Tack för allt, sir David Murray

Sir David Murray ägde Rangers i nästan 23 år. För oss som supportrar har det varit turbulenta år. Någon skrev på ett forum, "Dear David Murray. Thank you for the first 10 years, fuck you for the last 12." Många delar hans mening.

 

De senaste åren har det varit fråga om mycket kontroverser runt Murray. Han har varit en affärsman ut i fingerspetsarna, och image har ofta vägt tungt. Således har han ofta kritiserats för att inte stå bakom supportrarna när de attackerats i media - vare sig attackerna varit korrekta eller befängda. Han har kritiserats för att lägga sig platt för mediakritik. Det är under hans styre sång efter sång tystats utan några större protester från hans sida - samtidigt kan man ana att när andra funktionärer besvarat kritik mot klubben så kan man ana att det är Murrays ord man upprepat.

 

Så, till exempel, kände sig många kränkta efter hur vi behandlats i Barcelona efter Champions League-matchen där 2008. Då hade spansk sportpress bestämt sig för att besökarna var den värsta sortens drägg. Efter att tiotusentals Rangers-supportrar befunnit sig i staden och dragit in hela månadsinkomster åt många av stadens krögare och affärsmän på ett par dagar och rest därifrån utan att en enda incident rapporterats in (undantaget en smula nedskräpning), beskrevs det i media som om staden mer eller mindre tillintetgjorts och att Rangers fans aldrig var välkomna tillbaka. Man skrev att Rangers supportrar "dåliga människor", och detta var ett citat.

 

I det läget hade man känt att det vore på sin plats att klubben med sin ägare i spetsen försvarade sina fans, försvarade oss ofta kritiserade "rötägg" när vi faktiskt gjorde någonting bra: för hur många gånger kan så många människor samlas utan ett rapporterat slagsmål, utan skadegörelse eller ordningsstörningar? Kolla in nästa musikfestival. Men inte ett ord kom från ledningen, som valde att strunta i det hela. Den gången skrev jag en ilsken krönika som blev väldigt känslosam (och som jag tyvärr aldrig publicerade). Jag ville se Murray och ledningen försvara supportrarna, men det skedde inte.

 

Efter Manchester kom fördömanden. Det är helt i sin ordning, de som deltog aktivt i kravallerna ska fördömas, hittas och straffas. De ska informeras av klubben att de satt oss i skiten och måste ta sitt ansvar för det. Men man kunde inte komma med ett enda uttalande av ens slentrian-typ, som påpekade att de som gjort bort sig så totalt utgjorde några hundra av 150,000 på plats. 999 av 100 på plats skötte sig. Inte ens det som hände i Manchester är någon slags belysning av en mätbar del av Rangers supportrar. I princip alla skötte sig exemplariskt. Men inte ens det påpekades i svärmen av fördömmanden från den egna ledningen.

 

När kontroversen med den så kallade Famine-sången dök upp kunde mycket ha sagts. Man kunde påpeka att förbjudandet av sånger kan ses som ett problem ur yttrandefrihets-synvinkel. Man kunde fråga sig varför andra lags minst lika smaklösa sånger inte kom under lupp och ifrågasattes. Man kunde ifrågasätta om utländska diplomater och politiker egentligen borde försöka påverka angelägenheten. Men det enda som hördes från ledningen var pudlar och hot mot de egna fansen.

 

Murray och hans styrelse fick ta emot mycket skit för detta. En del väldigt skarp kritik kom från många olika håll under perioder.

 

Under Murray har Rangers också hamnat i flera ekonomiska och interna kriser. 9IAR-eran, som den kallas, är en av Rangers mest framgångsrika perioder i historien, men kostade klubben väldigt mycket. Efter att Dick Advocaat försvann från klubben befann den sig i en ekonomisk situation som tog lång tid att lösa. Murray var även högst inblandad i Paul LeGuen-fadäsen. Under den nu förre ägaren hamnade man i den ekonomiska ovissheten som man först nu anar slutet på.

 

Och Murray är en utpräglad affärsman som håller korten mycket tätt intill sig. Mycket litet information har genomgående kommit oss supportrar till del, ty den moderna fotbollen är storfinans. Detta har också skapat missnöje bland supportrar, ofta sporrad av ovisshetens ångest och undran om huruvida klubben är på väg ner i graven för gott.

 

Men den objektiva sanningen är att Sir Douglas Murray också har gett oerhört mycket till klubben. Han är den supporter som lagt ner mest pengar i klubben. Med honom vid rodret har Rangers haft en av sina mest framgångsrika 25-års-perioder.

 

Under hans tid i klubben har Rangers vunnit 36 titlar. Klubben har fått Murray Park som var, och är, en av världens mest exklusiva träningsanläggningar. Vi har haft äran att se spelare som Laudrup, Gascoigne, de Boer, trä på sig vår tröja. 

 

Och när allting kommer omkring slutade han sin tid i klubben på bästa tänkbara sätt:

 

När han hittade rätt person att ta över tyglarna, så sålde han inte Rangers med god vinst: han gav bort sitt livs kanske viktigaste projekt till denne - för en pund. Det är en symbolisk summa, faktum är att han gav bort klubben till Whyte, eftersom Whyte för Murray ser ut att vara den som kan ta Rangers ur krisen. Whyte har lovat att betala alla skulder och investera mer pengar inför nästa säsong än klubben haft de år jag har skrivit för SvenskaFans sammantaget.

 

Så därför vill jag med denna krönika passa på att tacka sir David Murray - i sanning en av de största Rangers-legenderna och en av klubbens största välgörare genom tiderna - för allt han gjort för Rangers. Jag vill också önska honom lycka till i framtiden, vad än den har i sitt sköte.