det. Och så blev det.
Laffertys skadepanik
En annan olycka som drabbade oss inte långt därefter var att Lafferty vart skadad, till synes för resten av säsongen.
Det var inget annat än en katastrof. Rangers hade problem med målskyttet. Det säkra paret Boyd och Miller var båda var för sig ur form. Lyckligtvis hade Lafferty just visat att han var på väg att bli en viktig offensiv kraft. Och i just det viktiga skedet går han och bli långtidsskadad.
Lyckligtvis visade det sig att det inte var så allvarligt, och i slutet av april började Rangers skadeproblem att lösa sig, lagom till säsongsavslutningen.
Boozegate
Om Boozegate har det sagts mycket och är väl kanske inte så mycket som går att tillägga. Kort sagt var det ett antal spelare i skotska landslaget som söp sig fulla för att förbundskaptenen uppmuntrat dem att lära känna varandra bättre.
När förbundskaptenen insåg att hans intentioner missförståtts valde han att hitta två syndabockar i Rangers lagkapten Barry Ferguson och förstemålvakt Alan McGregor, medan de andra kom undan. När dessa protesterade valde landslagsgeneralen att inte skicka hem sina svarta får, utan att bänka dem.
Walter Smith meddelade sina spelare att de hade haft tur, och att de skulle ta konsekvenserna av sina handlingar utan att ställa till med någon mer turbulens. Men uppretade över att ensamma ha gjorts till syndabockar av förbundskaptenen och att en tidning avslöjat hela eländet och likaledes utsett dem till syndabockar var de två spelarna så barnsliga att de satte sig att gestikulera åt nämnda tidnings fotografer.
Saken var, ur Rangers synvinkel, helt klar. Walter hade uttryckligen beordrat sina spelare att hålla låg profil, och de hade medvetet trotsat den ordern. Det var helt omöjligt för klubben att inte reagera på denna uppenbara vägran att följa instruktioner. Barry blev av med sin kaptensbindel och båda bänkades på obestämd tid.
Att skotska förbundet kom med årets mest pinsamma överreaktion och princip-portade båda från landslaget för all framtid har kanske inte så mycket betydelse för Rangers, utan understryker bara att dess beteende på senare år indikerar att det blir mer och mer pajasartat ju längre tiden går.
Men Rangers reaktion var desto modigare. Senast en manager tagit bindeln från Ferguson satt han inte kvar länge! Walter Smith måste också anses ha haft en problematisk situation och sitta löst ur supporter-perspektiv, men klubbens reaktion var nödvändig och Walter fick stöd och en ökad respekt från supporterhåll. Kanske, kanske, att Boozegate återskapade någon sämja mellan klubben och dess supportrar. Inte en sekund för tidigt i så fall, och då förde hela fadäsen ändå kanske något gott med sig, trots allt.
St Mirren
Värt att nämna att precis inför slutakten på säsongen hade man ett dubbelmöte mot St Mirren. Det var länge sedan jag såg ett lag spela så uträknat fult. Det var som om man gick in för att medvetet och systematiskt skada Rangers spelare. Man kom undan med det. Och St Mirrens supportrar tycktes njuta av varje ögonblick.
Dessvärre är jag rädd att min inställning till både laget och dess supportrar förmodligen har påverkats i starkt negativ riktning på grund av detta.
Slutspurten
Med bara några omgångar kvar var det dags för "splitten". Då delas ligan i två delar, så att topplagen för möta varandra en sista gång under säsongens sista månad.
Detta blev en bizarr berg-och-dalbana mellan eufori och förtvivlan. De sista omgångarna turades Rangers och Celtic om att ligga först i tabellen.
Först ut lyckades man besegra Hearts. Velicka gav Rangers ledningen efter en hörna precis innan paus, och Boyd säkrade segern. Rangers reducerade Celtics serieledning till bara en poäng. Nu såg nästa match - årets sista Old Firm - ut att bli totalt avgörande.
Matchen i sig var relativt händelsefattig, återigen. Överhuvudtaget har Old Firm i år varit något av en besvikelse. De har varit prinicipiellt viktiga - som vanligt - men inte alls de säsongshöjdpunkter man kunnat önska sig, förutom 4-2-segern förstås (om man är Rangers-supporter). Men så otroligt skönt för den sedan barnsben Rangers-frälste nordirländaren Davis att få avgöra ett Old Firm som ger Rangers serieledning med tre omgångar kvar på säsongen!
Euforin höll i sig i fyra dagar. Sedan förvandlades den till galla, då domaren, genom att döma bort ett mål som för mig känns solklart, lurade Rangers på segern. Bittrare kan ingen vara, än Rangers stora supporterskala. Återigen var det Celtic som styrde i toppen av tabellen.
Sedan kunde Rangers återta initiativet genom att vinna mot Aberdeen samtidigt som Hibs lyckades få till oavgjort även mot Celtic.
Sedan låg all fokus på den sista matchen.
Helikopter-söndagen
Vilken dag! Flaggor vajade i vinden, orkestrar spelade..." Nåja.
Förutsättningarna var alla fall ganska enkla - om Celtic vann och Rangers inte gjorde det skulle Celtic ta hem pokalen, annars skulle Rangers göra det. Det fanns bara en sak som betydde något - att vinna matchen.
Och nog gjorde Rangers det. Man vann med tre mål mot noll på Tannadice, vilket man inte lyckats med på flera år. Man gjorde det genom att spela bättre än jag sett Rangers spela på många månader. Man kontrollerade och ägde matchen från början till slut trots att Dundee United inte alls gjorde en dålig insats. Däremot tappade de helt i slutet, när allt redan var avgjort.
Det är svårt att beskriva glädjeyran som utbröt. Det var bara så otroligt jävla skönt. Jag skulle lätt kunna göra den här krönikan fem tusen tecken längre bara genom att beskriva festligheterna, men jag låter bli - de har egentligen inte hunnit sluta ännu.
Cup-finalen
Visst hade man kunnat kontrollera cup-finalen lika lätt som ligafinalen. Men faktum är att Falkirk hade en hel del av spelet i första halvlek.
Men matchen tog slut i första minuten av andra halvlek, då Nacho Novo, vår hjälte när det gäller återigen, fick till ett skott och gjorde ett drömmål. Då hade han inte varit på plan i trettio sekunder ens. Efter det var det aldrig ens nära att Falkirk stoppade Rangers vinst.
Avslutning
Rangers hade gjort det!
Man kom in i säsongen slagna, förödmjukade och ifrågasatta. Vid årsskiftet befann man sig i en djup ekonomisk kris och med ett hotande uppror mot klubbledningen från supportarnas sida. Ändå lyckades man envetet, och trots att problem efter problem dök upp, envist äta upp glappet mot Celtic, och till slut kunde man med blod, svett och tårar bärga en dubbel.
Det var ingen, säger ingen, som vågade vara säker på att något sådant gick att göra, när vårsäsongen satte igång. I dare you, I fucking double-dare you. Men vi gjorde det, och inga ord i världen kan beskriva hur otroligt fruktansvärt skönt det känns.
Det känns, för att göra en grov underdrift, som vi hade fått revansch på hela världen. Åt hur många människor är det unnat att kunna säga en sådan sak?
