Dundee United - Rangers: United krossade sig själva

Första halvlek

Rangers spelade med en betydligt större energi, skärpa och framåtvilja. Man hade en revansch att utkräva på de oranga efter den jobbiga förlusten på Ibrox tidigare. Man spelade offensivt och farten var hög från båda lagen. Det var dock Rangers som hade ett visst övertag.

 

Detta skedde inte minst genom den återvändande Steven Naismith, som var nästan övertänd. Efter en dryg kvart hade han dragit på sig ett gult kort för en oavsiktlig hands, men förutom detta så tycktes han liva upp hela laget.

 

Dundee var inte kassa de heller. Rangers var förstärkta i mittförsvaret genom Bougherras återkomst, och detta innebar att den klart försvagade vänsterkanten kunde stärkas upp med Whittaker. Trots detta utnyttjade Dundee kanterna fint. Man drog också nytta av de felpassningar som blivit pinsamt vanliga på senare tid. Idag var det rätt mycket Edu som stod för dessa. Hans position i laget gör att det tyvärr inte märkt så fruktansvärt mycket när han gör sitt jobb, men desto mer när han inte gör det. Det är en av anledningarna till att jag brukar poängtera vikten av hans insatser. Men detta var tyvärr inte en av hans bästa dagar, och det kunde ibland slå framåt genom stoppade uppspel, och bakåt genom kontringsmöjligheter för motståndarna. Lyckligtvis kunde försvaret stoppa upp farliga Dundee United-spelare som Goodwillie, som kämpade tappert utan att få särskilt mycket för det.

 

Sedan kom då straffsituationen. Det var Lafferty, som också han var bättre än på länge (dock ville det inte säga mycket), som sköt ett hårt skott som Dundee United-målvakten - kanske lagets bäste spelare - tvingades lämna retur. Naismith reagerade snabbast och skulle garanterat ha lagt in bollen i öppet mål från några enstaka metrar, men Kovacevic reagerade också snabbt. Han brakade in i Naismiths knäväck bakifrån med full kraft. Om man sänker någon medvetet bakifrån som har öppet mål på ett par meter kan det naturligtvis inte vara någon som helst diskussion om saken. Utvisning och straffspark är bortom diskussion. Steven Whittaker stegade fram efter att proteststormen bedarrat och lurade lugnt och kallt Pernis åt fel håll, och Rangers hade ledningen.

 

United fick snabbt omorganisera en smula efter detta, och mittfältaren David Robertson fick ge plats åt försvararen Barry Douglas, och även Sean Dillon flyttades tillbaka. Detta gav Rangers mer plats i mittfältet, men ett mer kompakt försvar att jobba mot. Detta försvar gjorde det krångligt att spela sig förbi. Men efter fem minuter lyckades man, och Naismith fick fram en passning som Jelavic bara skulle sätta. Jelavic hade dock, liksom Edu, inte heller han, någon av sina bästa dagar. Några minuter senare var Lafferty nära att finna Naismith med en målgivande passning, men en försvarare hann emellan. 

 

Med en man mer, ett mål upp och ett lyckat anfallsspel vädrade Rangers naturligtvis blod. I 34:e minuten passade man på att byta ut unge Kyle Hutton, som fått ett tidigt gult kort, till förmån för El-Hadji Diouf. Omorganisationen innbar Edu flyttades till mitten och Naismith ut på kanten. Det var här någonstans Edu blev osynlig, Naismith matchens lirare och Dundee tappade sugen. Rangers hade ett par bra chanser till innan paus.

 

Andra halvlek

Andra halvlek började med att Jelavic blåste att par riktigt bra chanser, vilket förtydligar att detta inte var hans dag. 
 

Men han skulle få chansen i 59:e minuten. Då tappade nämligen inhopparen Barry Douglas bollen till Whittaker, som spelade Jelavic ren. Sean Dillon låg steget efter och hade inte hunnit stoppa avslutet. Därför glidtackade han omkull Jelavic, återigen bakifrån, återigen utan att försöka få tag på bollen, och historien från första halvlek upprepar sig: solklar straff och lika solklar utvisning, och en lika iskall straff av Whittaker. 

 

Matchen var förstås så gott som avgjord här, redan efter 60 minuter. Två minuter senare byttes matchens lirare, Steven Naismith, ut för att spara krafterna inför årets viktigaste match den 24:e, och John Fleck fick komma in. Sedan föredrag sig spelet förstås mestadels runt Dundee Uniteds straffområde. 

