Två tragiska fall. Kunde något gjorts annorlunda?
"I en tid av egoism är det förmodligen viktigare än någonsin att avståndet mellan spelare och förening görs så liten som möjligt"
Vi lever i en tid där spelare säger upp sig via SMS, åker och provspelar utomlands utan tillstånd eller spenderar alldeles för mycket av sin fritid på krogen. Exemplena på dåligt/egoistiskt uppförande av dom allsvenska spelarna är många. Vi lever i en synnerligen märklig tid där egoismen frodas och allt som oftast sätts på en piedestal. I en sådan tid är det förmodligen viktigare än någonsin att avståndet mellan förening och spelare görs så liten som möjligt.
Hur kommer det sig då att man kan spendera miljoner och åter miljoner på spelare, år efter år, och samtidigt inte tycka att det är lönt att bekosta en resurs som ser till att spelarna mår bra även utanför stadions grindar? Hur kan det komma sig att man lägger ner tid och pengar på att scouta spelare på andra sidan jordklotet, men inga pengar på att ta reda på hur spelaren VERKLIGEN mår när han väl är på plats?
Det är uppenbart att något är fel när en och samma klubb har haft två fall av ”avhopp” inom loppet av ett år. Först var det Claudinei Resende som lämnade klubben hastigt och mindre lustigt med en telefonräkning på 50.000, för att sedan gå ett tragiskt öde tillmötes vid sin hemkomst, och i dagarna var det Thando Mngomeni som blev hemskickad på grund av ”vidlyftigt leverne” (eller o-professionellt uppträdande som HIF kallade det).
Jag kan inte påstå att jag är särskilt förtjust i begreppen psykolog eller mentala tränare. Hade någon sagt till mig ”Hej och välkommen till din nya arbetsplats! Det här är Olle och han är kockodoktor och ska se till att du sköter dig under dom närmaste 3 åren” så hade givetvis även jag slagit bakut. Men det hela handlar inte om att skaffa en person som inkräktar på spelarens personliga integritet. Det handlar snarare om att hitta en lösning som är en tillgång för spelarna utanför planen. En tillgång som får spelaren att känna sig mer tillfreds, oavsett om han är en del av den tillfälliga startelvan eller inte. Om flaskan, PS2an/X-Boxen eller telefonen är den bästa kompisen är något fel. Vi kan väl vara lite internationella och använda begreppet ”human resource”? Det är möjligt att en ”human resource” (eller varför inte begreppet mentor?) inte skulle ha förändrat något i just dom här två specifika fallen, men det borde i alla fall vara läge att stanna upp och ta sig en allvarlig funderare om vad som kanske kunde ha gjorts annorlunda. Hade man genom att ha stå spelaren närmre kunnat undvika situationerna, eller i alla fall sett varningssignalerna tidigare?
Jag är helt övertygad om att en sådan resurs skulle betala av sig i det långa loppet. Med tanke på det ekonomiska stålbad som HIF befinner sig i har jag full förståelse för om man inte anser sig kunna dra på sig ytterligare lönekostnader just nu. Men man bör kanske ställa sig frågan vad som blir mest kostsamt i slutändan? Frågan är om det ens är HIF som ska betala? Det är ju trots allt HIF Support, med Bengt Adolfsson i spetsen, som gör investeringarna i dessa långväga gästarbetare och därmed borde vara väldigt intresserad av investeringens välmående. Borde inte en årlig lönekostnad på säg 200.000/300.000kr vara försvarbar om man sätter den i relation till vad spelarköpen faktiskt har kostat? Vad har inte fallen Resende och Mngomeni kostat i tid och pengar? För att inte tala om den oro i truppen situationerna har skapat. Dessutom ska man nog inte underskatta vad en sådan investering skulle kunna ge för avkastning i form av pengar. En lycklig ko producerar mer mjölk och således borde en lycklig fotbollsspelare producera bättre fotboll. Fram med fler lyckliga kor helt enkelt! HIF kallas ju inte mjölkkossan för ingenting…
