Resereportage: Tre matcher i Skottland
Här följer ett resereportage från den gångna helgen i Glasgow och Edinburgh. Old Firm på “Paradise”, playoffsdrama med Partick Thistle, besök på nya och gamla Hampden Park och Hibernian på Easter Road. Tillsammans med min far fick jag uppleva en minst sagt händelserik fotbollsresa i Skottland. Att se Celtic säkra ligatiteln i Old Firm var självklart den stora höjdpunkten men vi återkommer dit och tar det hela i kronologisk ordning.
Dag 1-2: Besök på Hampden park, Cathkin Park och playoffmöte mellan Partick Thistle och Airdrieonians
Tre nätter i Glasgow och en natt i Edinburgh med tre inplanerade matcher stod på schemat denna långhelg i mitten av maj. Efter att ha landat på flygplatsen i Edinburgh under torsdagskvällen fortsatte resan omedelbart med buss till Glasgow. Efter att ha checkat in på hotellet en dryg timme senare bar det raka vägen av till några anrika gamla pubar såsom Sloans och The Horseshoe, men denna första kväll blev överlag en relativt lugn sådan och vi försökte spara lite på krafterna inför de minst sagt innehållsrika dagarna som skulle följa.
Solen som steg över Glasgow på fredagsmorgonen fick mig att inse att det verkligen inte var något onödigt val att packa med ett par shorts i resväskan. Våren blomstrade nämligen för fulla muggar i Skottland med temperaturer på strax under 25 grader och engångsregnjackan jag hade inhandlat innan resan skulle överraskande nog förbli oanvänd. Denna förmiddag stod besök på Hampden Park och dess föregångare på schemat. Skottlands nationalarena och tillhörande museum var häftigt att uppleva under en guidad rundtur men frågar du mig var nog det som återstod av de tidigare arenorna ännu mäktigare. Som fotbollsnostalgiker är gamla övergivna idrottsplatser med spår av historia speciellt och vill man vandra längs minnenas allé så är detta område mycket sevärt.
Dagens Hampden Park är nämligen den tredje i ordningen men man kan fortfarande se spår av de två tidigare nationalarenorna. Av den första finns det inte mycket kvar förutom en väggmålning med texten Skottland-England 5-1 (match från 1882) som vittnar om vad som en gång varit. Den andra Hampden Park (som kallas för Cathkin Park) är däremot en ytterst speciell och märkvärdig plats. Här finns nämligen själva gräsplanen kvar och runtomkring står de gamla betongläktarna igenväxta och övergivna sedan 50 år tillbaka. Om man inte vad som döljer sig under träden och buskarna ser det mest ut som en lång skogsdunge, men på några ställen finns det fortfarande ståplatsräcken kvar och nog var det speciellt att luta sig mot ett sådant och föreställa sig att det en gång i tiden har spelats landskamper inför 50 000 åskådare här. På de flesta håll i världen hade denna läktarkonstruktion jämnats med marken men denna plats har faktiskt klarat sig och beskrivs väl officiellt som någon form av kommunalt parkområde. Själva gräsplanen har dock börjat skötas om på senare tid och fungerar numera som en träningsplan för juniorer och amatörfotboll. Celtic-legendaren Jimmy Johnstons akademi håller till här och en trevlig planskötare som såg att vi gick runt på arenan berättade mer om detta. Han bjöd dessutom in oss till vad som såg ut att vara ett förfallet klubbhus, men som väl inne hade gjorts om till ett slags museum till minne av Jimmy Johnston själv.
Efter en förmiddag fylld av historielektioner var jag flera lärdomar rikare och efter lite käk och vila började det bli dags att blicka fram mot kvällen. Det skulle ju nämligen spelas ett returmöte i playoff-kvalet upp till högstaligan och Partick Thistle som allt som oftast befinner sig i skuggan av sina två större Glasgow-grannar skulle denna kväll få allt strålkastarljus riktade mot sig. Tre dagar tidigare hade man spelat 2-2 på bortaplan mot Airdrieonians och nu skulle allt avgöras hemma på Firhill i nordvästra delarna av staden. Förutom att känna till denna klubb och deras förlorarstämpel hade jag inte särskilt höga förväntningar på någon slags inramning, men ack så fel jag hade!
Att det var fredagskväll, varmt väder och ett direkt avgörande möte om att vinna eller försvinna hjälpte såklart till, men jävlar vilken matchupplevelse detta skulle bli! Den gamla arenan var fullsatt och Partick Thistles rödgula färger dominerade gatubilden i området Maryhill. Att det finns en stark rivalitet med motståndarna från Airdrie gjorde inte saken sämre. Denna rivalitet sträcker sig tillbaka till supporterbråk på 70-talet och genom åren har lagen drabbat samman i nästhögsta ligan vid flera tillfällen.
Till skillnad från i England har ju skottarna importerat mer inslag av den europeiska ultraskulturen och Partick Thistles klack på kortsidan bidrog enormt matchen igenom. Det blev en typisk brittisk "old school match" som under andra halvlek tappade all form av kontroll vilket även fick långsidan att svepas med och varje närkamp och passning följdes av spontana medryckningar av publiken. Det så olycksdrabbade hemmalaget skulle också få fira denna kväll efter att ha segrat med 2-1 efter dubbla mål av veterananfallaren Brian Graham. Scenerna som följde vid slutsignalen var mäktiga eftersom denna klubb så pass sällan får jubla över något stort. Nu avancerade Thistle till nästa runda i kvalet och hur det går i den vet man aldrig, men supportrarna som sjöng med bara överkroppar på gatan efter matchen fick åtminstone en fin kväll att minnas och det gjorde sannerligen jag också.
