Rangers - Dundee United 2-0

Rangers satsade återigen på det lag som varit så framgångsrikt på sistone. Walter Smith är känd för att låta sina favoriter spela in absurdum, och ändå motstod han frestelsen att sätta in McCulloch i laget, trots att denne var spelklar. Frågan är väl också vart McCulloch skulle fått plats just nu.

 

Allt handlar om attityd, sådant har jag skrivit kanske tio gånger angående säsongsavslutningen. Det handlar om viljan att anfalla och pressa motståndaren. Och det var ganska exakt vad Rangers gjorde. Man satte igång ett högt tempo och ett starkt tryck från match sekund ett, och tog omedelbart kontroll över matchen. 

 

Dundee United, som lät hattrick-målskytten senast Jon Daly stå över till förmån för David Robertson, i en mer defensiv uppställning, försökte hänga med. Man hade faktiskt matchens första halvchans, med ett långskott från Watson, men sedan fick man backa tillbaka.

 

Det var Rangers som pressade på och radade upp chanser och halvchanser. Naismith skulle till exempel avsluta efter en väggpass, men till min stora fasa var Kyle Lafferty så övertaggad att han mer eller mindre snodde avslutet, vilket han för övrigt gjort rätt taskigt. Jag hade väl blivit mer upprörd, egentligen, om det inte var ett tecken på att fler spelare var målsugna. Strax senare hittade Edu Jerlavic med en hög passning, men nicken gick precis över. Inte långt därefter skruvade Lafferty bollen i insidan av stolpen.

 

Dundee United fick utstå våg efter våg av Rangers-anfall, och det kändes som en tidsfråga innan en boll måste ramla in. Strax efter fick Jelavic nicka strax över mål igen. Men nästa gång han försökte gick den in. Åtta mål på elva matcher. Hade Jelavic inte varit skadad hade väl ligan varit avgjord redan, kan man känna.

 

Det tog inte mer än tre minuter, så Naismith bryta igenom och lägga upp bollen åt Lafferty, som inte missade. Killen har tillbringat stora delar av säsongen med att missa klara målchanser, men nu är formen tillbaka. Nu har han gjort mål i tre matcher i rad, vilket är mer passande för en anfallare, och åtminstone tillfälligt tystat kritiken.

 

Efter detta jobbade sig Dundee United in i matchen igen, och satte upp ett visst tryck. Man hade också ett par bra chanser, en stolpe i slutet av matchen, men det kändes ändå inte som om hemmalaget kunde hota i en välspelad och sjysst match - utan ett enda utdelat kort - som Rangers ändå kontrollerade från första sekund till sista.

 

Rangers är i en oförskämt bra form nu. Det är nästan så att man önskar att det vore en månad kvar, som det ser ut nu, fotbollsmässigt. Celtic har gått som på räls (förutom i den matchen som kan ha avgjort allt för inte så länge sedan) och så även Rangers. Naismith har träffat en formtopp, Lafferty är tillbaka, Jelavic är bättre än någonsin, försvaret fungerar oförskämt förträffligt. Rangers har vunnit sina åtta senaste ligamatcher. De senaste resultaten var 4-0, 5-0, 4-0, och så nu 2-0, i matcher man kontrollerat fullständigt, i en period när man egentligen skiter i hur det ser ut, bara det blir tre poäng.

 

Min gissning är att Motherwell vinner mot Kilmanock ikväll. De senare kommer alldeles oavsett inte ha någonting att spela för i sista omgången, de kan hinna ikapp Dundee Uniteds tio-poängsförsprång på de två kvarvarande omgångarna. Rangers bör därför också vinna detta. Celtic kommer troligtvis att besegra Hearts. Sedan ska man också ta Motherwell på söndag, men eftersom Rangers troligen besegrar Killie kommer den matchen inte spela så stor roll.

 

Det här är vad jag tror, inte vad jag vet. SPL har haft dramatiska avgörande förr. 

 

Notera också att om Hearts mirakulöst nog skulle vinna mot Celtic ikväll så är Rangers redan klara mästare. Jag tror inte det kommer hända, men möjligheten finns. Skulle det bli oavgjort så ändras en liten detalj inför söndag, Celtic måste vinna sin match för att ta hem ligan, men Rangers behöver bara ta en poäng. Det spelar ingen roll! Rangers ska vinna på söndag, så enkelt är det. Men lita på att jag kommer kolla in matchen ikväll.

 

Men jag vill ändå avsluta med några ord om Walter Smith, för det var honom slutet av den här kvällen tillhörde. Han gjorde nu sin sista match på Ibrox, och tackades av på ett fantastiskt sätt. Efter slutsignalen tog han med sina barn in på gräsmattan och gick ett ärovärv, flankerade av hela laget med matchfunktionärer och allt. Runt stadion viftades plakat och bilder med hans ansikte. Flaggor med texter som "Walter Smith, legend" syntes överallt under matchen, men kom nu fram på allt fler ställen. Ett speciellt hyllningsprogram hade tagit fram, matchen till ära. Efter att ha gått halva vägen där publiken följt honom med sina lojalitetsintygelser i form av orden "Vi är Walter Smiths vita och blå armé" inleddes allmän allsång i form av "Simply the best". 

 

Walter Smith, som är känd för självkontroll och integritet, fick kämpa för att hålla tårarna tillbaka under fem känslosamma minuter, när han gick och tackade publiken, innan det var dags att gå in i spelargången på det Ibrox som varit hans hem under ett par perioder, de kanske viktigaste i hans yrkesliv. På månad är han pensionär, och kanske den störste i Rangers historia. Men nu har han fortfarande söndag att förbereda laget inför. Och lita på att han kommer att göra just detta.