Krönika: Angående St Mirren. Är de på riktigt?
Vad kan man säga om St Mirren? Rangers-redaktionens Mathias Hellsten känner sig nödgad att fråga sig om dess spelare medvetet går in för att skada sina motståndare.
Förra året mötte vi St Mirren inför slutspurten på säsongen. Rangers hade då en erkänt dålig vänsterkant (den har fortfarande klara svagheter, och i den mån man jobbar på kanten är det mestadels till höger det sker).
Efter några minuter in i matchen landade en St Mirrenspelare i vänstermittfältaren Beasleys ansikte. Till slut kunde han dock fortsätta. I någon minut. Sedan fick han en hoppspark i ryggslutet och fick bäras ut från plan. Efter att ha tagit igen sig någon minut kunde han fortsätta, fullständigt utbuad av St Mirrens publik. Han tvingades bryta några minuter senare.
36 minuter in i matchen försvinner också Papac från plan, efter att ha sparkats bakifrån, med dobbar. Inte en halvlek tog det för St Mirren att skada samtliga spelar Rangers hade tillgängliga på vänsterkanten.
(Även Mendes fick knalla ut för omplåstring i några minuter på grund av hårt spel, och blev sedan också han utbuad av publiken, resten av matchen. Novo sänktes bakifrån. Weir får dobbkänning och måste plockas ut några minuter. När han kommer tillbaka blir han också utbuad.)
Såhär sammanfattade jag dubbelmötet, med emfas på första matchen, i vår årskrönika.
"Värt att nämna att precis inför slutakten på säsongen hade man ett dubbelmöte mot St Mirren. Det var länge sedan jag såg ett lag spela så uträknat fult. Det var som om man gick in för att medvetet och systematiskt skada Rangers spelare. Man kom undan med det. Och St Mirrens supportrar tycktes njuta av varje ögonblick."
Är det inte fascinerande då, att vi nu senaste tiden har haft stora problem på anfallsfronten med inga av våra ordinarie anfallare tillgängliga. Tre stycken hade just kommit tillbaka. Och döm om min förvåning, när St Mirren under matchen lyckas få två av dessa utbytta på grund av småskador under matchen. Både Lafferty och Miller fick bytas ut på grund av hårt spel.
Det känns som det är litet för mycket sammanträffanden här nu.
Det är möjligt att det är frågan om helt otrolig otur, att samma lag lyckas ge sig på vänsterkanten och få alla Rangers-spelare där utbytta p.g.a. skador, för att sedan göra samma sak specifikt mot anfallet ett år senare när det är anfallet Rangers har problem att spela med. I annat fall har man blivit sämre, eftersom det tog dem nästan hela matchen att få två tredjedelar av Rangers anfallsspelare skadade och utbytta.
St Mirren spelar det "skotska" spelet, det är hårt och snabbt, med betoning på snabbt. Både Miller och Lafferty är nyligen återkomna, och måhända en smula ömhudade... det är ju inte utan att man undrar vad Rangers läkarstab sysslar med, om man ser till att ständiga småskavanker hela tiden.
Och det är ju möjligt att St Mirrens fans inte beter sig som kräk när man berömmer varenda fult angrepp - som supporter till en lilleputt-klubb i lilleputt-ligan i Skottland måste det ta på självkänslan att få sin håla invaderad av horder av Rangers- och Celtic-fans som tar över staden några gånger på år (Paisley Renfrewshire har 74 000 invånare och är därmed något större än Malmö (sic), att jämföra med Glasgows 1,2 miljoner). Vad skönt då att se Old Firm-lagens spelare slås sönder och samman av sina egna lokala hjältar.
Näst efter Celtic har väl Rangers-fans inte så mycket gott att säga om Aberdeen, Hibs och Dundee United. Personligen har jag ingenting emot något av de klubbarna i sig - speciellt inte ikväll efter att Hibs sett till att Rangers har en tiopoängsledning i tabellen. Däremot har nog min bild av St Mirren och dess supportrar fläckats rejält de senast två åren.
Oavsett om man bara spelar väldigt, väldigt skotskt - det vill säga hårt - och min klubb har maximal otur hela tiden, och deras supportrar bara uppskattar en ärlig (sic) och hård kamp - eller om spelarna går in för att sabba karriärer och supportrarna njuter av varenda sekund av det.
