Every Other Saturday: Silly Season och förväntningar på säsongen.

Okej, så Every Other Saturday hade kanske inte premiär en lördag, men i alla fall på en lördagsnatt.

 

Silly Season är slut. Hur har det gått? Nå, sådär, ska man väl säga.

 

Vi har fått in Ortiz, Wallace, Goian, Bedoya, Bocanegra och McKay, och dessutom återlånat Bartley. Förra årets lån Weiss, Foster och Diouff har försvunnit, vi har sålt Bougherra och låtit Beatiie försvinna utan nytt kontrakt. 

 

Visserligen har vi fått in ett par intressanta spelare, men sanningen är att vi hade behövt stärka truppen. Bocanegra har rutin, men han är inte lika bra som Bougherra är under dennes bästa stunder. Rangers hade också behövt en till anfallare, det ser en smula tunnt ut där framme just nu. Så hur kommer det sig att vå trupp är svagare idag än i slutet av förra säsongen?

 

Många spelare har ryktats vara på väg in, men affärerna har, tycks det, gång på gång gått i stå.

 

Frågan är om det beror på att den nya ledningen varit oförskämt klantiga, eller om det är så situationen ser ut för skotska lag, just nu. Sanningen är den att även om de som styr klubben just nu är relativt färska i sin roll, så finns det gott om know-how i klubben dem förutan. Jag har svårt att tänka mig att man kört över folk med rutin för att komma med idiotbeslut gång på gång. Och faktum är också att Celtic, som också stuvat runt en del i sin trupp, inte har gjort några sådana där extraordinärt uppseendeväckande värvningar, de heller. De har snarare rensat ut en hel del.

 

Jag skulle nog snarare vilja säga att det här är den realitet Old Firm befinner sig i just nu. Båda Glasgow-klubbarna har tappat i attraktion som lag att komma till. Andra klubbar, främst i England, känner till detta och kan spela hard-ball, och göra bra affärer på vår bekostnad. De senaste årens Europa-fjaskon har i hög grad bidragit till detta. 

 

Frågan är hur långt SPL har fallit. Vi har tappat mark, det står helt klart. Men att, som vissa verkar göra gällande, Rangers eller Celtic skulle vara mittenlag i Allsvenskan baserat på två rätt atypiska möten mellan skotska och svenska klubbar under säsongsinledningen är naturligtvis skrattretande. Jag har fortfarande väldigt svårt att tro att ett enda svenskt lag i dagsläget skulle kunna utmana SPL-toppen över en hel säsong. Men att SPL är bättre än Allsvenskan är knappast något toppbetyg, ingenting att skryta över.

 

Nå, hursomhelst. Så hur går det i SPL i år då?

 

Jag måste, med litet tvekan i fingrarna - mest av traditionella skäl - skriva att Celtic nog är att se som favoriter. De har inte envisats med att sälja av sina toppsmålskyttar, de har väl kvar sin bästa mittback (vem det nu är), och sålt av en del överskott. De är över lag ungefär lika bra som de var förra året. Rangers har däremot bytt både ägare och manager, har vissa problem i försvaret och ser tunna ut framåt. 

 

Därför blir jag tvungen att säga att Rangers-fans nog inte ska förvänta sig någon större framgång den här säsongen. Det här är början på nästa generations lagbygge, och det är antagligen nu man ska låta en del glida mellan fingrarna. Det har varit på gång ett tag nu.

 

Vi ska ändå ha klart för oss att vi förra året stod och stirrade djävulen - i form av Hennes Majestäts Skattetjänst, diverse utmätningsfirmor och en girig storbank - rakt i ansiktet. Vi lär ha räddats ur en total katastrof, och hur stor den hade blivit kan vi omöjligt veta. Så vi ska nog hålla oss för goda för att kräva en inhemsk trippel i år, även om det är avgjort svårt för Rangers-supportrar att inte förutsätta framgång.

 

Vad jag förväntar mig av den här säsongen är alltså inte nödvändigtvis titlar. Jag förväntar mig däremot att vi är med och kämpar. Jag förväntar mig att Ally McCoist inte fortsätter se ut som en lam anka i förlustens stund, utan kalvar upp armarna och gör sitt jobb. Att han ingjuter litet jävlar anamma i sina mannar, och påminner spelarna om att det är Rangers tröja de bär. De behöver inte vinna alla matcher, men de bör försöka vinna alla matcher. De behöver inte ta hem alla titlar, men de ska banne tävla om dem. På så sätt kan klubbkänsla och vinnarkultur bibehållas i ett Rangers som är en av världens mest anrika och framförallt framgångsrika klubbar. 

 

Gör man detta är jag inte nöjd, men någorlunda till freds.