Två år tillbaka – ett problem mindre
Det har pekats och plockats i affären. I förhoppningen att förtränga försäljningen av Giroud har Montpellier varje sommar och vinter åkt ner till centrum, besökt butiker och spenderat. Glädjeruset har dock aldrig varit särskilt långvarig.
En arena fylld av bengaler och dånande ljud. Inte ens de höga höjderna som kännetecknar södra Frankrike var referenspunkten dagen då Montpellier för första gången vann ligan. På läktaren och planen föll det lika många glädjetårar som regnskurar en grå och avslagen höstdag i England. Och visst, skyttekungen Olivier Giroud hade förmodligen redan då delar av sina tankar i de norra London men majoriteten av dem var likväl kvar på Stade de la Mosson. När anfallaren mötte guldtränaren René Girard rörda blick var han lika säker som osäker på sin sak. Jag tror att landslagsmannen insåg att det troligen var sista gången de befann sig på en fotbollsplan tillhörandes samma lag, men inte att Montpellier skulle köpa efterträdare som alla skulle komma att misslyckas föra målmagin vidare.
110 matcher och 14 mål. Det borde ge signaler om en mindre lyckad anfallsinvestering. Har man då följt de impulserna är det befogat att vara stolt över sina instinkter. Och besviken. Det är inte bara facit för ett misslyckat nyförvärv, utan ett protokoll för alla de fem spelare som har givits uppdraget att ersätta Giroud sedan guldåret 2012. Makabert. Dystert. Det är som att den franske landslagsafallaren har lämnat ett ambivalent minnesmärke, dels den terroriserande straffområdsspelaren men även ett succérecept som ingen anfallare har lyckats förvalta. Gaëtan Charbonnier brände kakan, Djamel Bakar missuppfattade måtten, Emmanuel Herrera gjorde en alternativ variant som blev misslyckat, Lucas Barrios version var mindre aptitlig och Kévin Bérigaud hittade inte alla ingredienser.
NEGATIVA BENMÄRGSREFLEXER
Dagens Montpellier är en fasad med väldigt synliga sprickor. Från att ha blivit ligamästare år 2012 var de i våras endast två poäng från nedflyttning. Den sydfranska klubben passade samtidigt på att devalvera sitt rykte ytterligare genom att byta de 68 gjorda målen från mästarsäsongen till 45. Och när målproduktiviteten minskar ökas endast risken för att motgångar ersätter framgångar, att glädje förpassas till ångest, att utopi plötsligt blir dystopi och tja... det har nog föreningen fått erfara. Med anfallets dräpande spets borta har laget blivit mer sårbart när försvaret kommer till korta. Släpper målvakten Geoffrey Jourdren in två bollar kan han inte längre förlita sig på att Giroud eller Younes Belhanda gör tre framåt. De känslorna har sedan länge ersatts av en ny benmärgsreflex, en som vet att ett underläge aldrig kommer att vändas om Bérigaud fortsätter att bränna lägen och Barrios vandra längs den iskalla vägen han hittade efter Dortmund-tiden.
Samtidigt inser jag att det för ensidigt att endast klandra anfallarna. Även om spelarna syns och hörs mest finns det människor bakom kameran, regissörer som anställt dem. Ägaren Louis Nicollin har sedan guldåret, genom sonen Laurent som är sportchef, fullständigt skiftat truppens innehåll. En maktkamp senare heter inte tränaren René Girard utan Rolland Courbis, endast tre spelare är kvar från mästarsäsongen och varje övergångsfönster sedan sommaren 2012 har en ny anfallare anlänt. Kanske för snabba ryck på för kort tid. För varje radikal förändring, desto större är risken att såväl inkonsekvensen som instabiliteten breder sig över organisationen, från styrelserummet till den gröna mattan. I längden samlar sig alla osäkerhetspartiklar, sammarväver sig med varandra och bildar en tät skikt av dimma. De mer långsiktiga ledamöterna får det svårare att se mening med sitt arbete, anfallarna att hitta självförtroendet.
När Charbonnier och Herrera, trots att de kommer från Ligue 2 respektive den argentinska fotbollen, endast får en säsong att bevisa sina kvalitéer kommer givetvis oddsen för ett misslyckande att bara öka. Även om bägge inte precis höjde sina marknadsvärden under säsongen de gavs förtroendet hade Montpellier-scouterna en gång sett potentialen i dem. Att de inte fick fler möjligheter än ett år i föreningen till att utvecklas kan tyckas vara undermåligt. Ett nyförvärv behöver i regel en inskolningsperiod, spelare som förväntas få nyckelroller och kommer från mindre ligor till ett Champions League-deltagande lag troligen en längre. Sydfransoserna valde istället att förtroendet såpass snabbt att de överträdde de rådande hastighetsbegränsningarna.
ALLA UPPSKATTAR INTE BIROLLEN...
I samma arbetsklimatat har sedan Barrios, Bakar och Bérigaud verkat. Tre anfallare som varit tongivande i sina tidigare klubbar och lika många spelare som aldrig har haft en annan status än oundgänglig får plötsligt infinna sig att rotera mer frekvent än tidigare och spela biroller. Då är det klart att självförtroendet och prestationerna dalar. Och sedan förra vintern finns ett ytterligare element som försvårar de tilltänkta målgörarnas tillvaro. Den sedan ett år anställde tränaren Courbis har efter några år i exil ett annat synsätt på fotbollen än den mer inhemskt influerade Girard någonsin orkestrerade under sina fyra säsonger. Hans filosofi håller fortfarande på att överlackera den sistnämndes. Än finns fläckar kvar, spåren som påminner om att det senaste året har varit omställningsprocess där ingen längre kan förvänta sig ett lika bländande spel som under våren 2012.
En majkväll för två år sedan befann sig Montpellier-spelarna omslutna av en euforisk, dånande och kokande arena. Idag är de lika omgärdade av hettan. Av anfallarnas ständigt brännande av lägen. Under firandet förstod Giroud att det var hans sista match i klubben, för klubbens skull hoppas jag att Nicollin och klubbledningen inser att deras truppsyn inte är den mest optimala. Den franske landslagsanfallaren kunde inte gömma sina glädjetårar när firandet utbröt på Stade de la Mosson. Om inte Montpelliers självimploderande fasad avtar kommer knappast deras anfallare visa glädjetårar – den tårögda uppsynen kommer snarare fyllda av melankoli efter all kritik.
