Man U - Rangers 0-0 - Walter tar ännu en strategisk skalp
Rangers lyckades med sin matchplan och en hel del tur knipa en poäng på bortaplan mot världslaget Manchester United. Det måste räknas som en bra start i Champions League av ett Rangers som på senare år brukat vara relativt lyckade just i inledningen av gruppspelet.
Som United-redaktionen har påpekat var det hela upplagt för fest för Uniteds del. Men för att inte göra det allt för enkelt hade Alex Ferguson bestämt sig för att ge några spelare chansen, samtidigt som han vilade en del av storstjärnorna inför Liverpool i helgen (vilket av förklarliga skäl har högre prioritet än Match Day 1 i Champions Leagues gruppspel när man är storfavorit i gruppen). Detta lyckades Walter Smith utnyttja, och han grabbade med glädje tag i det finger som Ferguson sträckte ut åt honom.
Att Rangers ställde upp med 4-5-1 och sedan köttade på med ett erkänt defensivt lag, precis som man gjorde mot Barcelona 2008, med två släpande mittfältare för att stötta upp försvaret är inte så konstigt. Rangers, som ligger någonstans långt nere på den europeiska rankinglistan, ska spela borta mot ett av världens med all säkerhet tre bästa lag. Var och en i en ordinär United-startelva är förmodligen värd lika mycket i reda pengar som hela Rangers startelva. Att då försöka spela mot Manchester United på samma sätt som Manchester United är naturligtvis självmord, det fattar vem som helst. Då får man spela med de resurser man har, istället, och med facit i hand kan ingen komma och påstå att det inte lyckades. Sedan kan man tycka vad man vill om underhållningsvärdet. Men Rangers var inte på Old Trafford för att underhålla, utan för att försöka sno poäng.
Sedan måste också påpekas att de två släpande mittfältarna inte var där bara för att sega ner tempot. Rangers har problem med backlinjen, med en skadesituation på högerbacken, och en innerback i Weir som helt enkelt inte har en chans att hänga med i svängarna nu när han kommit upp i fyrtioårsåldern. Detta kompenserades genom att Walter stöttade upp försvaret med två släpande backar. På så sätt kunde ytterbackarna hjälpa till på kanterna, även framåt, vilket också skedde - även om det inte gick vidare bra eller snabbt för det mesta. Då kunde mittfältarna gå ner och vips hade man ett fyramannaförsvar som höll upp anfallet medan backarna rusade tillbaka hem. Detta skedde också de gånger Bougherra eller Whittaker försökte sticka. Att man sedan i praktiken hade sex reguljära backar och ett defensivt mittfält stora delen av matchen, och att dessa mittfältare också blev backar under slutet av matchen är en annan femma.
Sedan såg matchen ut som den skulle, i Rangers ögon. Manchester United tryckte på, men hade, med tanke på matchbilden, förbaskat svårt att komma till vettiga avslut. Det är knappast något man kan beskylla Rangers för. Där får Man U se till sig själva. Man skulle naturligtvis ha satsat mer på långskott istället för att försöka trixa sig igenom, eftersom Rangers under långa perioder lämnade skottsektorn strax utanför straffområdet så fritt att jag satt och oroade mig under stora delar av matchen. Jag kände mig dock lugnad när jag märkte att det egentligen bara var en spelare i Man United som uppfattade läget. Detta var naturligtvis GIbson, som med sina skott också mycket riktigt blev den farligaste spelaren på plan för Rangers del. Jag skulle ge Gibson priset som matchens lirare vilken dag som helst för den speluppfattningen, lyckligtvis för oss gick inget av hans skott in.
Rangers gjorde några uppstick emellanåt, och det fanns en straffsituation. Det var inte straff, det ska sägas på en gång. Men det fanns en viss kontakt och det är inte konstigt att man ställde frågan. Frågan vart besvarad med ett nej, ingen straff, och det var i efterskott helt rätt.
Någonstans runt 60:e minuten bestämde sig Rangers för att man för tillfället hade poängen och bestämde sig för att försvara den. Så, de sista trettio minuterna hade man som sagt var hela laget på försvar och bemödade sig inte direkt med att anfalla med någon större geist.
Sedan vill jag uttrycka sympati för stackars, stackars Valencia. Såg bilder av det efteråt, men man behövde inte strunta i att visa reprisen för att var och en ska inse att det hela var väldigt illa. Det räckte med att se Broadfoots reaktion. Överlag tycker jag att stämningen på plan var väldigt sportslig och gentlemannamässig för att vara något så oborstat och potentiellt tjurigt som en fotbollsmatch på toppnivå. Det är naturligtvis väldigt tråkigt när sådana här skador inträffar och jag önskar Valencia ett snabbt tillfrisknande och hoppas vi snart ser honom på plan igen.
Men, när allt är sagt och gjort, var inte Manchester United tillräckligt bra på att tillvarata den möjlighet de hade - även jag förväntade mig faktiskt en förlust även om jag hoppades att jag skulle ha fel - och kunde inte tränga igenom Rangers försvar. Detta ska attribueras till Fergusons och Smiths respektive coachningar, till Uniteds-spelarnas oförmåga att glida förbi en cementmur och envetna försök att fortsätta med en metod som inte fungerade sant Rangers-spelarnas disciplin. Courage under fire tror jag bestämt att det kallas inom militära kretsar.
Så. Då var det skrivet. Nu kan folk börja skriva in om sura rönnbär så mycket de orkar.
Manchester United:
Tomasz Kuszczak, Wes Brown, Rio Ferdinand, Chris Smalling, Fabio Da Silva (Jonathan Evans - 75'), Antonio Valencia (Ryan Giggs - 63'), Darren Fletcher, Darron Gibson, Ji-Sung Park (Michael Owen - 75'), Wayne Rooney, Javier Hernandez.
Avbytare: Edwin Van Der Saar, Oliveira Anderson, John O'Shea, Federico Macheda.
Rangers F.C.:
Allan McGregor, Kirk Broadfoot, David Weir, Madjid Bougherra, Sasa Papac, Steven Whittaker, Steven Davis, Lee McCulloch, Maurice Edu, Steven Naismith, Kenny Miller (Kyle Lafferty - 81').
Avbytare: Neil Alexander, Richard Foster, James Beattie, Vladimir Weiss, Kyle Hutton, Andrew Little.
