Reseberättelse: Hannover away!
En berättelse ur min synvinkel som supporter. Att stå i "klacken" och stötta laget i mitt hjärta är en av få saker som får mig att känna av glädjeruset många söker i livet. Fördelarna är många och nackdelen är inte mer än att du kan få röstbesvär ett tag efter. Hannover 96 vs Slask Wroclaw AWD-Arena 30 augusti 2012.
Reseberättelse: Hannover away!
Jag vaknade upp 10 minuter innan klockan slog sex på morgonen. Ryggsäcken var packad och frukosten gjordes till reda i köket, ägg och färska bullar stod på bordet. Efter lite te och taggande framför datorn med klipp från föregående bortamatcher med Slask Wroclaw var jag redo för min första bortaresa.
Med på resan hade jag med mig grön klädsel i form av en t-shirt som visade vem som var polska mästare, och min älskade huvtröja med klubbens namn broderat på baksidan. Med mig på resan följde min äldre bror som hade fixat transporten och biljetterna. Favorit boken numera ”Kibol” åkte ner i ryggsäcken också. Vi tog bussen strax efter klockan sju på morgonen och var minuter senare framme vid Oporowska 62. Sist jag stod här var oktober 2011. Då för att få tag på biljetter till matchen Slask Wroclaw – Lechia Gdansk, första matchen på den nya arenan. Nu stod jag här med ett hundratals Slask-fanatiker som skulle iväg till Tyskland och stötta sitt älskade lag!
Vår buss lämnade Wroclaw vid åtta och de första ölburkarna öppnades några minuter efter chauffören startat motorn. Ett par timmar senare var vi framme vid gränsen som delar Polen och Tyskland åt, personbilar stoppades och ett flertal fick vända hem. Sammanlagt var det minst 150 supportrar, om inte mer, som fick vända om. In i vår buss steg det in en ovanligt glad tysk, jag fick en aning konstiga vibbar när jag gav mitt pass till gränspolisen. Efter ett par konstiga blickar ifrån den tyska gränspolisen, samtidigt som ett gäng höll sjungandet igång utanför, var äntligen dags att resa vidare!
Väl framma i Hannover
Klockan var runt 17:30 när bussen anlände till Niedersachsenstadion (AWD-Arena). Som väntat möttes vi av massvis av poliser. Jag har inte sett något liknande sedan matchen mot Widzew förra året. Jag och min bror bestämde oss för att påbörja utforskningen utanför arenan, vi kom inte långt innan vi blev sugna på öl. På vägen till affären mötte vi (förutom Slask Wroclaw supportrar) poliser, poliser, poliser, ett gäng ungar som stod upp och kaxade sig lite innan en äldre man med lite rädsla och ilska i ögonen sa åt dem att gå därifrån.
Efter att ha smakat världens vidrigaste öl enligt mina smaklökar (Becks), som just råkade vara tyskt under bussresan till Hannover, frågade jag personalen i butiken vilket ölmärke de rekommenderade. Jag blev visad ett par Heineken-flaskor som jag inhandlade då det inte fanns så många andra alternativ. Efter två sådana och ett härligt sjungande utanför butiken mötte vi upp supportermarschen och de resterande supportrarna som utgick ifrån Hannover Central Station (Hannover Hauptbahnhof). Gestapo-polisens blickar satt som fastklistrade över oss supportrar. Några gav oss iskalla blickar som om vi vore mördare, pedofiler eller tjuvar.
Aningen bakfull men samtidigt taggad inför matchen gick jag mot kontrollanten som skulle söka igenom mig och se ifall jag möjligen inte var någon terrorist. Från topp till tå, och då menar jag verkligen från topp till tå, en mer noggrann kontroll får jag nog vänta väldigt länge på att få genomgå! Medan jag stod och väntande på min bror inspekterade jag ifall min upplevelse var en engångsföreteelse. Så var inte fallet, plånböcker och allt som fanns i fick plockas upp och kontrolleras. Inte för att jag vill överdriva, men var finns humaniteten och hur långt ska politikerna och UEFA få gå? Jag kände mig som en brottsling som skulle spärras in på Kumla för mord. Inte som en fotbollsälskare som vill stötta laget i mitt hjärta.
