Rangers skotska mästare
Rangers säkrade på söndagen sin 53:e ligatitel genom att besegra Hibernian med 0-1 på Easter Road. Segern innebär att Celtic inte kan komma ifatt Rangers vad som än händer i de sista tre matcherna i maj.
Rangers kom till start, väl medvetet att även om det förmodligen skulle räcka med en poäng för att vinna titeln, så var det vinna som gällde för att den skulle vara säkrad. Att vinna mot Hibs på Easter Road är aldrig enkelt, allra minst när Edinburgh-klubben inget hellre vill än att stoppa Rangers tidiga mästarfest.
Ett klart avbräck var förstås att Madjid Bougherra var borta med lårproblem. Den unge Danny Wilson, som skinit flera gånger när han väl fått chansen att visa vad han går för, var inte heller han tillgänglig. Istället fick Lee McCulloch kliva bak till mittbacksposition.
Lee är alltjämt inte någon av mina favoriter i laget. Han spelar inte direkt attraktivt, han är inte särskilt snabb, och han är den hårda typen som ofta drar på sig litet väl mycket onödiga frisparkar och varningar. På mittbacksplats blir dessa lätt än farligare, med tanke på att han är närmare målet, och det kan också finnas risk för straffar. Däremot kan jag inte förneka att han gör nytta. Ett lag behöver en hårding, och han fyller sin roll genom att vara en stoppkloss för anstormningar på mitten, och det gör skillnad när spelet är snabbt. Dessutom är och förblir Lee McCulloch ytterst pålitlig. Han har ju dessutom lyckas stylta in ett par riktigt sjyssta skott på mål. Han är litet som Klas Ingesson en gång var, i det att han pangar upp bollen på övre läktaren väldigt ofta, men när han väl är på mål är det ofta helt klockrent.
Kris Boyd saknades också idag, säkerligen på grund av sin måltorka. Det är litet synd med tanke på vilken målfantom han varit de senaste två-tre åren. Måtte vi få behålla killen åtminstone ett år till, och måtte han hitta tillbaka till målet igen. Istället fick Kyle Lafferty chansen.
Den nordirländske långmasten till anfallare har tidigare fått kritik eftersom han har haft svårt att hitta målet. Det har hänt att han fått mycket kritik när Rangers inte kunnat göra tillräckligt många mål i kritiska lägen. Men precis som förra året hittar han formen i slutet av säsongen, och de senaste tre matcherna hade han fått in två mål. Även idag visade det sig vara ett fullständigt rätt beslut av Walter Smith att välja Kyle framför Kris.
Det visade sig nämligen efter sjutton minuter, då matchens enda mål damp in. Matchen hade överlag redan från början högt tempo. Det var egentligen en typisk SPL-match enligt boken, snabbt och stundtals ganska hårt men ändå hjärtligt. Det kan göra ont att spela fotboll i Skottland, och det är definitivt ansträngande.
Hursomhelst fick till slut Kenny Miller fram bollen till Lafferty. Denne är ju anmärkningsvärt snabb för att se ut som en flaggstång (han är inte lika rolig att se på när han springer som Peter Crouch, men förmodligen en smula snabbare), och i kombination med sin tyngd och fysiska närvaro kunde han pressa sig förbi en Hibs-försvarare innan han dunkade in bollen bakom Hibs målvakt, Graeme Smith. Ett riktigt praktmål, minst sagt. Sedan kunde han utföra sin karaktäristiska robot-dans framför avbytarbänken.
Givetvis efter att ha tagit en lov förbi Rangers sektion på Easter Road. På grund av ombyggnationer var ena sidan en byggarbetsplats, och jobbarna passade på att ta en paus i sitt förtjänande av helgtillägg genom att, lutade mot sina spadar och vad det nu kunde vara, njuta av matchen.
Tack vare situationen kunde Rangers bara mönstra 1500 tillresta supportrar i klacken (där förlorade nog tyvärr Hibs en hel del pengar, det hela kunde ha organiserats annorlunda), men resten av matchen lät man snarare som 15 000. Med 0-1 i sjuttonde minuter kunde segerfesten hållas, och den skulle fortsätta resten av matchen med allsång och det allmäna "bouncy bouncy" som Rangers-klacken är så förtjust i. Minns än hur hela långsidan på City of Manchester-arenan gungade och studsade för ett par år sedan. But I disgress.