 

För Dundee United handlade det förstås om "damage limitation", och målvakten Pernis gjorde en riktigt bra match under svåra förutsättningar, och lyckades med ett par riktigt bra räddningar.

 

72 minuter hade gått när Steven Davis fick några sekunder på sig att ladda ett hårt skott. Detta var Pernis tvungen att returnera, smart nog ut mot kortlinjen. Oturligt för honom hann Jelavic dit och kunde slå in returen ur en väldigt snäv vinkel. Detta bekräftar bara Jela's målfarlighet, och gav litet poetisk rättvisa åt spelaren som bränt flera lägen, men ingen skugga ska falla över Pernis, för något av målen, utom möjligen det fjärde. Mer om det senare.

 

Vad som är helt otroligt var att man dryga fem minuter senare fick se historien upprepa sig igen. Bougherra slog en passning mot Diouf, och Morgano Gomis knuffar klart och tydligt Diofs i ryggen när denne skulle nicka. För tredje gången tveklöst straff. Utvisningen ska vara där enligt regelboken, den också. Whittaker ställer upp, med chansen att bli hattrick-hjälte helt från straffområdet, men den här gången är han inte lika kall. Kanske vill han imponera, så han satsar på höger-krysset, men slår bollen över. 

 

I samband med detta får Jelavic lite välbehövlig vila, och David Healy lika välbehövlig speltid. Han hinner också sätta prägel på matchen. Med tre man mer på plan är det hela förstås en barnlek, och Rangers kan spela ett klapp-klapp-spel man är van vid från spansk fotboll, något som i sig känns väldigt ovant för en Rangers-supporter, minst sagt. De tillresta Rangers-supportrarna är minst lika förtjusta som undertecknad, och det hördes många "Olé!" vid passningarna, och ett och annat skadeglatt "We want more penalties!"  

 

Med åtta minuter kvar lägger Healy upp bollen för skott åt Lafferty som placerar bollen hårt och distinkt i högra hörnet. Nog skulle väl Pernis kunna hinna dit, men trots allt har han gjort en minst sagt fullgod insats under extrema förutsättningar och jag vill passa på att lyfta fram Dundee Uniteds målvakt, inte bara som en av Uniteds bästa spelare, utan som en av matchens bästa.

 

Men det är också väldigt skönt att Lafferty får göra ett mål. Han har haft en svår tid bakom sig, med fler missade jättechanser den här säsongen än de flesta spelare ens får under en karriär. Jag har varit hård mot Kyle den här säsongen, och jag gissar att jag får fortsätta vara det eftersom vi har den spelarkris vi har, men ändå är det skönt för honom att kunna göra ett mål, även om det är i en sedan länge avgjord match.

 

Mina kommentarer:

Tre straffar och tre utvisningar. Jag kan redan höra hur konpirationshjulen rullar på sina håll. Märkligt nog skriks det okvädningsord mot skotska fotbollsförbundet så fort Rangers får en straff med sig - för visst är SFA en skämtorganisation med en 70-årig historia av miss-skötsel och Kalle Anka-beslut. Men det är trots allt inte SFA som blåser i pipan när det hettar till i straffområdet, utan domaren. 

 

Och i den här matchen är det närmast pinsamt övertydligt att varenda straffsituation och utvisning lämnar domaren helt utan rimliga alternativ: i alla tre fallen handlar det om att man drar omkull motståndaren vid en klar målchans. I samtliga fall sker det bakifrån. I samtliga fall utan att man går på boll. Det är klara straffar och utvisningar alla tre gånger. Men det går förstås lätt att skrika om domarkonspirationer om man är så lagd när man bara tittar på siffror och inte ens ser situationerna med egna ögon.

 

Det om straffarna. I övrigt var det oerhört skönt att se Rangers spela överlag bättre än tidigare, och det mot tuffare motstånd. Man har haft en fart och en beslutsamhet som saknats ett tag. Det är ett styrkebesked inför det förmodligen helt avgörande Old Firm på söndag, en match jag ser med betydligt större ljus nu, än vid samma tid igår.

 

Det är derby på söndag. Det är troligt att det blir säsongsavgörande. Rangers tycks vara på en smärre uppåtgång. And all bets are off.