Reseskildring av Celtic – Barcelona “I was there” på Celtic Park
Sebastian Skogsén bevittnade matchen på Celtic Park och talar om en dröm som uppfylldes.
Det är matchminut 83 och Celtic har precis gjort 2-0. Målskytt är 18 årige Tony Watt som troligtvis gjort sitt ”livs mål” redan i början av sin karriär. Arenan exploderar fullständigt, och jag står på Jock Stein Stand, precis bakom målet och firar som aldrig förr med vänner jag aldrig träffat.
Tidigare under dagen hade jag pratat med min reskompis Filip om en högst osannolik vinst, och en särskilt hypotetisk fråga: ”vem skulle du vilja se avgöra mot Barcelona” Jag tänkte direkt på Tony Watt och sa att det hade varit något alldeles speciellt. Han har förvisso inte varit i klubben så länge, men har ändå tagit det svåra och stora steget från juniorverksamheten till a-laget. Det är något särskilt med Tony Watt. Det är länge sedan jag såg en skotsk anfallare vara så snabb i de avgörande rycken och distinkt i avsluten. Han har verkligen förtjänat en plats i a-laget. Matchen började dock tidigare än så, åtminstone för mig. Ungefär 10 år tidigare.
När jag var 14 år hade jag redan valt lag. Inget italienskt, inget engelskt och inget spanskt. Utan ett skotskt, jag hade insett att jag troligtvist inte skulle få uppleva speciellt många segrar internationellt men det brydde jag mig inte om. Egentligen fick jag upp ögonen för Celtic i slutet av 1990 talet och det växte gradvis från där. Bland annat när jag var 14 år i början av 2004. Jag vevade klipp på youtube, inte så mycket om målen eller historien kring Celtic – utan mest om fansen och deras sång. Det var ett klipp jag fastnade för; ”You’ll Never Walk Alone” mot Barcelona. Jag började och slutade varje dag med det i flera månader. Hade jag inte sett klippet på en bra tid var jag tvungen att se det flera gånger i rad istället. Det klippet fick mig faktiskt att göra den första resan till Glasgow samma år efter att ha övertalat min far att åka (mot Kilmarnock) och där började det. Drömmen om att få vara med om något liknande och till och med att besegra Barcelona. Jag trodde dock aldrig att jag skulle få uppleva det.
Celticfansen är ett särskilt släkte. Det är ”politik, religion och allt” sa Lustig till Aftonbladet. Visst fångar han essensen i det hela, det handlar inte bara om fotbollen. Runt om i Glasgow är Celtic en identitet. Ett tuff stad med mycket drogproblem och hög arbetslöshet i många områden behöver en stark identitet "extra mycket", och där finns Celtic. Det är inte ”bara fotboll”, det är hur man identifierar sig – ser sin omgivning och ser sig själv. Det är ett sätt att vara och att leva. Ränderna går aldrig ur. Idag är det viktigt för klubben att behålla sina rötter och sin historia, 125 år efter att Brother Walfrid grundade klubben för att samla in pengar till fattiga och missgynnande människor i Glasgow är dagens Celtic fortfarande väldigt aktiva i välgörenhet. Rötterna och historien får aldrig glömmas är ett av de viktigaste ledorden.
Lennon har byggt upp ett spännande lag med spelare från alla världens hörn, toppat med ett par unga ansikten från ungdomsverksamheten. Han pratade om att han skulle ta tillbaka ”the heart and thunder at Paradise” vilket lät klyschigt men ändå hoppfullt. Mowbray hade lämnat Celtic i spillror och det första året ägnade Lennon och Mjällby åt att forma ett nytt lag. Sedan dess har det nästan gått spikrakt uppåt men några dalar har det varit. Det kunde ha tagit slut för ungefär ett år sedan. Celtic hade spelat mindre bra i ligan, 17 poäng bakom Rangers i början av november. När Kilmarnock ledde med 3-0 i paus, trodde många att Lennon skulle sparkas. Det ryktades om att stjärnspelarna gjort någon form av fotbollsmyteri och vägrat spela för Lennon. I paus och 3-0 i baken tog Lennon ut de han ansåg svek klubben och honom personligen. Han skällde därefter ut varenda spelare och höll sedan ett brandtal som fick omklädningsrummet att skaka av all vilja och glöd. 45 minuter senare hade Celtic gjort 3 mål och kvitterat. Från efter den matchen tog Celtic in på Rangers och vann ligan tämligen stort.
Det är rejält imponerande om man ser till spelarutvecklingen hos Lennons unga lag, och hur mycket han sammanlagt lagt på nyförvärven. Victor Wanyama omkring 7-8 miljoner, Gary Hooper omkring 20 miljoner, Forster omkring 15-20 miljoner kronor osv. Det bästa nyförvärvet är kanske Neil Lennon. Vilken karaktär! Jag tror få tränare har fått så mycket skit som honom. Ett par år innan han tog över Celtic blev han nästan misshandlad till döds på en gata i Glasgow. När han fortsätta som manager i Celtic eskalerade det mörkaste av hatet. Det skickades bomber och pistolkulor till Lennon som uppmanade honom att sluta, och det uppdagades att några yrkesmördare hade fått i uppgift att likvidera nordirländaren. Hatat mot honom fick sitt allra tydligaste ansikte och fångades live när en man från Heartspubliken under matchen mellan Hearts – Celtic hoppade ner från läktaren, sprang till Lennon och slog till honom i skallen. De flesta hade nog insett sig besegrade av hatat men inte Lennon - han sa att han måste fortsätta för att inte låta ”de vinna”. Att vara en katolsk nordirländare och samtidigt vara en profil för Celtic är något som aldrig kommer accepteras bland vissa människor, men bland celticfansen har han alltid varit en ledare och en favorit.
