Aberdeen - Rangers 2-3 - Pittordie-spöket finns inte längre
Rangers visade återigen vilka som är mästare, genom att systematiskt vända ett tvåmålsunderläge till seger. Men en sådan prestation ska inte behövas i skotska ligan.
Första halvlek
Matchen började ganska piggt, och det var framförallt Rangers som stormade framåt, vilket var något jag hade hoppats på förhand. Döm dock om min fasa när det var hemmalaget som gjorde mål efter inte många minuters spel.
Det hela handlade om en taktisk miss av Madjid Bougherra, som försökte sig på en offside-fälla för att få slut på ett anfall när Chris Maguire fick tag på bollen på mittplan. Det visade sig dock vara en felberäkning, då Maguire uppfattade fällan, och slog passningen innan Bougherra hann upp. Magic var alltså på väg åt fel håll, och när passningen nådde Scott Vernon fick denne lätt att glida igenom och få ett friläge. Jag tycker det ser ut att vara offside i vilket fall som helst, och det tyckte uppenbarligen Bougherra också, som insåg att han inte skulle hinna ikapp och istället stannade till och försökte få linjedomaren på sin sida - vilket misslyckades. Oavsett om det var offside eller inte var det Bougherras miss tillsammans med Maguires goda speluppfattning som gav 1-0 till hemmalaget, något annat kan inte sägas. Jag måste erkänna att jag såg faran och skrek av fasa redan när Maguire fick tag på bollen och Bougherra började flytta sig uppåt. Målet hängde så att säga på näthinnan redan när anfallet startade.
Så, underläge direkt i matchen, och nog såg det ut som om Rangers Pittordie-spöke slagit till igen.
Därefter ångade Rangers-maskinen igång och man dominerade innehavet. Dons täppte till bra i försvaret och det var svårt att skapa chanser. Med Champions League-premiären i minnet kan man tänka sig att det var något sådant Manchester United-supportrarna kände under hela den matchen, med skillnaden att deras lag inte låg under. I 17:e minuten fick Kenny Miller till ett skott ur snäv vinkel som inte var allt för jobbigt för Dons-målvakten Langfield att ta hand om. Sedan sköt Weiss ett ofarligt skott när han istället skulle passat till medspelare i bättre positioner. I 29:e minuten väggspelade Jelavic och Naismith snyggt med varandra, men Naisys avslut gick strax utanför vänsterstolpen. Det var vad man mäktade med mot det kompakta Aberdeen-försvaret.
Och, som för att plåga de regerande mästarna ännu mer lyckades Aberdeen utnyttja Rangers press till att öka på ledningen. Detta mål var litet mer överraskande. Rätt långt ner på vänsterkanten fick Darren Mackie tag på bollen och såg inte ut att ha så många vettiga spelalternativ. På ren vinst eller förlust slog han in bollen i straffområdet, och det verkade överraska Rangers försvar, som flera gånger sett rätt taffliga ut hittills i matchen (Whittaker och McCulloch hade vid ett tillfälle rent av sprungit in i varandra utan att det fanns någon motståndare som löpte på en boll som rullade sakta mitt på egen planhalva). Det var bara Maguire som reagerade på passningen och därför kom först. 2-0 och chock.
Men som flera gånger tidigare i år satte chocken Rangers-maskinen på högvarv. Det är inte första gången Rangers tycks ha behövt ett underläge för att komma igång ordentligt. Det kommer sluta i tårar om det fortsätter på det sättet, tro mig. Men den här gången fungerade det med bravur.
I 32:a minuten fick maskinen utdelning. Weiss lyckades komma i avslutsläge, men fälldes tydligt av Jerel Ifil.
SItuationen blev inte bättre av att Dons'-spelaren Zander Diamond, en mittback som har litet ruffig stil och dessutom inte är någon större Rangers-vän, bestämde sig för att knuffa omkull Weiss när denne försökte ta sig upp. Kanske var det en reaktion på att han tyckte Weiss la sig, vilket han inte gjorde, eller för att han helt enkelt varit en tagg i sidan på Rangers-anfallet flera gånger hittills under matchen. Men nu fick det i alla Steven Naismith, som Diamond varit i närkontakt med några gånger under matchen, att tröttna, och det vart litet gruff. Det slutade med att domare Willie Collum - som hittills hackat sönder matchen genom att blåsa för minsta lilla kroppskontakt - varnade både Naisy och Diamond. Ett rejält övertramp av Diamond, och oproffsigt av Naismith att tappa humöret, båda förtjänade korten.
När situationen lugnat ner sig kunde i alla fall Kenny Miller stiga fram och slå in straffen, helt fräckt rakt i målet, sedan Langfield dykt åt vänster.
Ett par minuter senare fick Whittaker sin andra smäll i huvudet, och byttes ut mot Broadfoot. Denne hann vara på plan sex minuter innan målskytten Maguire rände rakt in i honom i onödan och fick sig en varning, han med. Lyckligtvis gjorde Broadfoot inte sig mer illa än i vilket närkamp som helst.
Precis innan halvtid var det nära att Rangers fick in en kvittering, då vänsterbacken Sasa Papac, av alla spelare, fick till en nick, som Langfield dock kunde plocka.
Andra halvlek
Redan från början stod det klart att Rangers skulle göra sitt yttersta för att utjämna - och det tog bara sex minuter innan så skedde.
