Rangers - Blackburn 2-1
Rangers besegrade engelska PL-klubben Blackburn med 2-1, men kunde fått mycket mer än så.
Walter Smith hade utlovat en stark trupp i den här matchen. Det är vanligt att man roterar en hel del på försäsongen för att testa olika kombinationer och låta nya spelare visa upp sig. Rangers har kommit till spel med starka startelvor i de två första försäsongsmatcherna, och överlag låtit ungdomarna komma in senare i matcherna. Man har satsat på seniorerna och på tänkta starters.
Anledningen är naturligtvis ganska enkel. Säsongen börjar snart. Det är en säsong med bland annat ett Champions League på schemat. Det är en säsong där man ska försvara titeln mot ett Celtic som förstärkt en hel del (återstår att se om de kan få ihop ett lag av sina värvningar, men förstärkt har man gjort), med ett Rangers som inte gjort några nyförvärv, utan gjort sig av med en hel del spelare. Det är en mindre och på papperet svagare grupp spelare som känner varandra och är vana att jobba med tränarparet.
Det är liksom ingen som behöver fasas in i laget. Däremot behöver startelvan bli matchtränad. Därför får startelvan spela. Ungdomarna kan säkert på sin dag mot Clyde i början av augusti. Men Smith vill att kärnan i truppen (som just nu utgör en stor del av truppen, ska medges) ska få möta så mycket och så bra motstånd man kan.
Således ställde man också upp en stark startelva. Matchrapporten på Rangers webside talade om 4-1-4-1-uppställning med Miller ensam på topp, men även om det kanske såg ut så på uppställningsbladet, så var det inte den disposition jag upplevde. Jag fick snarare känslan av 4-3-3 med Naismith, Lafferty och Miller på topp. Detta berodde dock troligen på att man spelade som om det var tre man på topp istället för en.
De som kom att dominera i anfallet under matchen var i princip också Lafferty och Naismith som försökte hitta både varandra (inte helt misslyckat) och Miller.
Med andra var det fråga om Walter Smiths gamla klassiska 4-5-1 från för två år sedan, med den styrkan en sådan uppställning har, att yttermittfältarna kan fylla på i anfallet vid behov och därmed göra uppställningen väldigt offensiv.
Detta lyckades också riktigt bra. Jag vet inte om det berodde på Rovers' jetlag (tror inte det, de fick några timmar färre att vila upp sig, men ändå) men Rangers dominerade de första tjugo minuterna totalt.
Piggast var helt klart Naismith. Detta är ju, som påpekats, litet av en ödessäsong för honom. Han är inget ungdomslöfte längre, det är nu han ska börja blomma ut ordentligt. Och idag gjorde han det. Han sprang mest av alla, och högg på de chanser han kunde komma åt. Han stod nämligen precis mellan dem och mittfältet och ställde ständigt till problem. Miller i all ära, men det var till slut Naisy som Rovers försvar bestämde sig för att stänga. Utan större framgång.
Redan efter tio minuter kom första målet. På en frispark av Davis lyckades Edu ta sig högst. Edu kan definitivt göra mål på fasta situationer, även om domaren inte alltid godkänner dem (han blev berövad ett mål i VM av den anledningen). Nu blev han inte berövad målet, utan det stod 1-0 tidigt i matchen.
De blå nöjde sig inte med detta utan fortsatte att trycka på, man kände att man hade matchen precis där man ville. Det blev inget mål just då, men en hel del försök.
Sedan kom en period på 20 minuter då Blackburn tog över mer och mer. Man hade
en hel del bollinnehav men kom aldrig riktigt nära, hade mesta några halvbra avslut som McGregor, under hela matchen dominant i straffområdet, tog utan några större bekymmer.
Sista fem minuterna tog Rangers över matchen igen. Med några minuter kvar på halvleken bröt sig Naismith loss på kanten och lade in en boll till Lafferty i straffområdet. Laff drog sig ned bredvid målet och höll i bollen där tills Miller kunde komma i position och gav honom ett fint upplägg, och 2-0 var ett faktum.
Lagen gick till vila med ställningen 2-0. Man hade delat anfallsperioderna broderligt, men det var bara att konstatera att Rangers dominerat den första halvleken och kunde haft en betydligt större ledning än man hade.
Det var Blackburn som inte helt överraskande började piggast i andra halvlek, för att försöka komma ikapp. Man lyckades till slut skapa ett par-tre farliga chanser, alla på fasta situationer.
Sedan kommer en underhållande sekvens på tre minuter (även om Rangers förlorar på det hela). De blå får till ett riktigt snyggt klapp-klapp-anfall med bra väggspel och direktpassningar som till slut innebär att Edu är fri med målvakten. Där rivs han omkull just när han ska skjuta och det är självklart straff.
