Throwback: Semifinalen 1988, tyskarna och kriget
Inför kvällens semifinal minns vi en annan EM-semfiinal Holland spelat. Den 1988, som blev en av de två viktigaste matcherna i holländsk fotbollshistoria.
Den 21 juni 1988 möttes Holland och Västtyskland på Volksparkstadion i Hamburg i semifinalen av EM. Det är en av de två mest betydelsefulla matcherna i Oranjes historia.
Den andra är VM-finalen mellan lagen 1974. Då hade Holland anförda av Johan Cruijff charmat världen och förändrat sporten med sin totalfotboll. Sista hindret för guldet var värdnationen, som inte hade charmat världen. De hade gnisslat och gnetat sig fram samtidigt som de internt bråkade förbundet om bonuscheckar.
Mer än bara fotboll stod på spel då. Det hade inte gått ens 30 år sen andra världskriget. Då tyskarnas grymma ockupation av Nederländerna ledde till att hundratusentals människor dog. Nederländerna hade högst antal döda per capita av alla tyskockuperade länder i Västeuropa. Bland annat Rotterdam jämnades med marken. Under vintern 1944-45, “Hongerwinter” svalt minst 30 000 människor ihjäl efter att tyskarna stoppat matleveranser.
”Jag struntar i resultatet. 1-0 räcker, bara vi förnedrar dem. Jag hatar dem. De mördade min familj. Min far, min syster, två av mina bröder. Varje gång jag möter Tyskland är jag fylld av ångest.”
Så sa Wim van Hanegem, Feyenoords stjärna och största legendar genom tiderna, då.
Holland ledde med 1-0, Johan Neeskens straffmål direkt i inledningen av matchen. Men sen låste det sig. Västtyskland vann med 2-1. Det blev ingen holländsk triumf, ingen revansch för ockupationen. Istället ett nytt nationellt trauma, ett fotbollstrauma som definierat hela Hollands fotbollskultur sen dess.
De moeder aller nederlagen. Alla förlusters moder.
Det är utifrån den förlusten som bilden (och självbilden) av Oranje som de vackra förlorarna uppstod. Klyschor om att man inte kan vinna med vacker fotboll. Det kom då, fast Ajax hade bevisat att det kunde man visst — tre raka Europacuptitlar åren som ledde fram till VM 1974.
Förlusten i VM-finalen 1978 mot Argentina som följde cementerade bilden. Holland kunde förändra hur fotboll spelades, men de kunde inte vinna.
Särskilt inte mot tyskarna. Efter VM-finalen 1974 möttes man sex gånger. Fyra träningsmatcher, en gruppspelsmatch VM 1978 och en gruppspelsmatch EM 1980. Tre gånger vann Västtyskland, tre gånger blev det oavgjort. Stämningen var spänd varje möte. Inte minst i EM 1980, när Huub Stevens och Harald Schumacher började slåss på planen, och René van de Kerkhof sopade till Bernd Schuster i ögat.
Efter matchen i VM 1978 sa tyske stjärnan Karl-Heinz Rummenigge:
“Pressen var enorm. Tidningarna blåste på den gamla rivaliteten. Vi visste att på planen var holländarna redo och väntade på oss. Vi behövde behålla fokus. Jag tycker det är synd att de ser fotboll som en ventil för deras hat från andra världskriget.”
Rummenigge må tycka det var synd, men det var oundvikligt så att hela den holländska nationen ställde sina hopp till fotbollslandslaget för att på något sätt till åtminstone någon liten del, ge igen för krigets terror.
“Vi hade svurit på att vinna, för segern var så viktig för vår egen stolthet. För dem var att besegra oss det bästa som fanns. De hatar oss så mycket mer än vi hatar dem.”
— Tyske backen Karl-Heinz Förster efter matchen i EM 1980.
Så var det dags, semifinalen EM 1988. Det första mötet i en slutspelsmatch nationerna emellan sen VM-finalen 1974. Återigen på tysk mark. Rinus “Generalen” Michels tillbaka som holländsk förbundskapten. Franz Beckenbauer, lagkapten för tyskarna 1974, nu förbundskapten. Lothar Matthäus hans efterträdare som lagkapten. Omutliga Jürgen Kohler och Andreas Brehme i backlinjen. Världsklassanfallarna Rudi Völler och Jürgen Klinsmann på topp. Holland ledda av den gyllene Marco van Basten, Ruud Gullit och Frank Rijkaard, med bröderna Koeman, teknikerna Gerald Vanenburg och målvakten Hans van Breukelen som rollspelare.
Som alltid blev det en tät och laddad match. 0-0 i halvtid. Tio minuter in i den andra halvleken öppnade matchen upp sig. Klinsmann hamnade i närkamp med Rijkaard i det holländska straffområdet och gjorde ett av sina patenterade svandyk. Den rumänske domaren Ioan Igna blåste straff. Van Breukelen var på den och nära att rädda, men Matthäus hårda skott gick in. 0-1.
Men en kvart från slutet fick Oranje en straff tillbaka sen Marco van Basten gått i backen. Ronald Koeman tog sin långa ansats och pangade utan tvekan in 1-1.
Sen kom det, med bara någon minut kvar till full tid. Långt ifrån det vackraste målet i holländsk fotbollshistoria, men ett av de viktigaste. Jan Wouters slog den raka bollen som skar igenom de tyska linjerna. Marco van Basten gick på den, bollen smet ifrån honom, han kastade sig fram och lyckades sträcka ut sitt långa ben och få sin långa tå på bollen före den tyske backen, och styra in bollen i bortre hörnet av målet.
Strax därefter blåste Ioan Igna av. Holland hade gjort det. De hade vunnit. De hade vunnit mot tyskarna.
Ronald Koeman bytte till sig Olaf Thons matchtröja bara för att torka sig i ändan med den. Storsint i segern? Nej.
Målvakten Hans van Breukelen sa efter matchen:
”Jag har väntat på det här ögonblicket i 14 år. Före matchen mindes jag hur det kändes att se på tv som tonåring, det gjorde mig argare. Jag är glad att ha kunnat ge denna gåva till den äldre generationen, de som levde genom kriget.”
Holland gick förstås och vann finalen mot Sovjet sen, och Marco van Basten skapade mer fotbollshistoria med sitt otroliga volleymål. Men som förbundskapten Rinus Michels sa till de jublande massorna på Dam-torget när EM-guldet firades:
“Vi vet alla att semifinalen var den verkliga finalen.”
