Så var det dags för Rangers att spela mot Hamilton, samma Hamilton som för inte så många dagar sedan lyckades kryssa Celtic.

 

Eftersom rivalerna hade säkrat sina tre poäng tidigare, var det bara för Rangers att gå ut och vinna matchen, för att bibehålla pressen. Det är sådana här matcher som är make or break när det gäller att vinna ligan.

 

Rangers satte också, precis som senast mot Killie full fart redan från början, till min stora glädje. Äntligen har Rangers kommit igång och visat hjärta redan från början, istället för att vara tvungna att skärpa till sig, såsom det var i början av säsongen. Det blev genast ett starkt tryck, men Hamilton försvarade sig tappert, och det var tydligt att det behövdes litet magi för att spräcka nollan.

 

Enter Vladimir Weiss. Från utanför straffområdet slog han ett hårt, lågt och välplacerat skott som gick in, och Rangers hade tagit ledningen.

 

Med ett mål i baken var nu Hamilton tvungna att ta sig framåt, och det innebar att deras försvarsorganisation bröt ihop, mer eller mindre. Rangers fick genast en god möjlighet att öka på. Det skulle visa sig att det var Kyle Lafferty som ordnade detta. Han är förvånande snabb för att vara en så lång och gänglig kille, och hans fart och teknik gjorde att Accies försvar mest koncentrerade sig på att sparka loss små bitar av honom. Till slut ledde det till en ganska självklar straff. Det var vår nya straff-specialist, Whittaker, som klev fram och dubblade Rangers ledning.

 

Weiss, som helt klart var planens gigant, fortsatte att briljera och snurra upp Hamilton-försvarare på läktaren. De fick nöja sig med att behandla honom på samma sätt som man försökt hantera Lafferty, och med samma tarvliga resultat: fasta situationer. Den här gången var det en frispark.

 

Det var Weiss själv som stegade fram och slog den. Det blev en låg skruv mot bortre stolpen. Egentligen skulle Kenny Miller peta in bollen, men han missade bollen med några centimeter. Jag undrar om han inte helt enkelt kan ha släppt bollen förbi mig, men alla andra verkar övertygade om att han missade, så jag får väl anta att jag har fel i detta. Hursomhelst innebar detta att Accies-målvakten Cerny inte vågade slänga sig efter bollen (hade Miller träffat hade han ändrat bollens riktning). Istället tittade Cerny bara på när Weiss' frispark istället gick rakt i mål.

 

3-0 och ett betydande övertag för Rangers i paus.

 

Jämfört med den fantastiskt fina första halvlek vi fått se blev den andra något av en besvikelse. Rangers fortsatte att trycka på, om än med mindre ambition än tidigare, kanske man var nöjd med att bara låta tiden gå. Accies hade vid det här laget mer eller mindre gett upp. Resultatet blev ett betydligt fattigare tempo och färre chanser.

 

Walter Smith kunde också utnyttja övertaget till att göra litet förändringar med framtiden i åtanke. Weiss och Davis fick sedemera gå av, med all säkerhet för att de skulle sparas inför det hektiska spelschema som är på väg - slutspel i Europa League, ett extra Old Firm i nästa cupomgång, och flera matcher som ska tas igen kommer att slita rätt hårt på truppen, och det är viktigt att spara krafter när man kan - som när man till exempel har segern som i en liten ask. Papac knallade också av plan, till synes utan någon vettig orsak, och det oroar mig litet.

 

Omsorteringarna gjorde att Edu och unge Wylde fick litet speltid. Det var just Edu som kom att tacka för förtroendet. 

 

Det hela handlade om en kombination av försvarsslarv från gästena, och litet snabbt tänkande av Whittaker. Vid ett offensivt inkast såg han att Edu dels var helt omarkerad, och dels stod väldigt bra till strax utanför straffområdet. När Edu fick bollen hade han ett par sekunder på sig att dra en försvarare och ställa sig i ett bättre läge. Därefter var det bara att skjuta, och bollen gick ganska enkelt förbi Accies-målvakten. 4-0 blev slutresultatet.

 

Den här match gladde mig. Den var ett styrkebesked. Den visade att Rangers klarar sig bra även om skyttekungen har en dålig dag (han kunde lika gärna befunnit sig i Florens för allt han gjorde idag), eller försvinner helt - vilket inte är helt säkert att han gör ännu. Det var glädjande att Weiss börjar blomma ut och kan dominera matchen så som han gjorde. Det var skönt att se både Bougherra och Papac storma fram på varsin kant och ta för sig, så som man vet att de kan göra. Överlag undrar jag om jag inte håller Bougherra för SPL:s just nu bäste spelare.

 

Däremot var jag klart besviken på Miller, som inte tycktes ha tankarna på matchen. Han kunde lika gärna varit vilken utfyllnadsspelare som helst. Om han stannar kvar hoppas jag att han kommer ur den här svackan. Kanske är det hans framtid som väger tungt på hans sinne? Weir orkade, och behövde, egentligen inte följa med idag. Som sagt beror detta förmodligen på hans ålder, men det börjar bli dags att hitta en ersättare. Jag har sagt det förr. Men eftersom det inte hände någonting alls under hela matchen runt Rangers mål, kunde Weir ändå fylla en uppgift - att hålla McGregor sällskap. Annars hade vår målis fått stå ensam i 90 minuter.

 

Överlag var detta en lysande insats av lagmaskinen Rangers, och jag tror på ligaguld, med eller utan Kenny Miller.