Kilmarnock - Rangers 0-2 - tretton pinnar ner
Rangers tog chansen att öka på ligaledningen till tretton poäng genom att besegra Kilmarnock borta på Rugby Park, men det såg segt ut under hela första halvlek.
Förutsättningarna var egentligen ganska enkla. Rangers hade en match mindre spelad än jagande Celtic, och tio poäng mer. Detta var matchen som jämställde antalet spelade matcher, och frågan var hur stor ledningen skulle vara efter detta.
Rangers har spelat hyfsat på sistone. Man har inte glänst så fullständigt som man gjorde mot slutet av hösten, men man har till slut lyckats vinna sina ligamatcher, medan motståndarna tenderat att tappa poäng hit och dit.
Detta att man inte hade samma totala dominans som tidigare har gjort att även om jag som supporter inte alltid känt mig helt orolig, har jag inte heller känt mig till freds. Även om jag har förtroende för laget, så är det så pass bra att det ska avgöra snabbt och hårt mot lag som till exempel Kilmarnock, och när det inte sker så blir jag lätt frustrerad och till och med en smula nervös.
Smith hade möjligheten att starta med samma lag som mot St Mirren och valde också att göra så. Unge Danny Wilson fick gå in istället för Bougherra som har litet problem med fotleden. Det är stora skor för en ungdom att fylla, men hittills har han gjort bra ifrån sig.
Kilmarnock hade tidigare haft en ypperlig period bakom sig, med bland annat seger mot Celtic, men på sistone hade man tappat formen, och börjat rasa i tabellen. De behövde ett bra resultat, helst en vinst för att återvinna momentum och förhindra att man skulle etableras i bottenstriden.
Därför började också Killie väldigt piggt. Rangers hade greppet om matchen, men hade väldigt svårt att komma till några avslut. Man var det bättre laget, trots att ett par spelare inte riktigt höll sin normala nivå. Detta ledde till att det blev förtvivlat tunt framåt, och att Kilmarnock fick ett par riktiga chanser (de enda under halvleken), där vi ska vara glada att McGregor kunde styra upp det hela.
DaMarcus Beasley, måste jag säga, tyckte jag inte gjorde några riktigt bra insatser överhuvudtaget under första halvlek. Tvärtom gjorde han ett par blundrar och halvbra ingripanden, även om viljan finns där.
Vad gäller Wilson har han imponerat genom att ha spelat på ett sätt som fått honom att verka mer rutinerad än vad han egentligen är, men i den här matchen visade han sin orutin vid ett par tillfällen, genom att ta mer risker än vad han borde behöva.
Alan McGregor räddade Rangers ett par gånger under halvleken, men tycktes ha förtvivlat svårt att hålla i bollen. Planen var väl så där, och jag kan tänka mig att bollen var frost-hal, men ändå. McGregor ska vara säkerheten själv under sådana här omständigheter. På det här sättet blev ett par halvchanser till riktiga målchanser för Killie.
När domarna blåste av första halvlek var jag inte direkt nervös. Däremot hade den där frustrationen jag beskriver ovan så smått börjat infinna mig, och en tanke började gnaga på hjärnbarken: "0-0. 0-0. 0-0." Det är ingenting man vill känna i paus mot ett lag som Kilmarnock.
Samma känsla kunde jag skönja i början av andra halvlek, och började mer och mer misströsta - vad onödigt att släppa en sådan här möjlighet. Visserligen hade Rangers en riktig målchans då ett avslut från Boyd avstyrdes på mållinjen, men det var ungefär vad som hände. Det kändes som matchen hade hittat sin lunk och skulle hålla sig där fram till full tid. Det var då det smällde.
Ett inlägg från Papac in i straffområdet nickades upp i luften och Whittaker fick tag på bollen. Efter att ha tagit emot och undvikit en tackling kunde han slå in ett noll. Detta var tio minuter in i andra.
Sedan blev det ordentlig fart på Rangers. Sex minuter senare gav sig Steven Davis in på en sådan där soloräd som gjort honom till något av ligans stora behållning under vintern och början på vårsäsongen, och fick så när in bollen (vilket hade varit välförtjänt). Det blev dock en retur som Miller kunde stöta in i öppet från någon meter. Det är bara vår förre anfallare Darcheville som kan missa sådana lägen, och nu var det vår näst bästa målskytt som avslutade. 2-0.
Sedan fortsatte Rangers trycka på ett tag, men matchen var trots allt redan över. Kilmarnock tappade lust, ork och kreativitet och lämnade fältet öppet. Det blev inga fler mål, trots att framförallt Boyd (som jagar sin hundrade liganätning) försökte flera gånger och hade ett par skapliga chanser.
Mot slutet var båda lagen mer eller mindre nöjda med att låta tiden gå. Arbetsdagen var slut. Rangers har tretton poäng ner till Celtic med tio omgångar kvar, och nu är det väl själva fan om vi inte ska ta hem det här.
Kilmarnock: Bell, Clancy, Fowler, Wright, Pascali, Taouil, Flannigan (65: Invincible), Hamill, Severin (86: Kelly), Russell (69: Burchill), Maguire. Avbytare: Robinson, Hay, Kiernan, Fernandez.
Rangers: McGregor, Weir, Papac, Whittaker, Wilson, McCulloch, Davis, Thomson (68: Edu), Beasley, Boyd, Miller (76: Novo). Avbytare: Alexander, Broadfoot, Naismith, Fleck, Little.
