Rangers - Celtic 0-2

Efter en fin tyst minut för offren för Ibrox-katastrofen 1971 kunde matchen sättas igång.

 

Rangers kom till spel med en något otippad laguppställning: Richard Foster var ett av de alternativ som fanns tillgängliga med Broadfoot borta, men med tanke på att jag inte sett honom göra ens en godkänd insats i vår tröja sedan han kom till Ibrox så såg jag det som en smula modigt att satsa på det kortet i en potentiellt säsongsavgörande match. Än mer överraskande var kanske att se Jamie Ness i startelvan.

 

Jag brukar vanligt vis tala mig varmt för att ge ospelade kort chansen, men med tanke på läget hade jag själv hellre satsat på rutin framför dynamik. Däremot skulle det visa sig att just bristen på dynamik skulle komma att bli en del av dagens fall.

 

För efter en lovande inledning, med bland annat ett skott som gick via grönvit försvarare i stolpen och ett massivt tryck mot Celtics mål, så släpptes bortalaget mer och mer in i matchen. Efter en mållös första halvlek hade Celtic kommit in på ett sätt som kanske skulle ses som en smula oroande, men det var något jag inte såg än. Det som borde oroat var att Rangers successivt tappade fart, samtidigt som motståndarna vädrade morgonluft.

 

Andra halvlek var ett tag ganska odramatiskt, och ett långt tag kändes det som om vem som helst skulle kunna vinna, och att detta förmodligen skulle kunna komma att ske på en ren tillfällighet.

 

Sedan glänste Samaras till några sekunder. Detta var egentligen det som behövdes - i kombination med att Alan McGregor råkade ut för en tvättäkta hjärn-fjärt, och gav sig ut på picknick utanför straffområdet. Visserligen hade Samaras ett friläge, men han hade också Bougherra tätt efter sig, och den algeriska VM-stjärnan har definitivt både sinnesnärvaro och skicklighet nog att kunna störa Samaras och en god chans att få honom ur vinkel. Det hade kunnat lösa sig.

 

Men ett öppet mål missar inte den grekiske anfallaren, och när McGregor gick ut som han gjorde, så kunde Samaras ordna det. Man ska ha klart för sig att det ingalunda handlade om enbart en målvaktstabbe - Samaras petning förbi McGregor var precis och proffsig, och förtjänar beröm.

 

Det som däremot hände efteråt var deprimerande. Från att ha gått från stark press till att släppa in Celtic i matchen, tappade Rangers till synes orken efter att ha hamnat efter. Rangers såg uppgivna ut och egentligen var straffen åtta minuter senare bara en spik i kistan som redan satt på plats, redo att slås in. Det fanns heller ingen diskussion om att straffen var korrekt dömd.

 

Kort uttryckt känns det som om Rangers förlorade för att de var dåliga. Celtic var helt okej, men det var framförallt Samaras som lös starkt denna eftermiddag. Lös gjorde däremot inte Richard Foster - som fick utgå mellan de två målen fortfarande utan att motivera vad vi överhuvudtaget ska med honom till - och Kenny Miller som knappt petade på bollen under matchen. Den enda egentliga ljuspunkten var att Kyle Lafferty kom in och visade vilja. Men att vara i stort sett ensam om detta i ett lag som möter en jämnstark motståndaren med segervittring är det förstås inte så mycket med, så Kyle's energi var en smula bortkastad.

 

En annan sak som kan vara värt att börja diskutera redan nu är David Weir. Han är 41 år gammal, och förra året spelade han varenda minut i ligan, ofta med bravur. Han har en stor rutin, och hans moral och erfarenhet betyder väldigt mycket för laget. Han var en viktig samlande kraft efter att Ferguson försvann efter Boozegate. Men sanningen är att farbror Weir inte längre hänger med i svängarna när det gäller att haka på snabba och tekniska anfallare, och han utgör emellanåt en direkt fara i försvaret. Detta börjar bli mer och mer tydligt.

 

Jag stödjer fortfarande Weir som kapten, för vem han är, för vad han fortfarande tillför och för vad han gjort tidigare. Det vore inte på något sätt produktivt att fasa ut honom ur laget just nu, tvärtom skulle det lätt kunna bli en faktor som kostar oss titeln - som det ser ut nu har vi den fortfarande i vår hand även om den här matchen jämnat ut saker en smula. Däremot kan det börja vara läge att fundera på vem som ska ersätta vår kapten, både vad gäller armbindel och startposition, samtidigt som vi använder hans rutin, säkerhet och position i truppen för att han ska få en bra avslutning.

 

Men sammanfattningsvis, Rangers förlorade den här matchen för att man saknade geist. Efter att ha haft ett guldläge att i stort sett helt avgöra ligan nu, bjöd man inte bara in Celtic i matchen, utan även i ligastriden, och det är väldigt deprimerande att se. Samtidigt ska man inte ta ifrån Samaras hans ögonblick av triumf (även om folk må tycka att det inte är min sak att skriva detta). I ett av de tristaste Old Firm-mötena på år och da'r, var det någon minuts briljans från Samaras som avgjorde till Celtics fördel.