Rangers kryssade i premiären

Förra året var Hearts ett långt ta utmanare i kampen om de högsta platserna i skotska ligan. Även i år måste man säga att man började bra.

 

Rangers, å andra sidan, visade på stela ben och fantasilöst spel i början av matchen. Detta gav Hearts självförtroende att pressa på. Speciellt på vänsterkanten hade man näst intill fri access, med en snabb och pigg David Templeton som sprang fram och tillbaka. Steven Whittaker var satt att bevaka honom, och det misslyckades han totalt med.

 

Whittaker var tvärtom planens taffligaste spelare. Han staplade omkring som en nyfödd giraffunge med trippla benbrott och spenderade stora delar av matchen med att misslyckas med det ena efter det andra. Han blev fullständigt lurad av Templeton gång på gång. Han felpassade. Han missade mottagningar. Han hamnade på efterkälken. Han bjöd på chanser.

 

Till Whits försvar måste sägas att han hade en otacksam position. Han fick dåligt med hjälp och verkade stundvis förväntas spela både vänsterback och vänsterytter. När han inte klarade av ens den första av de två rollerna blev situationen naturligtvis ohållbar. 

 

Inte heller kan man skylla ledningsmålet på Whittaker. Hela Rangers-försvaret hade klara problem med fasta situationer igår, och när Obua fick huvudet på en hörna i 17:e minuten var det 1-0. Till gästerna.

 

Men det slutade inte där. Rangers försökte skjuta spelet framåt och högre i banan. Det fungerade, för matchbilden blev bättre efter ett tag. Med en halvtimme spelad var det ge och ta, och båda sidor fick målchanser (Hearts som resultat av bra spel och att Rangers var tvungna att lämna ytor). Dessvärre var det Hearts chanser som var vassast, och det skulle förmodligen stå 3-1 till Hearts, sett till chanserna, om det inte varit för Rangers klarast lysande stjärna i matchen, målvakten McGregor, som återigen gjorde en kanonmatch.

 

I pausen frågade man sig om Ally hade humör och om det skulle visa sig i pausen. Det var förmodligen tid för ett allvarligt snack än för flygande hårtorkar á la Alex Ferguson, men någonting sa Ally i alla fall till spelarna. Laget som kom ut i andra halvlek var bra mycket bättre.

 

Visserligen fortsatte Whittaker göra bort sig. När Templeton i början av andra halvlek tvingats bryta efter att en otäck luftkollision börjat resultera i intressanta visuella effekter, och Whittaker ändå hade problem med hans (betydligt mindre vassa) ersättare Stephen Elliot borde han bytts ut.

 

Visserligen var Rangers också skrämmande ineffektivare.

 

Men det var ändå Rangers som angav tonen. I 59:e minuten kunde Naismith nicka in kvitteringen. I det läget hade Rangers tagit över matchen. Detta berodde inte på att Hearts spelade sämre, utan att Rangers spelade bättre, och var så pass dominerande som man skulle förväntat sig att de borde varit från början.

 

Att Rangers inte lyckades ta ett ledningsmål och vinna matchen med sitt spel visar ändå något på att Hearts höll hög klass. Man var dessutom tämligen nöjda med att få med sig en poäng från Ibrox, vilket inte minst visar sig att man började döda tid med en halvtimme kvar. Speciellt Ian Black, dagen till ära utbuad varje gång han fick bollen efter förra årets överfall på Jelavic, borde ha dragit på sig minst en varning efter att ha kastat iväg bollen vid flera fasta situationer. Men domare Calum Murray höll sig konsekvent i det att han överlät en hel del övertramp från båda håll - ändå tills Marius Zaliukas drog på sig en varning för att ha protesterat mot ett domslut i närmare en minut.

 

Kontenan är i alla fall: att Hearts fick med sig en poäng, helt rättvist, efter att ha spelat riktigt bra. Att Rangers missade att få med sig två av tre poäng därför att man var sämre än man borde varit. Att Ibrox-laget har litet att fundera på inför Champions League-kvalet på tisdag.