Miller kliver fram till straffpunkten, lägger upp bollen och man tänker att nu stänger han matchen. Men han slår bollen stenhårt i ribban! Det var länge sedan jag sett en straff skjutas så hårt. Inte någon idealisk straff direkt. Sedan tar det bara någon minut eller så, och sedan blir en Blackburn-spelare omkulldragen i Rangers straffområde. Inget snack där heller.
Blackburn-anfallaren är förstås säkerheten själv och det blir 2-1.
I 65:e minuten får ungdomarna chansen. Perry, Wylde och Fleck får gå in istället för Bougherra, Edu och Miller. Därefter står egentligen matchen still. Blackburn vill framåt men blir nedstoppade av Rangers försvar. 2-1 blir också slutresultatet.
Mina bestående intryck av matchen är:
Den första halvleken här var helt underbar att se. Samspelt, kreativ, snabb, ambitiös. Det är solklart att det är samspelt lag med spelare som känner och litar på varandra, och som därför kan bjuda på en del överraskningar. Kan man spela på det här sättet i Champions League är man definitivt med och tävlar om andraplatsen i många tänkbara grupper. Det här laget är, kvalitétsmässigt, minst lika bra som det som vann ligan förra året när det är som bäst - trots alla som försvunnit.
Det gör mig glad. Samtidigt är jag medveten om att om man inte skaffar förstärkningar, så kommer man inte orka hålla den här kvalitén en hel säsong, det kommer inte att fungera i längden. Skador och avstängningar kommer dessutom göra massiv skada på truppen varje gång de inträffar som läget är nu. Det är ett starkt men känsligt Rangers vi ser inför säsongen 2010/11.
Jag ser också att Naismith verkligen jobbar för att komma in i truppen. Han är hungrig, och han vill ha sitt genombrott. Detta gällde förstås slutet av förra säsongen också, det är därför det är skönt att det fortsätter.
Skönt också att se att Lafferty hittar Miller, och att McGregor känns som en klippa i mitten, och att Weir fortfarande håller. Hur orkar den karln? Han är trettionio år. Förra säsongen spelade han varenda minut i ligan. Alla minuter i alla matcher! Det är något att yvas över.
Det enda frågetecknet är faktiskt vår mest kreative spelare Davis. Han är säker på boll, modig och fortfarande kreativ. Men han trivdes inte ute på kanten (han nämnde också det på officiella hemsidan efter matchen) och passningarna gick inte riktigt dit de skulle.
Men jag oroar mig inte särskilt mycket för det. Om passningarna är hans problem så tror jag definitivt han kommer att jobba upp dem om han får några veckor på sig. Det är ändå rätt betryggande att Davis var sämst i laget, och utan att långa stunder ens vara dålig.
Nu behöver vi bara mumsa i oss Sydney om några dagar, sedan väntar den tuffaste matchen i den här lilla vänskapsturneringen, mot AEK Atén, något jag ser fram emot.
Till sist ett par ord om turneringen. Det är någon slags uppvisningsturnering som staden Sydney arrangerar för att få upp det allmänna intresset för den inhemska ligan - i ett av rugbyns förlovade länder. Australien var med i VM och det var visst en rätt stor händelse där nere och nu tror man att man kan få upp intressen genom att plocka hit några lag att visa upp fotbollen från sin bästa sida, och de får möta den lokala klubben.
Jag måste säga att det är en rätt hyfsad satsning. Vädret var fint, publikuppslutningen var okej på matchen innan - AEK mot Sydney. Det bjöds också på en offensiv och "rolig" fotboll i den matchen, vilket kan ha att göra med reglerna - vinnaren får tre poäng, oavgjorda matcher ger en poäng, som vanligt, men dessutom får lagen ett poäng för varje gjort mål. Således blev resultatet 5-2 till AEK, troligen världens ända match som gett 8 poäng någonsin!
Inte lika mycket mål i Rangers - Blackburn, men Rangers har en något annorlunda situation och kunde dessutom gjort fler. Publiken däremot var avgjort större, och det till Rangers favör. Nog fanns det en och annan Rover-supporter i publiken. Men Rangers är stora i Australien också. Flaggor från supporterklubbar i allt från storstäder som Sydney och Melbourne till mindre städer och byar ute från landet, och supporterflaggor från både Nya Zeeland och Sydafrika syntes på arenan.
Alltid lika kul att se - även i Australien har Rangers enormt bortastöd.
Rangers: McGregor - Bougherra (Perry, 65), Webster, Weir, Broadfoot - McCulloch, Naismith, Davis, Edu (Wylde, 65), Lafferty - Miller (Fleck, 65).
Avbytare: Shinnie, Whittaker, Adam
Blackburn: Robinson, Salgado (Jacobsen, 67), Givet, N'Zonzi (Hanley 60), Chimbonda, Jones, Hollett, Dunn (Grella, 78), Roberts (Ritgers, 85), Diouf, Pedersen (Emerton, 60).
Avbytare: Nelsen, Brown, Morris, Linganzi, Bunn.