Steven Naismith uppehöll boll och motståndare, och tillät Steven Davis att rycka ifrån på vänsterkanten. När Davis fick bollen tittade han upp och såg Kenny Miller på högre sidan om boxen, la dit passningen och Miller kunde, på klassiskt manér, skicka upp bollen i nättaket.
Därefter kändes det som om Rangers hade matchen i sin hand, och det syntes på spelarna att de kände samma sak, för man pressade på lika mycket som innan. Under långa stunder var det spel mot Aberdeens mål, medan hemmalaget tycktes nöjda med att hålla undan och sno hem en poäng. Återigen fick jag vibbar om hur det måste ha känts att vara Man United-supporter för någon vecka eller så sedan.
Rangers fortsatte som sagt var att anfalla, Jelavic hade till exempel ett stolpskott. Men bara nio minuter senare skulle han få bättre utdelning. Och det här målet var värt en analys bara genom fräckheten och överraskningsmomentet.
Aberdeens Langfield gjorde en snabb och kort utspark efter ett Rangers-anfall. Lee McCulloch fick fram foten och tjippade bollen över det förvånade försvaret. Ingen var beredd på att bollen skulle komma tillbaka så fort, så Aberdeen-spelarna var på väg uppåt i plan och Rangers-spelarna var i färd med att jogga hemåt. Med andra ord var så gott som samtliga spelare på väg åt rakt motsatte hållet mot vart bollen var på väg. Både Miller och Jelavic var dessutom klart offside.
En som inte var offside, däremot, var Naismith. Han insåg situationen blixtsnabbt - han såg att tjippen från McCulloch skulle komma, han såg att han själv inte var offside, att han inte ha någon bromssträcka, och båda backarna var omedvetna om situationen. Alltså vände han på en femöring och ångade förbi såväl Dons försvar som de två Rangers-anfallarna. Därmed upphävde han också deras offsider - de befann sig nu bakom honom. Ensam med Langfield la han bollen rakt åt vänster utom räckhåll för målvakten, och Jelavic hade öppet mål.
Nu hade Rangers vänt 0-2 till 3-2. Det var på intet sätt det snyggaste målet i fotbollens historia, men det var ett mål jag kommer minnas, inte bara för att det är ett praktexempel på god speluppfattning och devisen "den som vågar vinner", utan också för att det kändes så j***a skönt.
Det tycktes också krossa Aberdeens vilja, för hemmalaget skapade inte en enda målchans, knappt ens ett anfall efter detta. Slutresultatet bekräftades fyra minuter senare, då en besviken Maguire, som en timme tidigare varit match-hjälte, gick in sent och fult i en närkamp med Naismith och fick sitt andra gula kort.
Sammanfattning:
Rangers kom till matchen med ett på papperet starkt lag. Trots detta var man, som vanligt så här långt in i säsongen och det måste man ändra på, trögstartade och det straffades man för. Genom försvarsslarv släppte man in två mål och fick ingenting i utbyte.
Detta satte dock igång Rangers-maskinen, som blev för mycket för ytterligare en motståndare. Man lyckades systematiskt och skickligt att vända ett tvåmålsunderläge till seger, och man visar därmed varför Rangers är mästarlaget. Dessutom har man nu lyckats avhysa det envisa Pittordie-spöket genom att vinna borta mot Aberdeen för första gången under Walter Smiths nuvarande ledning.
Överlag var detta en dag som i den värsta episka Hollywood-film började i förväntan, övergick i fasa, och slutade i triumf.
Den enda smolken i glädjebägaren var att Steven Davis fick en smäll på låret och nu kanske inte kan spela mot Bursaspor i veckan.
Jag vill återigen höja ett varningens finger för det faktum att maskinen allt för ofta har behövt sparkas igång, och att den sparken vid flera tillfällen har varit ett underläge mot en klart svagare men mer motiverad motståndare. Det håller inte, man kan inte komma igen hur många gånger som helst. I ligan måste Rangers föra matcherna på en gång mot de mindre lagen.
Jag vill också flagga för att försvaret måste förbättras. Det är den lagdel som sett svagast ut i säsongsinledningen. Trots att man höll mot Manchester United, trots att man har ligans förmodligen bäste mittback i Bougherra och dess kanske mest rutinerade mittback i Weir. Försvaret har rutinen. Men man har inte farten och spänsten, och ibland har det straffat sig.
I ett Old Firm håller det inte att ha ett segt försvar och komma igång med spelet först när man ligger under. Ser det ut på det sättet då kommer man förlora matcher mot jämförbart motstånd. Det krävs förbättringar, och dessa förbättringar kan behöva genomföras nu, innan skadan sker.
Aberdeen: Jamie Langfield, Rory McArdle, Zander Diamond, Jerel Ifil, Nikola Vujadinovic (Mitchel Megginson; 89), Andrew Considine (Josh Magennis ; 75), Chris Maguire, Yoann Folly, Derek Young (Ryan Jack; 79), Darren Mackie, Scott Vernon.
Avbytare: Mark Howard, Joe Shaughnessy, Jordan Brown, Hallur Hansson.
Rangers: Allan McGregor, Steven Whittaker (Kirk Broadfoot; 35), David Weir, Madid Bougherra, Sasa Papac, Steven Naismith, Lee McCulloch, Steven Davis (Maurice Edu; 74), Vladimir Weiss (Kyle Lafferty; 81), Kenny Miller, Nikica Jelavic.
Avbytare: Neil Alexander, Andy Webster, Kyle Hutton, Andrew Little.
