Talangen som fastnade i en by men aldrig gick vilse
Lionel Mathis hade vandrat den väg som bara de allra mest talangfulla franska spelarna fick göra: Inskolning på den mytomspunna Clairefontaine-akademin, vidareutbildning i ett ungdomsentusiastiskt Guy Roux-styrt Auxerre och spel i Champions League. Sedan uppenbarade sig en by i horisonten och han avvek från den vackra passagen.
- Låt er inte blindas av de andra talangerna i klubben, Lionel har minst en lika hög potential, hävdade Guy Roux i början av 2000-talet.
Phillippe Mexès tog befälhavet över ett försvar som tillsammans utgjorde svårgenomtränglig terrängmark. Olivier Kapo dribblade sig in i hjärtat hos Luciano Moggi och hans Juventus. Djibril Cissé trivdes mer framför mål än i sitt eget hus. Det var ett purungt Auxerre som charmade sina fans, en klubb som störde de traditionella topplagen. En förening som trollband Europa. Men det var inte någon av dem som var dirigenten, personen laget förlitade sig på för att rätt toner skulle spelas och verserna låta harmoniska. Nej, den personen var redan då korthårig och hette Lionel Mathis. Han var spelaren som tog den offrande löpningen för kollektivet, sammanläkande mittfältet med anfallet genom väl avvägda djupledslöpningar och visade prov på offensiva kvalitéer med väl avvägda distansskott som sin specialitet. Guy Roux hade tidigt insett sin adepts potential och redan innan den unge talangen fyllt 22 år var han en någorlunda Ligue 1-veteran med tre säsonger av regelbunden speltid. När fransmannen belönades med titeln ”årets talang i Ligue 1 säsongen 2002/03” var det fler som trodde på en framtid i Premier League eller Serie A för mittfältaren än en framtida tillvaro på leriga och undermåliga planer i division tre. Men icke. Guingamp var för lockande, för gästvänlig och för kärleksfull. Att det var en klubb i fritt fall efter åren i högsta ligan i början av 2000-talet tycktes inte störa Mathis. Möta Nîmes en regnig tillvaro i en bottenmatch i Ligue 2 istället för att spela i Champions League mot Dortmund på ett fullsatt Westfalenstadion? Varför inte. Spela inför fallfärdiga läktare i tredje divisionen? Inga problem, det är ju också fotboll.
Men mellan Champions League-deltagandet med Auxerre i början av 2000-talet och flytten till Guingamp år 2008 inträffade en del händelser som kom att definiera den väg Mathis karriär tog. Under ett par år var Auxerre en populär avresedestination. Mexès bosatte sig i Rom, Kapo lite längre norrut i Italien, Cissé stiftade bekantskap med den röda sidan av Merseyside och Guy Roux lämnade sin tränarroll i klubben efter drygt fyra decenniers lång tjänstgöring. Ryggraden försvann. Skelettet kollapsade. Auxerre bytte bataljer i Champions League mot en mindre attraktiv tillvaro i ingenmansland i ligan. Bud från Arsenal och Newcastle förkastades men Mathis fortsatte att leverera, att ta de offrande löpningarna för lagets bästa, att spela med hjärtat och avgöra ett par matcher med sitt fruktade distansskott. Men hjärtat bultade allt mindre då slitet skedde förgäves. Motivationen tröt och år 2007 bröt han slutligen banden till Auxerre. Sochaux ringde, Mathis svarade och lockades. Att återigen spela för ett Europa-deltagande lag blev avgörande för flytten. Succén uteblev dock. Fransmannen hade spenderat stora delar av sitt sista år i Auxerre skadad och var egentligen inte helt återställd när han skrev på för sin nya klubb. Speltiden uteblev därefter. Inledningsvis hänvisades det till mittfältarens fysiska skick men ju längre säsongen gick, desto tydligare blev det att Francis Gillot hade sina andra favoriter. På det centrala mittfältet föredrog han styrka framför finess. Guirane N’Daw och Vincent Nogueira lät ljuvare i tränarens öron än vad namnet Lionel Mathis någonsin gjorde.
