Rangers vidare i Kalle Anka-cupen

Det är skönt att kunna skriv om Rangers i termer av taktik, formationer, laguppställningar och prestationer på plan. Det har varit väldigt mycket newco, oldco och administration. Men igår fick vi i alla fall se Rangers spela fotboll.

 

Och detta är väl första gången på länge ett lag varit storfavoriter i en match mot en moståndare som ligger en division över dem? ;)

 

Detta skedde på Glebe Park mot Brechin City.

 

Ally McCoist har en minst sagt intressant uppgift. Vi har helt klart blivit av med en massa namn som vi knorrade över i SPL förra året, men ändå kanske kommer sakna flera gånger den här säsongen. Vissa är nästan skönt att ha blivit av med med tanke på hur de försvann. Andra kan vi bara önska lycka till. Men det betyder inte att Ally kunde ställa upp med ett lag som kombinerar erfarenhet och ungdomlighet. 

 

Vi känner namn som Kirk Broadfoot, Dorin Goian, Carlos Bocanegra och Lee Wallace. Det är ett försvar som hade kunnat spela i SPL förra året. I motorrummet startade de unga Kyle Hutton och Lewis MacLeod tillsammans med nyförvärvet Ian Black. Längst fram stod Andy Little, Lee McCulloch och Barrie McKay. Förra året hade man gråtit blod över att ha Lee på topp, men intressant med en så pass offensiv laguppställning. Det är vad det senaste årets helvete har lämnat oss med, men vi hade inte en så offensiv uppställning med betydligt bättre anfallare, så utvecklingen är åtmistone intressant.

 

Första halvlek

Det kunde inte ha börjat bättre, innan tre minuter hade gått av matchen öppnade en passning från McCulloch till Little upp hela motståndarförsvaret, och återkontrakterade Little kunde tacka för förtroendet genom att slå bollen förbi utrusande Brechin-målvakten Michael Andrews, och Rangers hade ledningen.

 

Rangers fortsatte sedan att hålla i bollen och kontrollerade första halvlek, utan att för den sakens skull göra så mycket med innehavet. Man spelade allt för krångligt och hade svårt att starta vettiga anfall. Barrie McKay och Andy Little fick ett par bra chanser - den förstnämnde hade till och med en ribbträff. Men överlag skulle Rangers haft betydligt fler anfall att visa upp efter bollinnehavet och med tanke på det favoritskap man fortfarande måste anses ha.

 

Brechin försökte så gott de kunde och när Rangers inte var farligare än de var kom hemmalaget in mer och mer i matchen. Man hade ingen ribbträff, men Craig Molloy fick ändå till ett hyfsat avslut mot Neil Alexander.

 

I slutet av halvleken dök det upp en straffsituation, då det såg ut som om Brechins Johnny Brown tacklade omkull Andy Little i straffområdet, men domaren valde att fria. Det var en rätt otydlig situation, och jag antar att det är en sådan situation som kan gå åt endera hållet, så det är inte mycket mer att säga om saken.

 

Däremot var chocken desto större precis innan halvtid, då Mortons förre anfallare Andy Jackson utnyttjade en försvarsmiss av Dorin Goian och slog in bollen under Neil Alexander och in i mål. Strax efter blåste domaren för halvtid och lagen gick till halvtidsvila med ställningen 1-1.

 

Andra halvlek och vidare

Hällregn och frustration gjorde andra halvlek till en rätt trist historia. Rangers spelade och spelade men hade väldigt svårt att komma någonstans. Det tycktes som om frustrationen satte in och det var svårt att se varifrån ett mål skulle kunna tänkas komma. Domare Salmond förnekade Rangers ytterligare en straff på hands från Paul McLean. Återigen ett beslut domaren måste ta - avsiktligt eller omöjligt att undkomma? - och domaren valde att fria. 

 

Brechin höll sitt lag tätt och spelade under långa perioder, kändes det, för en snabb omställning och kanske för att avsluta full tid oavgjort. Det här är en strategi Rangers använt med framgång i Europa, så det finns ingen anledning att klaga över det. Brechin lyckades väl och Rangers kom egentligen inte någonstans. Brechin lyckades med andra ord i sitt uppsåt och fick till tilläggshalvlekar.

 

Där tickade tiden på och det började närma sig straffläggning. Detta skulle kanske leda till ett nervsammanbrott för oss Rangers-fans. Efter allt vi gått igenom, skulle vi åka ut ur en cup i vår första match på straffar efter en straffförlust?

 

Men nej, vår lojala gamla arbetshäst, Lee McCulloch, så ofta utskälld av fans genom åren (jag kan inte påstå att jag alltid varit särskilt snäll mot honom jag heller), men som alltid funnits där som ett stabilt stöd när det blåst kallt, kunde till slut sätta upp ett huvud på en hörna av Lewis MacLeod och nicka Rangers till nästa omgång.

 

Eftersnack

Rangers kom in i matchen som favorit. Man kan argumentera för att vi haft en ohyggligt jobbig period bakom oss (som ännu inte är helt slut), och ett klart decimerat lag. Men det är inget snack om att vi hade favoritskapet. Även om man vet att man inte kan vinna jämt så finns inget alternativ till vinst i varje enskild match när ligan sedan sätter igång. Det finns inget lag i division 3 som borde kunna skaka om Rangers med nuvarande spelarmaterial och varje poängtapp kommer oundvikligen att vara ett misslyckande.

 

Så visst, vi vann den här matchen, och det mot ett lag som måste anses bättre än de som kommer bli våra motståndare i ligan. Men laget behöver spela ihop sig och bli mer kreativa när säsongen rullar igång på allvar. Det var alldeles för enkelt för Brechin att stänga till och stoppa Rangers från att komma någonstans. Det kanske är en fråga om att spela ihop sig tightare, eller att bekämpa ett mått av självbelåtenhet och säkerhet från de mer rutinerade. Men det behöver göras.

 

Jag tror förstås att det kommer lyckas.

 

Skönt i alla fall att fotbollen börjat igen, så vi kan koncentrera oss på något annat än att avsky SFA ett tag.