Efter detta drog Rangers inte helt oväntat ned på sitt anfallstryck. Hibs fick komma med sitt anfallstryck och lämna blottor, medan Rangers satsade på blixtsnabba kontringar. Matchen, som överlag var välspelad och underhållande, förlorade inte sin fart - snarare bytte lagen roll, med Hibs som den anfallande sidan.
Även om Hibs hade en hel del ganska bra chanser så kände jag aldrig att ledningen var hotad. Rangers rutin och sammanhållning gjorde att det inte direkt kändes farligt. Kanske var det seger-euforin som bedövade mig, men jag var helt säker på seger från målet och framåt. De kungsblå hade dessutom en del chanser själva och kunde mycket väl ha ryckt ifrån.
Nu blev det inga mer mål under matchen, och bilden av matchen ändrades egentligen inte under resten av spelet. Själv satt jag, och många, många Rangers-supportrar med mig, och bara väntade på slutsignalen.
När den kom var det förstås glädje. Glädje hemma hos mig (jag kommer vid något tillfälle få skaffa en ersättning åt mitt favorit-whisky-glas, alldeles för mycket av favorit-virren Lagavulin hamnade på golvet och jag fick tvätta skärsåret på fotsulan med glädjetårar). Glädje på Easter Road, i alla fall på borta-sektionen, där laget bjöd på ett fullgott titelfirande på en gång framför en extatisk klack, som bland annat fick se målskytten Lafferty göra en flygande amerikansk fotbolls-tackling på lagets stackars maskott Broxi Bear (video här: http://www.youtube.com/watch?v=YFuKhlLkNvA). Och glädje bland alla blåa hjärtan i världen.
Bucklan får vi dock vänta med att lägga vantarna på till den 9 juni, då sista matchen spelas. Men det kommer ske hemma på Ibrox. Räkna med att varenda biljett kommer vara slutsåld. Min gissning är att svartabörs-parasiterna kommer bli stormrika denna söndag. Men vilken fest det lär bli, kulmen på ett firande som började igår strax efter kvart i fyra.
Nu går vi vidare. Vi har en triumf kvar att ta hem. Efter Dundee United på självaste Första Maj så väntar ett sista Old Firm-derby tisdagen den fjärde! En match som kommer handla helt och hållet - och uteslutande - om prestige för båda parter.
Det lär inte beröva den matchen dess betydelse. Snarare tvärtom. Celtic vill rädda det man har kvar av säsongen från fullständig katastrof. Dess nykläckta ledarduo kommer vilja vinna sitt första Old Firm på sina respektive position. Man kan säga mycket om mr Lennon, men jag ska nöja mig med att påpeka att det står utom all tvivel att dessa derbyn betyder oerhört mycket för honom känslomässigt oavsett om han är på plan eller befinner sig i den tekniska zonen. Rangers å andra sidan kommer att vilja runda av med den slutgiltiga triumfen - att avsluta ligan med en dubbel och utan att förlora ett enda Old Firm under säsongen (hittills har vi två segrar och en oavgjord). JÄVLAR vilken match det kan bli.
Sammanfattningsvis skriver vi: Hibernian 0, Rangers 1.
Hibernian: Smith, McCormack, Hogg (Thicot, 46), Murray, Hanlon, Wotherspoon, McBride, Rankin, Cregg (Nish, 55), Stokes (Benjelloun, 73), Riordan.
Avbytare: Ma-Kalambay, Stevenson, Galbraith, Gow.
Rangers: McGregor, Whittaker, McCulloch, Weir, Papac, Naismith, Davis, McCulloch, Thomson, Lafferty, Miller (Novo, 76).
Avbytare: Alexander, Boyd, Broadfoot, Fleck, Little, Bendiksen.
Och avslutar denna, fortfarande lätt adrenalin-haussade match-rapport med de under bara orden:
53 times - we won it 53 times - Glasgow Rangers - we won it 53 times.
Glasgow Rangers Champions.