Dag 3: Old Firm och ett vilt firande Glasgow
Lördagen var självklart resans stora dag med Old Firm som höjdpunkt. Med avspark redan 12:30 blev det att stiga upp i tid och göra sig redo. Avsparkstiden i detta derby har på senare år oftast lagts så här tidigt på grund av säkerhetsskäl och förbudet av bortafans detsamma precis som på flera andra håll i världen där extrema hatmöten spelas. Av alla världens fotbollsrivaliteter är detta kanske den allra starkaste eftersom det förutom den sportsliga rivaliteten finns så oerhört starka politiska och religiösa inslag som går så långt tillbaka i tiden. Irländska Celtic med sina vänstersympatier mot konservativa Rangers som hyllar kungahuset.
Som Liverpoolsupporter är det ingen hemlighet att jag alltid haft starka sympatier för brödraklubben Celtic och att få uppleva ett Old Firm på "Paradise" har alltid varit en dröm. Efter att ha marscherat mot arenan längs Gallowgate började de grönvita färgerna synas mer och mer. Utanför Celtic Park började massorna samlas kring statyerna av Europacupvinnarna från 1967. Väl inne på arenan reste sig håret på armarna av blotta närvaron av denna historiska plats. I och med förbudet av bortafans innebar det ju även att samtliga 60 000 på plats enbart höll på hemmalaget, vilket nog knappast var lätt att hantera för Rangersspelarna. Gåshuden som uppenbarade sig blev mer påtaglig ju närmare avspark vi närmade oss och stämningen som Green Brigade skulle komma att bjuda på matchen igenom var magnifik och något av det mäktigaste jag varit med om.
Förutom att det var derby var detta även en direkt avgörande match om ligatiteln och Celtics 2-1 seger innebar att man i praktiken säkrade guldet här. Rangers John Lundstram blev syndabock genom att både göra självmål och bli utvisad. Tre poängs differens blev sex och med bättre målskillnad så kunde int ens de mest vidskepliga tvivla när domaren blåste av matchen och jublet övergick i extas. Brendan Rodgers gäng vann ligatiteln och man vann den framförallt i Old Firm på hemmaplan. Att få uppleva detta på plats var självklart en oförglömlig upplevelse och just aspekten av att det sportsligt var ett direkt avgörande derby tog ju det hela upp ännu en nivå.
Då matchen tog slut redan halv tre på dagen innebar det ju däremot att firandet bara hade börjat. Om folk mot förmodan inte hade hunnit till puben före så återstod ju nu en hel lördagseftermiddag och kväll i ett soligt Glasgow och ni kan bara tänka er vilket fylleslag detta skulle bli. Efter att ha käkat, duschat och tagit det lugnt en stund drog vi ut på stan på kvällen igen och scenerna som utspelade sig runt de Celticvänliga kvarteren liknade inget jag sett tidigare. Folk hade slocknat på gatorna medan vissa som inte kunde gå leddes hem av sina respektive eller kastades in i någon taxi av ordningsvakter. Väl inne på pubarna såg det ut som att det hade regnat hela dagen med tanke på hur mycket öl som flöt omkring på golven. Detta låter kanske inte särskilt vettigt i alla öron men då ska ni veta att trots denna galenskap så var det nästan enbart glädje bland fansen som firade som om det inte fanns någon morgondag. Halva staden var ute hela natten medan Rangersfansen gjorde bäst i att hålla sig inne. Celtic-trubadurerna spelade sina karakteristiska irländska låtar och allsången på pubarna ville aldrig ta slut. Jag vet inte hur oerhört många gånger vi stämde upp i Celtic symphony men jag kan åtminstone konstatera att en utekväll i Glasgow när Celtic vunnit ligan är svårslagen!
Dag 4-5: Edinburgh och Hibernian-Aberdeen
Med gårdagens galna Glasgowkväll i färskt minne var det lite småsegt att stiga upp på söndagen. Efter flera händelserika dagar var det dock dags att bege sig österut med tåget till Edinburgh för att ta del av resans tredje match mellan Hibernian och Aberdeen. Två lag med misslyckade säsonger bakom sig och som inte hade något att spela om skulle också bli den tröttaste av resans tre matcher. Dock fick vi uppleva klassiska Easter Road och ladda upp med både hemmafans och bortafans på pubarna inför. Jämfört med Edinburghs mer centrala delar såg stadsdelen Leith också ut som en helt annan stad. Det skulle dock bli en riktig plattmatch för det grönvita hemmalaget som buades ut av av fansen då gästerna från nordöstra kusten vann med hela 4-0. Ett historiskt ögonblick fick vi i alla fall bevittna då 16-årige niondeklassisten Fletcher Boyd både fick debutera och på tilläggstid även göra mål för Aberdeen. Vid slutsignalen började även det regn som vi så turligt nog hade undkommit under hela resan att falla och vädret rättfärdigade väl Hibernians usla insats.
Edinburgh var överlag en väldigt fin stad som gott kan rekommenderas och under våra två dagar där hann vi se mycket, men vill man ha skoj så ska man däremot välja Glasgow alla dagar i veckan. Utekvällen som vi tillbringade i den skotska huvudstaden var inte i närheten av lika rolig som någon av våra tre kvällar i Glasgow. Edinburgh må vara vackrare till ytan men Glasgow med sin humor och sitt trevliga folk fick mig genast att känna mig betydligt mer hemma där. Man kan jämföra Glasgow med Liverpool medan Edinburgh mer påminner om London, för er som fattar.
Summa summarum så lägger jag nu en mycket innehållsrik fotbollsresa till handlingarna där jag både fick ta del av gammal historia men även vara på plats då flera nya kapitel skrevs. Skottland levererade och jag tackar för det.
