Skulle du verkligen ha spelat där då, Zlatan?
I den franska huvudstaden är idag salarna vackra och möblerna av högsta kvalité. Men fasadens elegans är ju knappast självkonstruerat, utan har sin egen arkitekt. En Amara Diané.
Ibland hittar jag plötsliga infall och vinklar på ett visst citat. Ett av Winston Churchills många sådana gav mig en uppenbarelse. Han sade en gång att ”ingenting i livet är så spännande som att bli beskjuten utan resultat.” Livet riskeras men behålls, och möjligtvis är det där allting bottnar. För att uppskatta någonting till fullo behövs det kanske, bisarrt nog, risk för motgångar. Att få ett högt slutbetyg i skolämnet som man personligen betraktar som sin stora svaghet känns troligen som en större vinst än i dem som anses vara ens starka. De omfattande spelen på matcher som förgyller många fotbollsentusiasters helger kan argumenteras vara beroendeframkallande på grund av att risken för förlust späder på tillfredsställelsen med en vinst.
Och ska sportens värld sammanvävas med Churchills ord finner vi PSG. Eller, rättare sagt, det huvudstadslag som existerade innan Qatar-miljonerna cementerade starten och drömmen för en ny dynasti. Den årgång och spelare som rengjorde trottoarkanterna och beredde den röda mattan för Zlatan Ibrahimovic, Edinson Cavani, Javier Pastore och de andra stjärnorna. I den sista omgången för säsongen 2007/08 gjorde Amara Diané två mål mot Sochaux. Det var maj och den kontinentala sommaren var på gränsen att beträda klimatscenen, men symptomatiskt med parisarnas prestationer under året var vädret i Montbéliard på den franska östfronten avslaget, kyligt och mörkt.
Dianés mål var inte betydelselösa sådana. De 90 minuterna var inte representativ för den typiskt avslagna, sista matchen för säsongen. Efter att ett hemmaspöke uppenbarat sig och konsekvent vägrat PSG att bygga ett ointagligt fort på Parc des Princes – endast tre vinster där under säsongen – var poängskörden skral. När styrelsen noterade att den enda klubben som aldrig blivit nedflyttade från Ligue 1 faktiskt befann sig under sträcket avsattes presidenten Alain Cayzac. Sedan december hade dessutom fansen bojkottat de första 15 minuterna vid varje hemmamatch för att visa sitt missnöje. Och givetvis var det ekonomiska läget prekärt. Premissen inför Sochaux-mötet var väldigt klar. Vid förlust skulle Paris inte längre ha ett lag i toppdivisionen.
"För mig är han frälsaren”, påstod en PSG-supporter i en intervju med BeIN Sport.
"Att PSG är ett storlag i dag är bland annat tack vare Amara", hävdade den tidigare PSG- och landslagsspelaren Jérôme Rothen.
”Målet är fortfarande ett stort ögonblick i min karriär eftersom PSG är klubben i mitt hjärta. Vi undvek det värsta. Idag är jag väldigt glad för hur PSG har utvecklats.”, har huvudrollsinnehavaren själv sagt.
Paris har som bekant mycket att erbjuda. Det är Frankrikes och ett av västvärldens finansiella centrum, staden har ett rikt kulturellt arv och är huvudsätet för den politiska sfären. Men alla lockelser och möjligheter till trots finns det anledning att tro att PSG inte skulle bli uppburna av Qatar-miljonerna till skyn om de inte vore för Dianés mål den där mörka vårkvällen i Montbéliard. Skulle en Ligue 2-klubb med inre stridigheter och läktarproblem verkligen locka de utländska investerarna? Hade de dåvarande ekonomiska problemen ens garanterat en framtid för föreningen vid nedflyttning? Frågorna kommer aldrig att kunna besvaras men den 17:e maj år 2008 har samtidigt gjort frågeställningen i praktiken överflödig. Vad vi egentligen vet är att vi kan vara osäkra.
Amara Dianés mål skickade inte bara Lens till de ekonomiska stålbadens moderbad och Strasbourg till periferins periferi, utan även ett lukrativt kontrakt i Qatar till honom själv. I ett stukat PSG var ivorianen en av få som verkligen presterade under säsongen, bland annat med seger i lagets egna skytteliga. Medan huvudstadsimperiet finansierades med de qatariska ägarna betraktade anfallaren det hela som en utomstående. Spelaren som en gång gav klubben vital andningshjälp efter att det stormat ordentligt i havet hade ersatts av idel större anfallsnamn. Jag tror inte att han betraktar sig ligga på samma nivå som Ibrahimovic, men att han framkallar lika stor kärlek – om inte större – bland huvudstadsanhängarnas är något som däremot är otvivelaktigt.
I PSG-matcherna är Dianés närvaro, trots att han inte längre tillhör klubben, konstant. Varje gång Marco Verratti hittar Cavani med en passning som bekräftar bilden av den lille italienaren som den nye Pirlo, Thiago Silva styr sin backlinje med en sådan absolut världsklasspondus eller när den svensken giganten elegant avslutar ett anfall påminns de om det där målet mot Sochaux en majkväll år 2008. Och om det som kunnat utebli ifall inte kvällen i Montbéliard slutat med en seger. För det är ju som Churchill en gång sade, att ingenting är mer spännande än att bli beskjuten utan resultat. Amara Diané räddade PSG från döden och nu har Parc des Princes gjort honom odödlig. Det var den uppenbarelse jag fick av engelsmannens ord.
