Inför St Johnstone - Rangers

På lördag tar Super-Ally med sig grabbarna till McDiamid Park för säsongens första bortamatch. Det kan naturligtvis bara gå på ett sätt, vår första seger.

 

Det är den attityden som gör att vi fortfarande väntar på vår första seger. Första halvleken mot Hearts och första halvleken mot Malmö visar med all önskvärd tydlighet betydelsen av attityd, hunger - och inte bara viljan att vinna, utan viljan att göra det som behövs för att vinna. Finns den vinner vi. Finns den inte kan vi tappa poäng.

 

Ingen förväntade sig en säsongsstart som den här. Jag hade nog sagt att vi är ett svagare lag än förra året, men den här säsongsinledningen beror inte på att Bartley och Weiss fått åka hem, eller på att Lafferty är skadad. Att ligga under i halvtid först mot Hearts och sedan mot Malmö är ett tydligt tecken på att något måste förändras. Den förändringen behöver komma idag. Denna förändring måste komma när matchen börjar - och den måste innebära att laget spelar för att vinna. 

 

Förra säsongen spelade vi mot St Johnstone tre gånger. Maratonresultatet över säsongen blev 8-1. Men vi behöver inte gå längre tillbaka i tiden än till april förra året för att hitta ett exempel när till och med St Johnstone kunde vinna, och detta betydligt mer komfortabelt än ett överpresterande Skåne-lag. Då blev det 4-1 till St Johnstone. Det innebär att vi inte har råd att underskatta en motståndare till.

 

Vad gäller laget så saknas Beattie, Little, Weir och Lafferty. Å andra sidan kan Goian göra sin lagdebut om vi har tur och passmyndigheterna ler åt oss. St Johnstone å sin sida har gjort åtta nyförvärv och har inga skadeproblem. Å andra sidan fick de mållöst mot ett Aberdeen med en man mindre på plan. 

 

Den här matchen handlar om attityd. Om spelarna kämpar för att vinna, så vinner Rangers. Annars förlorar Rangers poäng. It's as simple as that.

 

Laget? Jag drar till med: 

McGregor - Whittaker, Bougherra, Goian, Wallace - Davis, McCulloch, Edu, Ortiz - Jelavic och Naismith.

 

Jag hoppas Naismith får till bollarna litet, att någon kan få fram en boll eller två till Jela och att Edu och McCulloch inte ser ut som två enbenta 90-åringar med depression. Det skulle räcka rätt gött åt mig med 1-0, men det får gärna bli mer.