Ledsen att detta blir mer av en krönika än en rapport.

Det finns egentligen inte så mycket att säga om matchen ur Rangers perspektiv. Under första kvarten hade Rangers, helt enligt all logik, bollinnehavet. Men det var Malmö som hade chanserna. Detta kom också att betala av sig i den 18:e minuten. Steven Whittaker gav bort bollen (för vilken gång i ordningen de senaste två matcherna?) till Jimmy Durmaz, som lämnade över till Wilton. Wilton klackade bollen till Daniel Larsson som hade perfekt avslutsläge och inte gjorde några misstag. Det var ett riktigt snyggt mål, men chansen skulle inte ha dykt upp.

 

Ett chockat Rangers hade svårt att samla sig efter detta. Det var en chock som möjligen höll i sig resten av matchen och som förstärktes inte av dålig matchcoachning, utan den totala frånvaron av matchcoachning.

 

Rangers pressade på under perioder, men det kändes faktiskt inte riktigt farligt förrän under matchens sista halvtimme. Då hade Rangers ett antal chanser, men sumpade dem på ett nästan parodiskt sätt, framförallt då Steven Naismith. Skönt att se ändå att hur många gånger han än gjorde bort sig, så slutade han inte att försöka.

 

Malmö, däremot, höll undan på ett kompetent vis. När matchen var slut var det bara att konstatera att matchen slutade 0-1 till skåningarna, därför att skåningarna spelade riktigt, riktigt bra, och Rangers spelade riktigt, riktigt dåligt.

 

Och där kommer elefanten i rummet fram: lyssnar man på Malmö-supportrar sent igår kväll eller tidigt idag, så får man bilden av att hela laget överpresterat och gjort sin bästa match i år. Varenda MFF-spelare på plan gjorde årets match. Där får jag lita på MFF:arna, de kan sitt lag och deras kapacitet bättre än jag kan. 

 

Men det bör också vara så att ett överpresterande Malmö ska inte vinna så pass som man gjorde mot Rangers, om Rangers spelar på sin normala nivå. Det är uppenbart att så inte var fallet.

 

Faktum är att det fanns en enda Rangers-representant igår som gjorde sitt jobb tillfredsställande, och det var Alan McGregor i målet, precis som mot Hearts. Hade det inte varit för honom hade man fått stryk i ligapremiären, och Europa-spelet hade varit helt utom räckhåll. Ingen annan gjorde sitt jobb ordentligt. 

 

Framförallt pekar jag återigen på Steven Whittaker: målet som Malmö gjorde var snyggt, efter att Durmaz fått bollen. Men han fick bollen för att Whittaker gett bort den. Det var inte första gången den här säsongen. Det var inte första gången den här matchen. Det var inte sista gången heller, varken i matchen i eller under säsongen, det är jag helt övertygad om. Och när det enda Whittaker tycks göra på plan är att jogga omkring och hoppas få passningar så han kan ge bollen, och målchanser, till motståndaren, varför får han fortsätta vara kvar på plan?

 

Edu och McCulloch måste vara det sämsta innermittfältspar jag någonsin sett i Rangers. Det händer ingenting med dem två tävlande om vem som ska vara mest defensiv, och artigt vinkande fram den andre att ta just det defensiva ansvaret. 

 

Naismith slutar inte försöka. Men han är bättre när han får fylla på från en mittfältsroll, han är ingen utpräglad striker. De femtielva jättechanser han fullständigt missade igår kväll torde vara bevis på detta. 

 

Jelavic fick visserligen ingen service. Men han skapade ingenting själv, heller. Och i de fall han fick bollar tilldelade så saknade han all kraft att ta tillvara på den.

 

Och så har vi slutligen Ally McCoist. Uppenbarligen fungerade inte det han ville göra igår. Gott, sådant händer, speciellt när man är ny vid rodret (och Ally har ju dessutom ett par års lärlingstid bakom sig). Men då försöker man ändra rutt och färdplan. Man gör något för att få en ändring. 

 

Men trots att Kenny McDowall manade på Ally, viftade med ett papper och en penna och frågade, "Vad i helvete ska vi hitta på?", och trots att åtminstone Gregg Wylde satt och hoppade frustrerat och bad om att få chansen att visa att han kunde göra skillnad så hände ingenting. Ingenting alls. Ally stod där med armarna i kors och såg när hans lag åkte på stryk.

 

Det är också därför spelarna gav upp de sista tio minuterna, det är jag övertygad om. Ingenting av värde hände efter 80 minuten, för de fick ingen reaktion, ingen kommunikation, från ledningen. De fick klara sig själva därute. 

 

Måhända är Ally McCoist bitter över att ägare Whyte inte pumpat in de pengar som behövts för att göra de värvningar som behövs. Silly Season har varit frustrerande för McCoist. Men det är då man måste kavla upp ärmarna och jobba utefter det man har. Det var så man vann ligan förrförra säsongen, trots att man inte gjort en enda värvning, men Celtic hade gjort elva, plus fyra lån. Det var så man gjorde när vi vann förra året, trots att vi skaffade fyra nya spelare (och lånade fyra), medan Celtic fick in femton (och lånade en). 

 

Istället står McCoist med armarna i kors som en tjurig femåring för att pappa inte köpt de leksaker han bara måste ha, och glömmer leka med vad han redan har att tillgå. Om det här återupprepar sig i Malmö, som av nödvändighet blir en tuffare match, så åker vi ur Europa.

 

Det kommer bli etter svårare att värva spelare om vi inte heller har Europa-spel att locka med. Låter man då tiden rinna ut med armarna i kors, kommer lag som Hearts slicka sig runt munnen och känna att andraplatsen i ligan inte är ouppnåelig.

 

Och det är en betydligt större katastrof än en dålig Europakväll.

Jo, slutligen finns det ett par saker att säga om matchen, mitt i all bitterhet.

Det är att gratulera till Malmö, som helt rättvist vann matchen. Och att konstatera att det är sant det alla på SvenskaFans är överrens om (inklusive mig själv):

Oavsett hur svensk fotboll mår för närvarande - igår mådde den bra - så har den supportrar i absolut europeisk toppklass. Ta med er detta och njut av det, Malmö.