Inne på AWD-Arena
Nog med det negativa som brukar ske inför och efter en fotbollsmatch i Europa för polska supportrar. Efter att ha stigit in på arenan köpte min bror och jag lite mat innan avsparken som var satt till klockan 20:45. Vi slog oss ner till vänster om klackledaren lite högre upp än vad vi hade förväntat oss, men vi var ändå nöjda med platserna. Det dröjde inte länge innan vi stod upp, 1500 fotbollsupportrar ståd upp likt soldater inför en marsch. WKS! WKS! WKS! Ropen ekade mäktigt ifrån hörnan på den södra läktaren till en början.
Efter 10 minuters spel, när jag var inne på toaletten oturligt nog, nickade Przemyslaw Kazmierczak bollen i mål och jag hörde ett otroligt jubel! Jag sprang ut, otroligt glad, skrek till mot säkerhetsvakterna och poliserna som bevakade oss högt och tydligt: WKS! WKS! WKS! Sprang upp mot läktaren och sjöng för full hals med de övriga. Efter en kort stund började vi sjunga en av mina favoritramsor: ”Jestesmy tu, by wspierac Go, Dzis wygra znów, Kochany Klub; La, la, la, la ale alo, kochamy GO WKS Slask.” Skulle jag översätta det enkelt till det svenska språket skulle det på ett ungefär låta så här: Vi är här för att stötta klubben, som idag vinner igen, älskade klubb; La, la, la, la, la ale alo, vi älskar den, WKS Slask.
Strax därpå tändes bengaler, till en början kom det grön rök som representerar klubbens färger följt av rökbomber som smäller och ger ifrån sig ljus. Efter det tändes flera utav den röda klassiska färgen. Ramsan upprepades gång på gång till och med den 21 minuten då mittbacken Tomasz Jodlowiec (Slask Wroclaw) fick rött kort och hemmalaget tilldelades straff som de utnyttjade väl och 1-1 var ett faktum…
Resten av matchen är historia och jag minns inte så mycket mer av vad som hände nere på planen, utan endast 90 minuters fullt stöttande och röd rök som föll över bortasektionen. Ramsorna som ropades och ekade ifrån hörnet vi stod bestod inte av glåpord mot spelare, busvisslingar eller några sura miner gentemot laget vi älskar. Vi stöttade de med glädje och tacksamhet, sjöng att ingenting hade hänt fast underläget laget befann sig i och att fansen var där för att stötta de i med och motvind. Förlustens smak och den dåliga form laget befann sig i var ingenting vi märkte av.
Det var ett tillfälle då man fick gåshud, Jeszcze Polska nie zginela (Än är Polen ej förlorat) sjöngs för full hals. Polska nationalsången hördes återigen på arenan. Sex år tidigare hade det polska herrlandslaget i fotboll här vunnit sin enda match under 2006 års upplaga av VM som då spelades i Tyskland. Det var mäktigt att stå här och sjunga med. Under matchens gång sjöng vi även ramsor som förmodligen irriterade tyskarna.
Atmosfären var obeskrivlig under matchens gång och är obeskrivlig. Den kraftbyggda Wisla Kraków supportern som jublade och skrek med mig fast än vårt lag var i underläge, jag glömmer aldrig hans ansikte. Supportern jag kramade om och sprang på i full fart när "Kaziu" satte 1-0 kommer även sitta kvar väldigt länge i mitt minne. Den polska nationalsången, som gav mig gåshud lär inte försvinna på väldigt,väldigt länge. Resan till Tyskland och tillbaka till Polen där folk tjatade på busschauffören för att få honom att stann vid en bensinstation, antagligen för toalettbesök eller inköp av ett visst guld. Ramsorna inne i bussen och utanför på väg till vår slutdestination. Tack min bror för att jag fick följa med och uppleva något jag aldrig kommer att glömma. En resa och match som är tvunen att uppleva på plats för att inse vad kärlek för en klubb innebär.
Slutord
Denna bortamatch kommer att sitta kvar i mitt minne tills dagen då min själ lämnar detta jordeliv. Det är en upplevelse som jag kan berätta om för mina framtida barn och barnbarn. Jag kan stolt hävda att vår klack sjöng ut motståndarnas dito! Vi bevisade vilken nivå polska supportrar håller i Europa däruppe på läktaren och kunde lämna Hannover rakryggade. Fler hemma matcher likaså bortamatcher lär det bli!. Jag väljer att avsluta denna reseskildring genom att framföra ett budskap, dedikerat till alla supportrar som brinner för sitt lag och står i klacken och sjunger för sin klubb. Men även det riktas även mot alla politiker och UEFA som försöker att få bort oss från läktarna:
LIBERTA PER GLI ULTRAS (FRIHET FÖR ULTRAS)