Vad bör man göra när man är iskall? Självklart söka sig till värme. Under året i Sochaux förblev Mathis åsidosatt och tröttnade på sin tillvaro där. Han identifierade omgående entusiastiska locktoner västerut, lokaliserade dem till en by i Bretagne med mindre än 8’000 invånare och ortens mittenklubb i Ligue 2. Långt borta från det fina klimatet på Rivieran och i en annan värld än toppfotbollens hetta. Men värme behöver inte alltid härledas till geografiska zoner eller intensitetfyllda toppmatcher, den kan ju även komma från uppskattning. Guingamp blev lika mycket hans räddning som han blev deras. Glansdagarna i högsta divisionen från början av 00-talet med en Didier Drogba som dominerade motståndarnas straffområde och en Florent Malouda som sprängde alla försvarsbarriärer var långt borta, föreningen hade haft sina sju goda år och levde efter nedflyttningen år 2004 nu i en grå vardag under sju dåliga. Men ibland finns det stunder i de annars mörka perioderna som kan ingjuta förhoppningar och glädje, sådant som påminner oss att de allra mest deprimerande stunderna även kan ha sina positiva ljuspunkter. Exempelvis finns alltid möjligheten att vinna Coupe de France. Ett ekonomiskt svagt Guingamp satsade mestadels på egna produkter och anonyma, billiga chansningar. Mathis var egentligen den enda meriterande spelaren i ett annars profilfattigt lag. Den förre Auxerre-spelaren kommenderade, hans lagkamrater lyssnade och tillsammans attackerade de all logik. Sedan omintetgjordes i kvartsfinalen. Toulouse chockades i semifinalen. En final var ett faktum, hela Frankrike förvånades. När man väl blivit inbjudna till den vore det oförskämt att inte acceptera ett minnesmärke från sitt deltagande, typ en pokal? Guingamp-spelarna var förståndiga nog att inse det.
– Jag trodde egentligen aldrig att jag skulle vara såpass exalterad över att spela i en mindre klubb, men det är jag. Cupguldet, min roll som kapten och fansens kärlek gjorde att jag återigen kände en mening med mitt arbete på planen. Jag är mycket glad över att vara här i Guingamp, har Mathis senare låtit deklarerat.
Men de sju dåliga åren skulle återigen göra sig påminda. Samma år som cuptriumfen åkte Bretagne-klubben ut ur Ligue 2. Matcher inför några få tusen i bästa fall och vattenskadade planer var Mathis verklighet, ett fullsatt Olimpico i ett glödhett Rom-derby definierade Mexès karriär och Cissé stred i Premier League. Man kan argumentera för att mittfältarens tillvaro i Guingamp inte kanske var såpass lycklig ändå, att den möjligtvis innerst inne var ångestframkallande när han såg sina jämngamla före detta lagkamrater på TV-skärmen. Men spekulationer är en osäkerhet, tränare Jocelyn Gourvennecs succé i Guingamp ett faktum. Trots miserabla ekonomiska förutsättningar, trots en anonym spelartrupp och trots den negativa perioden maskerade han verkligheten. Ett strikt 4-4-2 spel med betoning på samarbete i såväl offensiv som defensiv zon och förädlande av talanger som Mamadou Samassa och Moustapha Yatabaré senare började västkustsklubben se slutet av den sju år branta uppförsbacken. Mycket förändrandes på planen. Likaså på papperet. Division 3-helger blev Ligue 2-spel, slutplaceringar i ingenmansland ersattes av kamper i toppen och klubben bytte president. Men Mathis bestod. Hans status som orubblig ledargestalt kunde ingen rubba, den var lika stark som den allra mest ogenomträngliga molekylen. Hans erfarenheter blev fullt erkända av Gourvennec, som snabbt förstod att Mathis var spelaren att centrera laget kring. Mittfältaren blev dels vald till lagkapten, men han skulle även vara personen som assisterade med integrationen av det unga mittfältslöftet Giannelli Imbula. Allt kunde inte bli mer rätt. Laget från Bretagne blev uppflyttat till Ligue 1 år 2013. Imbula valdes till årets spelare och såldes samma sommar till Marseille för €8 miljoner.
– Att se Imbula lämna klubben var som att se en del av mig göra det.
Senast Mathis spelade i den högsta divisionen var det han som var den stora talangen, löftet som fångade intresset hos de större klubbarna. Då var han inte den anonyme spelaren i ett bottengäng, utan en av de stora attraktionerna i ett fascinerande topplag. Idag är verkligheten en annan. Det är mittfältaren som lever en undanskymd tillvaro i en nederlagstippad förening. Fransmannen har under de senaste åren blivit överröstad av Samassas, Yatabarés, och Imbulas sirener. Uppmärksamheten på honom har avtagits och istället har strålkastarljuset riktat sig på dem. År 2014 är Mathis som en tavla av en svunnen tid, en annan epok. En målning från en era som påminner oss om att tider har förändrats, att ingenting varar för evigt och att allting konstant är i förändring. Tavlans värde devalveras och intressenterna blir färre för varje år som går men en sak består – kärleken till det prestigelösa. För Lionel Mathis är matcher mot Dortmund som Nîmes likvärdiga, en cupframgång vållar lika mycket känslor och glädje som spel i Champions League och att ha en tongivande roll i bygdens lag stimulerar mer än att vara iskall i ett Ligue 1-lag. Han kommer aldrig uppfylla sin sanna potential, men Mathis borde ändå vara stolt över sin karriär när den väl är över.
– Visst skulle jag ha föredragit att göra min karriär i Ligue 1 och kanske spelat för lite större klubbar. (…) Jag bryr mig inte om vad folk säger. Jag vet att jag är där jag är och att jag älskar min roll i Guingamp.
Källor: La Grinta, So Foot, Vavel, Ouest France, Football365, La telegramme, Ligue 1 officiella hemsida, Worldfootball.