Den långa promenaden från Gallowgate – Celtics högkvarter – är egentligen inte så lång, men den är alltid längre än vad jag tror. Den 7 november 2012 mot Barcelona var den extra lång. Kön ringade långa utanför Celtic Park vilket gjorde att jag tyvärr missade den underbara displayen och "you’ll never walk alone". Det kändes oerhört tungt att stå utanför arenan och höra en del av min dröm gå i kras, men jag skulle få en ny chans att bevittna en till och med bättre ”you’ll never walk alone”.
Direkt när jag kom in till arenan kunde jag känna spänningen. 60 000 skrek, sjöng samma sånger, men också olika sånger vid samma tillfälle. Fansen ville så otroligt mycket att de där magiska matcherna många talar om, som jag sett klipp om, skulle bli realitet – åtminstone på läktaren.
Victor Wanyama nickar in 1-0 till Celtic efter en hörna från Mulgrew. Det såg så enkelt ut för kenyanen som blivit en av de mest attraktiva defensiva mittfältarna och det förstår jag. Han hade gått in utan problem i nästan alla toppklubbar. Jag lyckades fånga en väldigt suddig del av målet och firandet. Det går inte riktigt att beskriva firandet. Det var bara upp och ner och total lycka. Resterande del av halvleken var en pina att bevittna. Barcas skickliga spelare hade bollen hela tiden, precis utanför Celtics straffområde. När väl halvtidssignalen gick firade Celticfansen som om de vunnit matchen. För visst kändes det som att Barcelona skulle kvittera, även om hoppet alltid finns där.
Så precis innan andra halvlek fick jag bevittna det jag velat se sen jag var 14 år gammal. You’ll Never Walk Alone, och ett magiskt moment i mitt liv. Jag fångade även det på kamera, så att jag istället för att kolla på andra klipp skall kunna kolla på mitt alldeles egna. Den var bättre än den innan match för att Barcelonaspelarna redan var på plan, och att Celtic var i ledningen. Det var mycket att sjunga för så att säga.
Detta här är vad jag fångade med min kamera:
Celtic försvarade sig otroligt bra och Forster storspelade. Fraser Forster har tillbringat två säsonger på lån från Newcastle men värvades denna sommar för en väldigt billig peng. Jag skrev att det var otroligt att Newcastle kunde släppa honom så billigt, men tidigare detta år kritiserade Alan Pardew (Newcastle’s manager) den skotska ligan och Celtic. Han tyckte att det inte var någon nivå alls och att det inte fanns någon utmaning att spela i Celtic. Det var säkert en anledning varför de släppte Forster så lätt och billigt. De underskattade Celtic som så många andra. Forster är 4 månader senare landslagsmålvakt för det engelska landslaget. När Forster avvärjar Messis frispark och skickar iväg den går det hela väldigt fort. Jag ser att Tony Watt har bollen och får använda sitt snabba ryck för att ha ett ypperligt skottläge, och i avslutet visar han distinktheten som jag talade om innan. 2-0 till Celtic och jag saknar ord för att beskriva firandet på läktaren. Det var magiskt, helt magiskt.
Efter Messis kvittering var de sista minuterna fruktansvärt tunga att uppleva, men vilken lättnad att höra slutsignalen. Jag har precis fått bevittna en vinst över Barcelona och en fantastisk stämning i 90 minuter. Efter matcher avnjöts ett par pints med celticfansen, barcafansen var också välkomna, men de flesta av dem gick troligtvis direkt tillbaka till sina sovplatser. De som var kvar blev garanterat bjudna på öl och bytte tröjor och halsdukar med celticfansen.
På en av pubarna försökte vi varva ner, men förstod givetvis att det här var ett ”I was there” moment som det kommer talas och skrivas om länge. Jag upprepade hela tiden att vi slagit världens bästa lag, min andra reskompis Terje rättade mig och sa gång på gång att "Nej, Celtic är världens bästa lag".
Lennon sa att det var det största som hänt sedan vinsten i europacupen mot Inter 1967. Det säger en hel del om vad jag fick bevittna på plats. Fram för allt känns det oerhört roligt att alla människor som försökt övertyga mig om att nivån på Celtics lag är ”skit” åtminstone den 7 november fick känna sig besegrade. Journalistkåren i Storbritannien och Irland och även Sverige hävdade att Celtic inte skulle ha en chans. Fram för allt tycker jag det är smått komiskt att journalisterna i Sverige drar den slutsatsen efter att ha sett två matcher (Celtic vs Helsingborg). Erik Niva talade om den ”givna fyran”, och på DN och SVDs sidor gick det att utläsa att Celtic skulle bli ”slagpåsen”, men värst var nog ITV som twittrade direkt efter lottningen ”bye bye Celtic”, de fick oerhört mycket skit då och ännu mer nu. Förvisso trodde jag inte att Celtic skulle besegra Barcelona men jag har alltid haft en tro på detta lag och visste att vi skulle ha en bra möjlighet att plocka en del poäng.
18 åriga Tony Watt kysste klubbmärket efter sitt ”livs” mål. Han tar inte bara med sig detta i resten av sin karriär utan även i resten av sitt liv utrönte en engelsk kommentator på en av många highlights jag såg efter matchen. Det han inte nämnde var att för den större majoriteten på Celtic Park är Celtic en stor del av ”ens liv” och Celtic – Barcelona kommer egga sig fast som en av de största stunderna i Celtics fantastiska 125 år. Historia har nämligen skrivits.
