Stuttgart - Rangers 1-1
Efter en svag förstahalvlek kom Rangers igen och spelade utmärkt i andra. Resultatet är en säkrad pinne.
Det var ju ingen tvekan om att Walter Smith skulle återgå till det gamla vanliga 4-5-1, eller snarare 4-1-4-1 som det heter. En man på topp och en släpande mittfältare.
Lagkaptenen Weir kom inte till spel i Champions-league-öppningen, efter att ha gjort illa fotleden i helgens match mot Motherwell. Istället fick Lee McCulloch ersätta som mittback, vilket innebar att platsen som släpande stod öppen för Kevin Thomson. Det här är egentligen en mardrömsplacering för ärelystna fotbollsspelare, eftersom man är fullständigt osynlig i stort sett hela tiden när man inte gör ett ingripande, och då drar man gärna på sig frisparkar - i alla fall om man heter Lee McCulloch... Thomson är mjukare och syns därför inte alls. Men han är ack så viktig och det är med stor glädje jag emotsett hans återkomst.
Ensam på topp blev Kenny Miller. Han är något vassare på egen hand än Kris Boyd, och betydligt snabbare i steget. Inte något idealiskt val av topp-forward, men med Kyle Lafferty borta (igen) fanns inte mycket att välja på.
Första halvlek:
Det går tydligen inget vidare för Stuttgart i ligan, men om det var ett lag med stukat självförtroende som kom in på Mercedes Benz-arenan så märktes inte mycket av det. Tyskarna gick in med full fart och bra spel, och kom att dominera första halvlek på ett mycket påtagligt sätt.
Redan efter halvminuten visade man vart man ville lägga nivån, då Cacau tvingade McGregor till en kvalificerad räddning i matchens första anfall.
Rangers hade överhuvudtaget en nervös och slarvig inledning, försvarsmässigt. Man blev hårt pressade och alternerade egentligen mellan att bara slå iväg bollen och att misslyckas med uppspelen. På mittplan var det sådan trängsel att det var svårt att få igenom några passningar framåt för Rangers, som brukar föredra högt tempo framför kortpassningsspel.
Stuttgart tycktes känna av Rangers obehag och ångade på, och hade flera riktigt bra chanser.
När 1-0 till hemmalaget kom kändes det ganska symptomatiskt. Papac försöker rensa, men missar totalt och det leder till att Stuttgart stormar mot mål med tre man mot en. Cacau passar lätt bollen till målskytten Pogrebniak som har fritt fram från några enstaka meter. Inte ens vår gamla öppet-mål-missare Darcheville hade bränt den chansen.
Överhuvudtaget hade Rangers inte så enormt mycket att komma med. Man satsade på försvarsspel och kontringar, inte helt oväntat. Det är bara det att försvaret inte var tillräckligt stabilt och att kontringarna inte fungerade. Försvaret var för passivt och gav yta och tid åt Stuttgart att bolla runt och leta luckor. Kontringarna kunde antingen komma på kanten eller mot en friställd Miller. Man satsade på Miller, men problemet var att Pedro Mendes patenterade precisionspassningar inte satt som de skulle idag, och att Stuttgarts försvarare genomskådade taktiken ganska omgående.
Med halvtimmen spelad stabiliserades matchen. Stuttgart spelade runt och skapade halvchanser, och här och där någon bra möjlighet, och Rangers gjorde egentligen inte mycket alls. Detta innebar dock en påtaglig klasskillnad mellan de två lagen, och i paus var bollinnehavet 61-39 till tyskarnas fördel.
Andra halvlek:
Vad Walter än gormade om i omklädningsrummet i halvtid tog det skruv. Rangers kom ut på plan som ett helt annat lag. Nu var det Rangers, i form av Papac, som fick en farlig chans efter halvminuten spelad.
Rangers låg helt plötsligt på och pressade, och VfB slog ifrån sig. Även om Rangers försvaret fortfarande kändes nervöst var man inte spelmässigt lika beroende av detta längre. Rangers behövde ett mål och satsade också på att få det.
En bit in i halvleken försöker sig Miller på det bästa han gjort i matchen. Han gör en soloräd in i straffområdet, och drar ett par försvarare. Han får dock ingenstans att lämpa över bollen och får till slut tre försvarare på sig, och det blir på tok för mycket. Ett bra initiativ från Miller, som annars alternerade mellan att vara osynlig och att missa bra chanser.
Om Pedro Mendes var den nyckelspelare i Rangers som med sina ovanliga svaga passningar hade en dålig kväll så hette motsvarande spelare i Stuttgart Cacau. Flera gånger hade han kanonchanser, men han fick inte in dem.
Bäst i Rangers var klart Rothen. Han kämpade för två ute på sin kant. Sprang, fintade, slog inlägg. Ett inlägg höll så när på att gå in i mål, men Jens Lehmann hann precis fram med handen.
När halva andra hade gått kändes det hela betydligt bättre. Rangers spelade bra och pressade tillbaka motståndet mot deras mål. Jag började hoppas få se Nacho Novo komma in och röra om i gryten med sin offervilja och sin hastighet. Jag tror det hade givit resultat. Istället kom han, den enda inbytta i hela matchen, typiskt nog in när det var 1.15 kvar av tilläggstiden - som taktiskt byte. Typiskt, tråkigt och en smula fegt coachat av Walter, men vad ska man göra?
Matchen fortsatte ett tag till på det här sättet. Rangers pressade på och fick ibland fick man en riktigt bra chans.
Till slut kom utdelningen. I elegant växelspel i offensivt straffområde fick Magic Bougherra tag på bollen och kunde panga in den i mål. Riktigt snyggt faktiskt. 76:e minuten och det stod nu 1-1.
Sedan ändrade matchen karaktär igen. Stuttgart började pressa på. Det är det som gör att jag ändå till slut måste säga att det är våra motståndare som var det något bättre laget i den här matchen, eftersom de kunde bestämma matchbilden - man drog sig tillbaka och Rangers pressade, men efter kvitteringen gick man för en seger igen.
Det var Rangers spel under andra halvlek som var skillnaden mellan en match där Stuttgart var det ojämförbart bästa laget till att bli det något bättre. Efter första halvlek kändes det som om Rangers skulle vara nöjda med 0-1 i baken. Efter andra kändes 1-1 ganska typiskt och rättvist, faktiskt. En sådan match där det svagare laget faktiskt med litet tur kunde ha vunnit - för fotboll är ju inte alltid rättvist. Och det kunde ha blivit så, också, med en stolpträff precis i slutet.
Annars hade Stuttgart något av en press i slutet (det var därför man taktiskt bytte in Novo för att döda tid), med skillnaden att Rangers kontringar fungerade. Man avslutade i stort sett matchen med att turas om att anfalla.
När slutsignalen så ljöd kändes 1-1 ganska logiskt. Men skönt. Nu har vi en bortapoäng att bygga på, och tretton dagar på oss att fundera på hur vi ska undvika första halvleken mot gruppfavoriten Sevilla.
Stuttgart: Lehmann, Trasch, Tasci, Delpierre, Boka, Hilbert, Hitzlsperger, Khedira, Hleb (Gebhart 67), Cacau (Schieber 88), Pogrebniak.
Avbytare: Ulreich, Boulahrouz, Marica, Celozzi, Kuzmanovic.
Rangers: McGregor, Whittaker, McCulloch, Bougherra, Papac, Naismith, Davis, Thomson, Mendes, Rothen, Miller (Novo 90).
Avbytare: Alexander, Boyd, Beasley, Smith, Fleck, Little.
